Extrovert vs introvert

Alltid trott jag är mer extrovert än jag är, tror det är ett resultat av att jag så tidigt fick leka ”clown”. Jag bröt ut från mängden och lärde mig kompensera för det utan att ändra på mig själv, men det är väldigt mycket att spela en roll. Vi spelar alltid olika roller i olika situationer. Nu menar jag de roller som du spelar eftersom de blivit en inlärd del av din personlighet. Har du någon sådan roll?

 

Det kan göra lite skillnad eller smälta ihop med den person du är vanligtvis, jag behöver vara ”någon” .. och valfritt ord därefter för att duga. Jag vill förverkliga, göra, skapa, vara i det meningsfulla ”rummet” där jag kan prestera. Då blir jag ett med kosmos och min inre djävul.

Jag ser mönster och skapar förändring genom insikt, men det är inte alltid så lätt att förändra det som bränner under ögonlocken. Jag vill inte verka i tystnad, jag vill inte höras lagom mycket. Jag är ingenting som är lagom. Och jag står för att jag är en kreativ och uppmärksamhets sökande, som vill genom humor skapa samklang och helst skratt ovanpå det. Gärna också flera dagar i veckan.

Söker spänning som andra hittar i destruktiva miljöer eller kanske i alkohol.

 

Medens det gäller helt andra spelregler för andra människor, långt mer rimliga sådana. Så finns det samtidigt en introvert realist i mig. En stadig avgrundsdjup röst, fylld av integritet och stolthet. Tack farsan och morsan för den orubbliga gränsen, jag skulle vilja ha fler gränser in mot de mer, definitiva.

Jag tror livet blir mindre svart-vitt om inte varenda jävel får chans på chans i någon slags evighets-pedagogik med helt sanslöst tålamod, en chimär för en bristande balans mellan extrovert kunskaps och -kreativitets utövande och den introverta reflektionen och avkopplingen.

 

Alltid undrat hur ”andra” gör med krav och ”måsten” samt vad de gör för att känna att de är ”good enough”. jag tror inte jag har det i mig. Möjligen med det jag aldrig varit bra på, då kan kraven vara ”rimliga”. Som med mattematik, ekonomiska redovisningar, teknik, tålamod eller matlagning för att nämna några. Det är sådant som jag ändå lärt mig och blivit ”helt okej” på.

Så den bilden av mig och vad jag är mindre bra på stämmer inte riktigt längre. Den ingår i den inlärda rollen, det där jag sagt att jag är dålig på, per automatik.

Sen är det förvisso skillnad på att vilja bli bra på något, och att inte ens försöka.

Satsa på det du är bra på är ju ett slags mantra idag, det behöver ju inte betyda samma sak som det du faktiskt vill satsa på. Jag har insett det, jag vill inte alltid, göra just det jag är bra på i andras ögon.

Jag vill bli bättre på det jag är någorlunda eller rentav dålig på, ibland. Eller det som min avgrundsdjupa och prestigelösa önskedrömmare inuti skriker åt mig att göra, samtidigt som kritikern rycker tag i nackskinnet och viskar om vad som är möjligt och inte, i den här ganska konstiga världen vi lever i.

 

Framförallt vill jag känna mig bra. Har du läst boken- introvert, den tysta revolutionen?

Jag tror den kunde passa dig, inte läst hela. Men om du läst mitt inlägg så här långt så har vi nog liknande tankar. Orden fastnade inuti så som text i böcker kan göra, de böcker som är bättre än filmen, och ändå är filmen bättre än verkligheten.

Min dröm om att skriva gör att alla berättelser om ”Att våga” ligger överst efter alla studielektyr jag just nu läser.

 

Faktum är att vissa sociala interaktioner dränerar mig fruktansvärt, men jag har lyckats ”stoppa” undan det. Ansett att vissa saker ”måste” en ju göra.

Men det fick jag aldrig lära mig, som jag skulle velat få grepp om mycket tidigare, är att det är okej att gå.

Att lämna en fest, ett möte eller någon som gjort dig illa.

I tystnad eller med en replik som kunde vara något i stil med;

-Nä, vet du vad. Det här tänker jag inte sitta och lyssna på.

Jag hade mer av det när jag var yngre, de konflikter jag varit i, de har handlat om när jag avvikit från ”normen” eller när andra faktiskt målat in mig i ett hörn. Har det hänt dig?

Minns en simkola en sommar, hur de anklagade mig för militäriska metoder, istället för ledarskap, faktum är att den gruppen pojkar i simskolan inte hanterats ens av sina lärare, men jag skulle ”lyckas” med det utan att veta om denna historik. På begränsad tid dessutom. De bråkade, sen kom kritiken, när de fick sitta på kanten. För deras egen säkerhet!

Jag var ju livrädd att någon av dem skulle drunkna. Sen skickade de ut den där jäveln som tafsade på mig två år tidigare, han skulle ”kolla” om jag kunde mitt jobb. Jag var så obeskrivligt förödmjukad, men så hade jag ju föräldrar som förstod att ”något” var fel.

De undrade varför jag inget sa, jag bar skammen. Hellre det än att bli ett ”offer”.

Min extroverta fasad var stenhård tills jag fullkomligt kulminerade i ett raseriutbrott.

 

Jag är lika envis som alla de personer som underskattat mig, sammantaget. Det är en bra och en dålig egenskap. En försvarsstrategi och en attityd. Det är en av de inlärda delar som i alla roller jag spelat, fastnat på mig. Blivit min följeslagare.

Den attityden sitter benhårt, jag vill inte ha det där ”huvudet på lut” medlidandet, jag får utslag. Det börjar klia inuti, jag tänkte vara hjälten i mitt eget liv. Och omständigheterna gav obalansen ett ansikte. Det var inte vackert, det var en överlevnadsstrategi och en automatiserad inställning.

 

Jag har ju ett slags superhjälte komplex, vill gärna hjälpa andra, ibland på bekostnad av mig själv, som med den där kaos vänskapen, vi kan kalla henne Irma. En ständig kamp i en slags medberoende relation som byggde upp slott i ökenmark. Skyldig en beskyddare i sin oförmåga men blind samtidigt för hur dessa slott byggdes upp. Min skuld satt djupt.

Sen när det kom fram, det jag fruktat, att den utsatte i själva verket även själv var skyldig till sexuella övergrepp. Och upprepat det destruktiva mönstret hon var utsatt för. Då hade jag redan brutit, raserat alla slott och jämnat dem med marken. Hade jag vetat om det jag vet nu och vi ”setts” då hade jag nog fullkomligt tappat fattningen.

Här vinner min extroverta vinnarskalle. Ännu en gång sätts jag ur balans.

Faktum är att innan det verkliga ”kaoset” bröt ut, så gick jag. Men jag glömde kvar en bit av mig själv där på den platsen.

Självtillit.

Betraktas som oskyldig till det som skedde där och då, enligt konstens alla regler, ni som mött en verklig djävul, ni vet.

Jag kunde stå bredvid som Kristina sa, på en av de många mottagningar för trauma och se det ”falla” av sig själv.

 

Jag försökte i min förtvivlan njuta mer av det, av hämnden av att det monstret aldrig kommer få en sådan maktposition igen. Men, jag har det inte i mig. Jag vet att jag höll ”skadeglädjen” på den där kick-nivån precis så länge som anses ”normalt”.

Det är ju typiskt att den extroverta systemkoden i min hjärna tappar mark för den introverta klokskap min hjärna injicerar i hjärtchakrats mest sympatiska centra. Det är som livets förödelse i ett ögonblick och sedan förlösande.

 

I klarspråk, det är jävligt jobbigt att känna empati för idioter!

Jag är bra på att slänga käft. Jag räds inte konflikter men vill helst av allt lösa dem.

I sann superhjälte anda!

 

Jag tiger hellre, tills bästa tillfälle ges, då har jag slagit tillbaks, oftast med ord, eller med något oväntat. Som när den där polaren stack ifrån hyran, han som fått bo hos mig låna mitt porslin, han sket fullkomligt i mig.

Jag visste ju om hans skulder, så jag lade in ett ärende till Kronofogden, jag begärde ”fair and square.” Jag fick tillbaka vartenda öre.

Min extroverta vinnarskalle fick utgjuta hämnd och smaka på rättvisa även denna gång.

 

 

Det jag inte lärde mig från dessa situationer är, vilka ”typer” av människor som sätter en i klistret så, jag gav aldrig mig själv cred för min egen problemlösning och jag bar aldrig huvudet högt när jag stötte på dessa personer.

Jag har skämts åt dem, försökt förstå mig på drivkrafter som detta kosmos skapat för att vi ska hålla oss, långt långt därifrån.

 

Då blir envisheten en destruktiv kraft, när du dras ditåt. Min introverta kloka röst får övertyga med logiska och emotionella argument och vinner, typ varannan gång.

 

I de sammanhang där du gärna vill bli omtyckt, som i en ny klass, eller grupp, det har alltid gjort mig ängslig. Oftast i onödan. De som inte gillar mig, det ligger väl hos dem som en brukar säga. Men det känns inte så.

Min introvert-sensor skjuter ut skämt och ”gilla-mig” lines av bara farten, det blir roligare om andra har roligt. Varför inte, liksom?

Jag känner en hel stapel av känslor som jag aldrig erkänt som mina, burit på andras känslor som jag kan utantill. Det är väldigt ojämnt, när jag blivit så där trött, det är då mitt ”jag” tittat fram. Då jag inte orkat ”spela” ens för mig själv.

Numera säger min kloka röst;’

Nä, nu skiter jag i det här. När jag varit urless, då kommer en kantig version av mig fram, en många tycker är extrem, då skaver jag för mycket, det är då jag gjort mig ovän eller föremål för dessa bråkmakare. I min trötthet och enfald har jag ibland anförtrott mig till ”fel” person för att jag varit för trött för att helt tänka mig för.

Annars har jag varit något av en expert!

– Du är extremt bra på att läsa människor.

Och ja, det är ju en fantastisk egenskap.

 

Det är med dig jag har upptäckt detta, jag kan komma på mig med att tänka, hur hade Annelie gjort här?

Inte i avsikt att härma utan just att jag erkänt dig som trovärdig och någon att se upp till vad gäller den egenskapen. Att balansera känslorna på ett grässtrå.

Du är så oerhört stark som söker dig vidare, som ber om hjälp, som anförtror dig och tar dig tid att peppa andra. Du är i balans med introvert klokskap och lyssnar på den pågående inre debatten.

Så vill jag göra.

Det att känna att en måste, förändras för att fixa felinställningarna kallas självmedkänsla. Självrespekt är att inse;

 

-Jag tänkte sluta umgås med dem som ger mig ”dåligt” samvete. Det tar ju onödig energi som jag hellre vill lägga på annat.

På så sätt undvika det jag gjorde förra veckan:

Erkänna för mig själv.

Det som jag gjorde förut jämte en massa suck och stön för jag vet ju precis vilka dessa moment är, de där som ligger på att göra-listan i veckor, det där som får mig att vilja dra in i dagdrömmeriet, det där som blir fel hundra gånger innan jag kan trycka på skicka, eller checka av det, det som efteråt känns ”tomt” och som gör att jag bara vill sova i hundra dagar. De momenten ska undanröjas.

 

En introvert stävar efter annat än en extrovert, inte nödvändigtvis men för mig är det så. Jag är en vandrande paradox.

 

Min introverta persona behöver sova, bada badkar, gå på massage, ljusterapi, helst bo där det är så ”fucking” varmt att det inte går att ha jacka på sig.

Är det värt att må dåligt varje vinter för att göra ett bra jobb, så som alla andra gör?

Har vissa sociala kontexter alltid tagit mer än det ger? Undrar om det beror på situation eller person eller både och?

Eller är det övergående i perioder i alla typer av relationer? Eller är det ditt eget mående den dagen som avgör?

Jag behöver vara extrovert för att kunna leva ut mina fantasier, i den värld där allt är möjligt och jag hittills vägrat växa upp till någon tråkig jävla 80%-are.

Fortsättningsvis ska jag våga vägra skitmiljöer och förhoppningsvis kommer allt det där bubblet inuti tillbaka. Jag vet ju, vad jag vill. Jag var aldrig vilsen bara så väldigt besviken på hur allt blev.

Introvert och extrovert. Det är balans på kontot just nu.

Publicerad av Cizzi Grönkvist

Normkritik, retro, vintage, teater, design, politik och skrivande. Feminist med anlag för sarkastisk humor.

Lämna en kommentar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: