Alla har en ”Run-Forest-Run” Anekdot

Jag var aldrig särskilt bra på idrotten i skolan, oftast för att vi aldrig ägnade oss någon av de sporter som jag tyckte var kul. Jag höll mig vid sidan av, spökboll eller inte spökboll.

(läs valfri sport med boll)

Jag tänkte mer på hur snabbt jag kunde tänka. För det fanns så mycket att lära sig och upptäcka där ute i världen, jag ville iväg så snabbt som möjligt. Jag hade tillräckligt bråttom för att allt det där som fröken babblade om skulle fastna i huvudet, jag tänkte så snabbt att jag fick gå om en klass. (ibland inte alls med andra ord)

Jag hängde inte riktigt med, min hjärna kopplade annorlunda. Idag kallar vi det för koncentrationssvårigheter. När jag fick höra om sådant jag helst slapp höra, eller hamnade på fel plats, då gick jag därifrån, om det kändes för jobbigt, då sprang jag därifrån. Ibland så där trotsigt med händerna över öronen.

 

Jag var inte särskilt bra på att springa snabbt egentligen, jag ville bara komma undan. I mitt gäng på rasten trivdes jag, men de underskattade mig, kanske var det där i den ”känslan” av att behöva anpassa mig som jag tänkte att jag ska ge mitt allt och se hur långt jag kan nå.

Fantasin var lite dämpad på den tiden, det blev det som dök upp först.

I korridoren efter vaktmästeriet satt en lapp på en stor anslagstavla av kork med häftstift. Skolmästerskap med stora bokstäver. Mäster (paus) skap. Jag smakade på ordet.

 

-I friidrottsgrenarna, ja, det är ju åtminstone inga bollar som flyger omkring. En liten gul och sandfylld boll, på en del av banan, en viss tid av tävlingen (då håller jag mig undan) det tänker jag stå ut med, sa jag tyst för mig själv.

 

Det faktum att min bror spelar hockey har aldrig stört mig, han tycker det är kul, den sporten har heller ingen boll, det är en puck, en platt boll, och av princip vill jag gärna på peka det när jag menar på att bollsporter inte är min grej och att ingen i min familj ägnar sig åt en sådan aktivitet.

Jag började träna när de andra tjejerna skulle lära sig volter och redskapsgymnastik. Jag var med killarna och spelade spökboll och fotboll med en skumboll, på liten yta är det som att spela ”mjukis-fotboll” och veta på förhand att du inte kan få en hård smäll om någon mot förmodan skulle skjuta på dig. Det blev många snabba ruscher, jogging och löpning under lång tid i olika tempo. Framförallt försökte jag komma över min rädsla och känna mig mindre stelbent omkring bollar. Jag vek av från mitt kompisgäng och började springa utomhus nära en camping, det blev som en självterapi där jag samtidigt som jag sprang resonerade med alla de kommentarer jag fått om mitt ”nya” intresse. Om att jag aldrig var med på tjejernas aktiviteter, att jag nog var lite ”annorlunda”.

Äh, tänkte jag, vadå? ”Annorlunda”? Behöver det betyda som det lät på tonen, som något dåligt.

När vi hade orientering och jag upptäckte, ett halvt år senare att jag kunde hålla jämna steg med de bästa löparna, då benen gick av sig själv, då fick jag självförtroende.

Jag kunde fokusera på att läsa kartan och jag förvånade min då redan gråhåriga idrottslärare och tant, hon var väldigt fyrkantig när det kom till prestation, men tjejernas prestationer var lika viktiga. Så upplevde jag det, fyrkantigt, men rättvist.

 

-Är du redan i mål?

Varpå hon dubbelkollade alla orienteringsstämplar, mycket riktigt verkade det väl för bra för att vara sant.

-Du skulle kanske delta i skolmästerskapen? Sa hon till mig.

”Jag fick vatten på kvarnen” och sprang allt oftare ifrån det som förväntades och ibland sprang jag rentav på någon. Såklart inte med mening, men jag brukade ta tid, den sista backen, uppfarten, där jag brukade tappa kraft och som jag på något sätt förstod kunde bli avgörande senare. Ända fram till skolentrén.

Nästa gång på gymnastiken så tog hon mig åt sidan, jag fick springa 60, 100, 400 och 800 meter på tid. Jag slog nya personliga rekord och fick omvärdera den bilden jag hade av mig själv som en sån som är ”lagom”. Springer lagom fort, hoppar lagom högt och dessutom kunde jag stöta kula, och kula är ju inte heller detsamma som boll.

 

-Du springer bra på samtliga sträckor men jag tror din starkaste gren är 400 meter och möjligen 800 meter, sa hon till mig efteråt.

Kanske borde jag gjort det enkelt för mig, men jag har aldrig varit det heller, enkel.

-Jag vill springa 100m också, sa jag.

 

Några av kompisarna var imponerade och började ”heja på” det behövde jag, för jag kvalade precis in (med några hundradelars marginal) till kommunmästerskapet. Jag sprang trots att jag var både förkyld och illamående. På 80-talet, då kunde sådant hända, idag kallas det för ett bristande barnperspektiv, självplågeri skulle jag definitivt säga att det var.

Jag blev jättesjuk. Läste läxor hemma i sängen och under täcket på natten drömde jag om det där stora mästerskapet, som lilla jag skulle vara med på.

Dagen kom, den som jag hade väntat på.

Alla som skulle tävla fick åka med en stadsbuss ut till arenan och alla fick en designad overall och vattenflaska med ordet mästerskap på, med röda tryckbokstäver. När vi kom dit gjorde alla en och samma uppvärmning med stretching och tillhörande ”pep-talk”.

Mitt ”pep-talk” handlade om att jag skulle ge allt och inte vara för snabb i upploppet.

Jag såg andra vuxna idrottslärare i turkosa overaller med neongula revärer som stod neråtböjda och gormade på ungdomarna så spottet yrde, det gjorde åtminstone inte vår idrottslärar-tant. Och tur var nog det, jag hade prestationsångest så det räckte och blev över.

 

För även om jag sett den filmen hemma med mamma och pappa om Forest Gump, han som var underskattad och sedan sprang genom livet och ständigt överträffade sina egna och andras förväntningar, jag ville göra samma sak. Få alla att heja på mig som de gjorde på filmen.

– ”RUN-FOREST-RUN”!

Jag löste det så bra, mina nya kompisar skrev plakat med stora bokstäver och jag fick med dem på min idé. Jag skulle skänka vinstpengarna till att plantera skog i Afrika, om jag vann.

 

VI-skogen hade fått ett brev av mig, för på den tiden fanns inte e-mail och jag hoppades att de skulle kunna plantera många ”Forest-träd”. Forest betyder ju skog på engelska, så jag kände mig fyndig som lekt med orden.

 

Innan första loppet satt jag och dinglade med fötterna på en läktare, kollade på mina nya skor med lila Adidas-logga. Andades, drack vatten, sprang på toa och höll väl på sådär i vad som kändes som en evighet. Rätt som det var hördes en röst i högtalaren.

-Ni som ska springa 100 m, gå till arenans uppsamlingsplats!

 

Där skulle alla hämta en nummerlapp som fästes med säkerhetsnålar på bröstet, på ryggen och som klisterlapp på shortsen. När vi skulle ställa oss redo i startblocken skavde det inuti. Pipsignalen tjöt. Jag sprang, vattnet skumpade i magen, det var slut så snabbt, jag kom inte sist. Men inte först heller. Tiden var helt okej.

 

Någon timme senare var det dags för 400 m. Jag laddade och blev ”upp-taggad” så jag tjuvstartade, inte en utan två gånger. På tredje försöket sprang alla i jämnare takt. Jag sprang, och låg någonstans i mitten, försökte tänka på den sista backen och bryta mig ut och spurta. Jag kom upp en bit, sen ökade alla nästan samtidigt och vi gick i mål som en klunga. Jag låg och kippade efter luft. Det var inte slut än, men jag hade ingen energi kvar.

Idrottslärar-tanten gav mig en banan, sa att hon tyckte jag var bra.

Efter en stunds vila var det dags, nu gällde det. 800 meter, upp till bevis.

Pipsignalen gick och vi sprang, skönt att slippa startblock, tänkte jag,

Låg på sista plats hela första varvet, hela andra varvet. Sen var det som om mjölksyran försvann och en röst inuti talade till mig – Nu, Öka, Nu, Nu, Nu. Rösten lät bestämd och jag var plötsligt i en slags ”trans”.

En bra bit in på tredje varvet hade jag kommit ikapp, kompisarna hejade men ropen hade minskat i intensitet. När de såg mig komma ikapp, så hörde jag både dem och den inre rösten, högre och högre:

-Nu, Nu, Nu. ”RUN-FOREST-RUN”!

Jag hade bett dem heja genom att ropa Forest varannan gång och mitt namn varannan gång.

Jag sprang om hela ledet under sista varvet och blev alldeles ”hög” av arenans jubel och av stämningen som ökade genom att spänningen, jag. Lilla jag, överraskade alla.

Ökade ännu mer. Det gick snabbare, benen hade fått ett slags flyt och sedan såg jag mig nå målsnöret i huvudet.

Jag såg snöret, det långa röda sidenbandet som skar sig mot mina gris-rosa shorts.

Nu skulle jag visa dem, jag ökade och gav allt jag hade kvar. Tänkte på alla uppförsbackar mot skolans entré.

Det var flera sekunder efter mig bak till den som kom tvåa.

-JAG VANN!

Jag tog mig ända fram, jag fick stå längst upp på pallen. En tidning kom. Jag sa väl inte så mycket om mig och mina mål, det som de egentligen frågade efter. Istället om idén att springa i skogen och för skogen. Jag var inte van uppmärksamheten och inte heller all positiv respons som nu tycktes komma i en stor klump, alltihopa samtidigt.

 

Idag finns många lopp, som Blodomloppet. (det finns ett lopp som heter så)

Nattloppet, Stockholm Marathon och alla möjliga – ”Spring för att samla in till forskningen så vi kan bekämpa cancer-lopp”.

Jag hade gjort ett arbete mot ett mål, ett mentalt arbete som jag helst behöll för mig själv. Det var mitt eget.

Nu när jag ser tillbaka så sprang jag genom ungdomslivet, genom skolan och ut på universitetet. Jag lärde mig att jag kan, om jag jobbar hårt och tror på mig själv.

-Jag springer fortfarande, i skogen.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s