Grannlandet blev en (språklig) kulturkrock

De flesta skulle inte invända mot påståendet att vårt språk och tal påverkas av vårt kön, vår etnicitet och klasstillhörighet. Om jag samtidigt hävdar att följande variabler varierar och är beroende av tid, kultur och situation. Då är det ganska få som är av den åsikten att jag påstår något nytt, djärvt eller provocerande.

Språket säger mycket mer om oss än just bara ord och bokstäver som knyts till varandra i betydelsekedjor, och dessutom varierar vi vårt språk beroende på vem vi tror oss prata med samt vår inställning till denna person. Framförallt har språket ett identitetsskapande funktion. Det vi pratar om säger mycket om oss, om hur vi vill uppfattas. Vi visar andra genom vårt språk hur vi vill vara. Eftersom jag växte upp i ett medelklassområde i Karlstad så saknade jag den där mest utpräglade bonde dialekten som vi alla känner igen från Robert Gustavssons parodi av Välkomna till Hajk.

Jag var nitton år när jag beslöt mig att flytta ifrån Värmland till ett av kulturens nav och centrum, Köpenhamn. Det jag inte hade räknat med var att det skulle krävas tid för anpassning.

Den kulturkrock jag upplevde genom att bosätta mig där skakade om hela min uppfattning om mig själv. Det är genom språket vi förstår och skapar vi den världsbild vi har, utan språket blir vi isolerade.

Jag hade lyckats träna bort dialekt som jag inte önskade förknippas med, däremot är andra sociala aspekter på språk mycket svårare att vidröra för att förändra.

Dialekter ger språket en stilmarkör, kanske i form av diftonger och uttal som i sig förknippas med en viss lokal ort eller område och med det en viss samhällsklass och social rang. (Eller inte.) Aspekter som kön, eller genus och hur det kopplas till språk och (Andra)språk eller tredje eller mitt fall fjärde språks -inlärning har en koppling till livsform, geografisk plats, nätverk och hur nätverket omkring människan är konstruerat.

Med nätverk avses det som kallas mobility, eller rörlighet i nätverket. Inte enbart geografisk rörelse utan den avser även personens sociala rörelse.

När jag besökte museum eller konstgallerier så gick det bra för där behövde jag inte tala med någon utan kunde läsa vad som stod på utställningspresentationerna för de olika objekten. Den sociala rörelsen mellan olika grupper och mellan samhällsklasser påverkar språket och den individuella språkliga utvecklingen, mer än något annat. Detta gav jag mig in på, alldeles ovetandes för snart 15 år sedan. Min upplevelse av otillräcklighet kom dessutom att förstärkas av könsroller som definierades av den danska överklassen i en ännu finare lokal ort strax utanför Köpenhamn.

Det jag inte visste om då är hur kön konstrueras och skapas på olika nivåer och hur språkliga och sociala faktorer samverkar med varandra. Där jag vann mark för min kreativitet, där fick ändå mina manliga och mer (Läs frispråkiga.) kollegor uppmuntran och inte sällan tog de på sig äran för mitt och andras arbete.

Vad som var fint och fult, vad som lämpade sig och inte var under förhandling. Det skiftade helt och hållet. Det var helt uteslutet att ensam åka tåg hem från Köpenhamn till orten efter klockan åtta på kvällen. Det ansågs farligt och ”okvinnligt”.

De er ikke egnet til en pige, sades det.

Och jag kände mig bedrövligt och ofrivilligt ska tilläggas, asocial. (Läs tråkig.) som på den tiden betydde, enligt mig själv. Du ska minsann döden dö, en konstnär, en drömmare och entertainer, som hade blivit, tråkig. Vad jag nu förstår nästan 15 år senare enligt den senaste språkforskningen är att det var lite mer än en vanlig kulturkrock. Jag behövde bygga ett nytt socialt och professionellt nätverk. Det var inte bara jobbigt, det var plågsamt. Dels för att det pågick inre konflikt med bilden av mig själv som blev till ett bekymmersamt arbete att anpassa sig och bli den bilden andra hade av mig. Eller den bild jag trodde andra hade av mig. Det var plågsamt för att de jag umgicks med var normbrytande queers och blotta tanken på att arbeta med dem skrämde mig från vettet. Jag var både otålig och kände mig i underläge.

Jag ville skapa konst med händerna och kunde jobba nätterna igenom och ändå vara aupair på dagarna. Mitt nätverk kom att bli en lång länk av uniplexa kontakter, de var kända antingen från jobbet, från biblioteket eller den lokala handeln, aldrig mer än så.

Jag hittade ingen person att knyta an till så som vi kan göra med en vän, samtidigt en syster och kollega. Inom dessa multi och -uniplexa nätverk skapas och upprätthålls normer, där formas ett talspråk som är kontextuellt men framförallt i ett multiplext nätverk sker mer regelbundet socialt umgänge. Jag plågades dessutom av min rädsla för att mina texter skulle förstöras eller att mitt kreativa skapande skulle påverkas negativt av min knaggliga danska.

Jag kunde inte forma de ljud som skulle komma ut ur munnen. Hur jag än försökte ljuda och repetera. Att det var en sådan skillnad mellan tal- och skriftspråk hade jag inte skänkt en tanke.

Det som kom ut liknade onomatopoetiska ord, som schvung, som ska beteckna en framåtrörelse av något som kastas, i tex. En serietidning. Och så var det tungan som inte ville stanna i munnen.

Jeg vill ha softkaerne rugbrød. (Läs som Eg viil hae softkaerne ruuuugbrooood.)

Det såg så enkelt ut på pappret. Det tysta skriftspråkets diskurs kontra det talade språket som jag nu inte behärskade och som till råga på allt, bland kollegor och i social interaktion frambringade en del skratt, oftast till min stora förtret så blev det mer skratt ju mer jag försökte.

Värre blev det av att inte höra skillnad på Rød, Rug, Rør som på svenska motsvarar färgen röd, råg dvs. sädesslaget och rör som ett rör det flyter vatten i eller motsvarande sockerrör fast att du då måste säga socker framför ordet rör. Sukkerrør. I min strävan att vinna inträde till den nya kulturen, genom språket behövde jag komma underfund med de nya spelreglerna. Jag kände mig trängd, missförstådd och deprimerad. En dag sa det bara stopp.

Jag gick i närkamp med min nya identitet och fick så småningom till en slags standardiserad (Läs opersonlig.) danska som var fylld av termer och slang ungdomsspråklighet och snabba direktöversättningar.

Jag förvirrade, bröt (Ibland helt ovetandes.) mot sociala regler och kände inte att den bild jag hade av mig själv stämde med den bild andra hade. Det gick inte att kommunicera eller förändra min samtalsteknik utan att göra mig själv missförstådd, i synnerhet av män. Män som med sin dialektala och sitt mer dialektala och lokala språkbruk lämnade mig blank.

Jag fick alltför ofta säga, jag förstår inte.

Jeg forstør ikke, kan du sige det igen? (Läs som Eg foerstooor ikke, kan du siee de igen.)

Det var som ett dåligt skämt på nivån av de gamla skämten om Bellman.

Det var en gang en Bellman, en norsk og en dansker. Nei, vet du hvad. Det var ikke sjovt.

Det sista betyder helt enkelt, det var inte kul. Och det var väl inte för någon av oss. Vi missförstod varandra om och om igen. Därför blev det svårare att knyta av till varandra på ett mer personligt plan.

Idag vill jag inte byta bort denna erfarenhet.

Publicerad av Cizzi Grönkvist

Normkritik, retro, vintage, teater, design, politik och skrivande. Feminist med anlag för sarkastisk humor.

Lämna en kommentar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: