Utmaning i kreativitet dag2

Igår fick ni inleda utmaningen med att identifiera det som håller er vakna tills sent på kvällen, kanske är det också detsamma ämne som du staplat bokhyllan full av böcker med? Jag har ett särskilt passionerat intresse, humor. Att spela den, att skriva den. Därför startade jag denna utmaning. Jag tycker om det så mycket att jag inte är rädd för att misslyckas. Varför ligger din kreativa ide på väntelistan? Har du misslyckats någon gång? Vad hände då? – Jag kom , jag såg, jag trillade… ner med foten i en burk färg och sedan ut på scengolvet där alla sedan kunde beskåda mina fotavtryck i den roströda färgen som hade kunnat vara mensblod. Jag glömmer det, aldrig.

Formulera ett misslyckande, stort som litet. Skriv sedan ner vad det värsta tänkbara skulle kunna vara om du misslyckades med det som nu gör dig kreativ. Det handlar såklart om att upptäcka att rädslan är väldigt överdriven.

Min största rädsla är… Om jag misslyckades så skulle…

Glöm inte att kommentera och följ @cizzigronkvist

30 dagars utmaning i kreativitet

(Lokalisera) och var kreativ.

Hitta din passion eller avsätt en stund för kreativitet varje dag! Kanske har du någon ide som ligger och väntar? Har du svårt att börja? Vill du veta vad som gör dig kreativ eller bara komma igång? Då har du möjligheten att vara kreativ genom att delta i detta arrangemang!

Vad håller dig vaken om natten? ”What keeps you up at night”? Med andra ord handlar det om att identifiera vad det är som du tänker och gör och som du helt enkelt förlorar sömn över, för att du vill och kan och ”måste”. Det handlar inte om att identifiera en passion, en glädje och något som ger dig energi. 
Kommentera gärna i kommentarsfältet och följ @cizzigronkvist på instagram eller facebook.

Grannlandet blev en (språklig) kulturkrock

De flesta skulle inte invända mot påståendet att vårt språk och tal påverkas av vårt kön, vår etnicitet och klasstillhörighet. Om jag samtidigt hävdar att följande variabler varierar och är beroende av tid, kultur och situation. Då är det ganska få som är av den åsikten att jag påstår något nytt, djärvt eller provocerande.

Språket säger mycket mer om oss än just bara ord och bokstäver som knyts till varandra i betydelsekedjor, och dessutom varierar vi vårt språk beroende på vem vi tror oss prata med samt vår inställning till denna person. Framförallt har språket ett identitetsskapande funktion. Det vi pratar om säger mycket om oss, om hur vi vill uppfattas. Vi visar andra genom vårt språk hur vi vill vara. Eftersom jag växte upp i ett medelklassområde i Karlstad så saknade jag den där mest utpräglade bonde dialekten som vi alla känner igen från Robert Gustavssons parodi av Välkomna till Hajk.

Jag var nitton år när jag beslöt mig att flytta ifrån Värmland till ett av kulturens nav och centrum, Köpenhamn. Det jag inte hade räknat med var att det skulle krävas tid för anpassning.

Den kulturkrock jag upplevde genom att bosätta mig där skakade om hela min uppfattning om mig själv. Det är genom språket vi förstår och skapar vi den världsbild vi har, utan språket blir vi isolerade.

Jag hade lyckats träna bort dialekt som jag inte önskade förknippas med, däremot är andra sociala aspekter på språk mycket svårare att vidröra för att förändra.

Dialekter ger språket en stilmarkör, kanske i form av diftonger och uttal som i sig förknippas med en viss lokal ort eller område och med det en viss samhällsklass och social rang. (Eller inte.) Aspekter som kön, eller genus och hur det kopplas till språk och (Andra)språk eller tredje eller mitt fall fjärde språks -inlärning har en koppling till livsform, geografisk plats, nätverk och hur nätverket omkring människan är konstruerat.

Med nätverk avses det som kallas mobility, eller rörlighet i nätverket. Inte enbart geografisk rörelse utan den avser även personens sociala rörelse.

När jag besökte museum eller konstgallerier så gick det bra för där behövde jag inte tala med någon utan kunde läsa vad som stod på utställningspresentationerna för de olika objekten. Den sociala rörelsen mellan olika grupper och mellan samhällsklasser påverkar språket och den individuella språkliga utvecklingen, mer än något annat. Detta gav jag mig in på, alldeles ovetandes för snart 15 år sedan. Min upplevelse av otillräcklighet kom dessutom att förstärkas av könsroller som definierades av den danska överklassen i en ännu finare lokal ort strax utanför Köpenhamn.

Det jag inte visste om då är hur kön konstrueras och skapas på olika nivåer och hur språkliga och sociala faktorer samverkar med varandra. Där jag vann mark för min kreativitet, där fick ändå mina manliga och mer (Läs frispråkiga.) kollegor uppmuntran och inte sällan tog de på sig äran för mitt och andras arbete.

Vad som var fint och fult, vad som lämpade sig och inte var under förhandling. Det skiftade helt och hållet. Det var helt uteslutet att ensam åka tåg hem från Köpenhamn till orten efter klockan åtta på kvällen. Det ansågs farligt och ”okvinnligt”.

De er ikke egnet til en pige, sades det.

Och jag kände mig bedrövligt och ofrivilligt ska tilläggas, asocial. (Läs tråkig.) som på den tiden betydde, enligt mig själv. Du ska minsann döden dö, en konstnär, en drömmare och entertainer, som hade blivit, tråkig. Vad jag nu förstår nästan 15 år senare enligt den senaste språkforskningen är att det var lite mer än en vanlig kulturkrock. Jag behövde bygga ett nytt socialt och professionellt nätverk. Det var inte bara jobbigt, det var plågsamt. Dels för att det pågick inre konflikt med bilden av mig själv som blev till ett bekymmersamt arbete att anpassa sig och bli den bilden andra hade av mig. Eller den bild jag trodde andra hade av mig. Det var plågsamt för att de jag umgicks med var normbrytande queers och blotta tanken på att arbeta med dem skrämde mig från vettet. Jag var både otålig och kände mig i underläge.

Jag ville skapa konst med händerna och kunde jobba nätterna igenom och ändå vara aupair på dagarna. Mitt nätverk kom att bli en lång länk av uniplexa kontakter, de var kända antingen från jobbet, från biblioteket eller den lokala handeln, aldrig mer än så.

Jag hittade ingen person att knyta an till så som vi kan göra med en vän, samtidigt en syster och kollega. Inom dessa multi och -uniplexa nätverk skapas och upprätthålls normer, där formas ett talspråk som är kontextuellt men framförallt i ett multiplext nätverk sker mer regelbundet socialt umgänge. Jag plågades dessutom av min rädsla för att mina texter skulle förstöras eller att mitt kreativa skapande skulle påverkas negativt av min knaggliga danska.

Jag kunde inte forma de ljud som skulle komma ut ur munnen. Hur jag än försökte ljuda och repetera. Att det var en sådan skillnad mellan tal- och skriftspråk hade jag inte skänkt en tanke.

Det som kom ut liknade onomatopoetiska ord, som schvung, som ska beteckna en framåtrörelse av något som kastas, i tex. En serietidning. Och så var det tungan som inte ville stanna i munnen.

Jeg vill ha softkaerne rugbrød. (Läs som Eg viil hae softkaerne ruuuugbrooood.)

Det såg så enkelt ut på pappret. Det tysta skriftspråkets diskurs kontra det talade språket som jag nu inte behärskade och som till råga på allt, bland kollegor och i social interaktion frambringade en del skratt, oftast till min stora förtret så blev det mer skratt ju mer jag försökte.

Värre blev det av att inte höra skillnad på Rød, Rug, Rør som på svenska motsvarar färgen röd, råg dvs. sädesslaget och rör som ett rör det flyter vatten i eller motsvarande sockerrör fast att du då måste säga socker framför ordet rör. Sukkerrør. I min strävan att vinna inträde till den nya kulturen, genom språket behövde jag komma underfund med de nya spelreglerna. Jag kände mig trängd, missförstådd och deprimerad. En dag sa det bara stopp.

Jag gick i närkamp med min nya identitet och fick så småningom till en slags standardiserad (Läs opersonlig.) danska som var fylld av termer och slang ungdomsspråklighet och snabba direktöversättningar.

Jag förvirrade, bröt (Ibland helt ovetandes.) mot sociala regler och kände inte att den bild jag hade av mig själv stämde med den bild andra hade. Det gick inte att kommunicera eller förändra min samtalsteknik utan att göra mig själv missförstådd, i synnerhet av män. Män som med sin dialektala och sitt mer dialektala och lokala språkbruk lämnade mig blank.

Jag fick alltför ofta säga, jag förstår inte.

Jeg forstør ikke, kan du sige det igen? (Läs som Eg foerstooor ikke, kan du siee de igen.)

Det var som ett dåligt skämt på nivån av de gamla skämten om Bellman.

Det var en gang en Bellman, en norsk og en dansker. Nei, vet du hvad. Det var ikke sjovt.

Det sista betyder helt enkelt, det var inte kul. Och det var väl inte för någon av oss. Vi missförstod varandra om och om igen. Därför blev det svårare att knyta av till varandra på ett mer personligt plan.

Idag vill jag inte byta bort denna erfarenhet.

Alla har en ”Run-Forest-Run” Anekdot

Jag var aldrig särskilt bra på idrotten i skolan, oftast för att vi aldrig ägnade oss någon av de sporter som jag tyckte var kul. Jag höll mig vid sidan av, spökboll eller inte spökboll.

(läs valfri sport med boll)

Jag tänkte mer på hur snabbt jag kunde tänka. För det fanns så mycket att lära sig och upptäcka där ute i världen, jag ville iväg så snabbt som möjligt. Jag hade tillräckligt bråttom för att allt det där som fröken babblade om skulle fastna i huvudet, jag tänkte så snabbt att jag fick gå om en klass. (ibland inte alls med andra ord)

Jag hängde inte riktigt med, min hjärna kopplade annorlunda. Idag kallar vi det för koncentrationssvårigheter. När jag fick höra om sådant jag helst slapp höra, eller hamnade på fel plats, då gick jag därifrån, om det kändes för jobbigt, då sprang jag därifrån. Ibland så där trotsigt med händerna över öronen.

 

Jag var inte särskilt bra på att springa snabbt egentligen, jag ville bara komma undan. I mitt gäng på rasten trivdes jag, men de underskattade mig, kanske var det där i den ”känslan” av att behöva anpassa mig som jag tänkte att jag ska ge mitt allt och se hur långt jag kan nå.

Fantasin var lite dämpad på den tiden, det blev det som dök upp först.

I korridoren efter vaktmästeriet satt en lapp på en stor anslagstavla av kork med häftstift. Skolmästerskap med stora bokstäver. Mäster (paus) skap. Jag smakade på ordet.

 

-I friidrottsgrenarna, ja, det är ju åtminstone inga bollar som flyger omkring. En liten gul och sandfylld boll, på en del av banan, en viss tid av tävlingen (då håller jag mig undan) det tänker jag stå ut med, sa jag tyst för mig själv.

 

Det faktum att min bror spelar hockey har aldrig stört mig, han tycker det är kul, den sporten har heller ingen boll, det är en puck, en platt boll, och av princip vill jag gärna på peka det när jag menar på att bollsporter inte är min grej och att ingen i min familj ägnar sig åt en sådan aktivitet.

Jag började träna när de andra tjejerna skulle lära sig volter och redskapsgymnastik. Jag var med killarna och spelade spökboll och fotboll med en skumboll, på liten yta är det som att spela ”mjukis-fotboll” och veta på förhand att du inte kan få en hård smäll om någon mot förmodan skulle skjuta på dig. Det blev många snabba ruscher, jogging och löpning under lång tid i olika tempo. Framförallt försökte jag komma över min rädsla och känna mig mindre stelbent omkring bollar. Jag vek av från mitt kompisgäng och började springa utomhus nära en camping, det blev som en självterapi där jag samtidigt som jag sprang resonerade med alla de kommentarer jag fått om mitt ”nya” intresse. Om att jag aldrig var med på tjejernas aktiviteter, att jag nog var lite ”annorlunda”.

Äh, tänkte jag, vadå? ”Annorlunda”? Behöver det betyda som det lät på tonen, som något dåligt.

När vi hade orientering och jag upptäckte, ett halvt år senare att jag kunde hålla jämna steg med de bästa löparna, då benen gick av sig själv, då fick jag självförtroende.

Jag kunde fokusera på att läsa kartan och jag förvånade min då redan gråhåriga idrottslärare och tant, hon var väldigt fyrkantig när det kom till prestation, men tjejernas prestationer var lika viktiga. Så upplevde jag det, fyrkantigt, men rättvist.

 

-Är du redan i mål?

Varpå hon dubbelkollade alla orienteringsstämplar, mycket riktigt verkade det väl för bra för att vara sant.

-Du skulle kanske delta i skolmästerskapen? Sa hon till mig.

”Jag fick vatten på kvarnen” och sprang allt oftare ifrån det som förväntades och ibland sprang jag rentav på någon. Såklart inte med mening, men jag brukade ta tid, den sista backen, uppfarten, där jag brukade tappa kraft och som jag på något sätt förstod kunde bli avgörande senare. Ända fram till skolentrén.

Nästa gång på gymnastiken så tog hon mig åt sidan, jag fick springa 60, 100, 400 och 800 meter på tid. Jag slog nya personliga rekord och fick omvärdera den bilden jag hade av mig själv som en sån som är ”lagom”. Springer lagom fort, hoppar lagom högt och dessutom kunde jag stöta kula, och kula är ju inte heller detsamma som boll.

 

-Du springer bra på samtliga sträckor men jag tror din starkaste gren är 400 meter och möjligen 800 meter, sa hon till mig efteråt.

Kanske borde jag gjort det enkelt för mig, men jag har aldrig varit det heller, enkel.

-Jag vill springa 100m också, sa jag.

 

Några av kompisarna var imponerade och började ”heja på” det behövde jag, för jag kvalade precis in (med några hundradelars marginal) till kommunmästerskapet. Jag sprang trots att jag var både förkyld och illamående. På 80-talet, då kunde sådant hända, idag kallas det för ett bristande barnperspektiv, självplågeri skulle jag definitivt säga att det var.

Jag blev jättesjuk. Läste läxor hemma i sängen och under täcket på natten drömde jag om det där stora mästerskapet, som lilla jag skulle vara med på.

Dagen kom, den som jag hade väntat på.

Alla som skulle tävla fick åka med en stadsbuss ut till arenan och alla fick en designad overall och vattenflaska med ordet mästerskap på, med röda tryckbokstäver. När vi kom dit gjorde alla en och samma uppvärmning med stretching och tillhörande ”pep-talk”.

Mitt ”pep-talk” handlade om att jag skulle ge allt och inte vara för snabb i upploppet.

Jag såg andra vuxna idrottslärare i turkosa overaller med neongula revärer som stod neråtböjda och gormade på ungdomarna så spottet yrde, det gjorde åtminstone inte vår idrottslärar-tant. Och tur var nog det, jag hade prestationsångest så det räckte och blev över.

 

För även om jag sett den filmen hemma med mamma och pappa om Forest Gump, han som var underskattad och sedan sprang genom livet och ständigt överträffade sina egna och andras förväntningar, jag ville göra samma sak. Få alla att heja på mig som de gjorde på filmen.

– ”RUN-FOREST-RUN”!

Jag löste det så bra, mina nya kompisar skrev plakat med stora bokstäver och jag fick med dem på min idé. Jag skulle skänka vinstpengarna till att plantera skog i Afrika, om jag vann.

 

VI-skogen hade fått ett brev av mig, för på den tiden fanns inte e-mail och jag hoppades att de skulle kunna plantera många ”Forest-träd”. Forest betyder ju skog på engelska, så jag kände mig fyndig som lekt med orden.

 

Innan första loppet satt jag och dinglade med fötterna på en läktare, kollade på mina nya skor med lila Adidas-logga. Andades, drack vatten, sprang på toa och höll väl på sådär i vad som kändes som en evighet. Rätt som det var hördes en röst i högtalaren.

-Ni som ska springa 100 m, gå till arenans uppsamlingsplats!

 

Där skulle alla hämta en nummerlapp som fästes med säkerhetsnålar på bröstet, på ryggen och som klisterlapp på shortsen. När vi skulle ställa oss redo i startblocken skavde det inuti. Pipsignalen tjöt. Jag sprang, vattnet skumpade i magen, det var slut så snabbt, jag kom inte sist. Men inte först heller. Tiden var helt okej.

 

Någon timme senare var det dags för 400 m. Jag laddade och blev ”upp-taggad” så jag tjuvstartade, inte en utan två gånger. På tredje försöket sprang alla i jämnare takt. Jag sprang, och låg någonstans i mitten, försökte tänka på den sista backen och bryta mig ut och spurta. Jag kom upp en bit, sen ökade alla nästan samtidigt och vi gick i mål som en klunga. Jag låg och kippade efter luft. Det var inte slut än, men jag hade ingen energi kvar.

Idrottslärar-tanten gav mig en banan, sa att hon tyckte jag var bra.

Efter en stunds vila var det dags, nu gällde det. 800 meter, upp till bevis.

Pipsignalen gick och vi sprang, skönt att slippa startblock, tänkte jag,

Låg på sista plats hela första varvet, hela andra varvet. Sen var det som om mjölksyran försvann och en röst inuti talade till mig – Nu, Öka, Nu, Nu, Nu. Rösten lät bestämd och jag var plötsligt i en slags ”trans”.

En bra bit in på tredje varvet hade jag kommit ikapp, kompisarna hejade men ropen hade minskat i intensitet. När de såg mig komma ikapp, så hörde jag både dem och den inre rösten, högre och högre:

-Nu, Nu, Nu. ”RUN-FOREST-RUN”!

Jag hade bett dem heja genom att ropa Forest varannan gång och mitt namn varannan gång.

Jag sprang om hela ledet under sista varvet och blev alldeles ”hög” av arenans jubel och av stämningen som ökade genom att spänningen, jag. Lilla jag, överraskade alla.

Ökade ännu mer. Det gick snabbare, benen hade fått ett slags flyt och sedan såg jag mig nå målsnöret i huvudet.

Jag såg snöret, det långa röda sidenbandet som skar sig mot mina gris-rosa shorts.

Nu skulle jag visa dem, jag ökade och gav allt jag hade kvar. Tänkte på alla uppförsbackar mot skolans entré.

Det var flera sekunder efter mig bak till den som kom tvåa.

-JAG VANN!

Jag tog mig ända fram, jag fick stå längst upp på pallen. En tidning kom. Jag sa väl inte så mycket om mig och mina mål, det som de egentligen frågade efter. Istället om idén att springa i skogen och för skogen. Jag var inte van uppmärksamheten och inte heller all positiv respons som nu tycktes komma i en stor klump, alltihopa samtidigt.

 

Idag finns många lopp, som Blodomloppet. (det finns ett lopp som heter så)

Nattloppet, Stockholm Marathon och alla möjliga – ”Spring för att samla in till forskningen så vi kan bekämpa cancer-lopp”.

Jag hade gjort ett arbete mot ett mål, ett mentalt arbete som jag helst behöll för mig själv. Det var mitt eget.

Nu när jag ser tillbaka så sprang jag genom ungdomslivet, genom skolan och ut på universitetet. Jag lärde mig att jag kan, om jag jobbar hårt och tror på mig själv.

-Jag springer fortfarande, i skogen.

Livslust och kreativitet i beslutsamhet

Att skriva ger mig glädje även i motgång. Igår skrev jag på temat lättnad och glädjen av att kunna ta rätt beslut efter en lång överläggning.

Det ilar längs ryggraden.

Det fastnar en klump i strupen, den surrar runt där och skapar en spänning.

Min hjärna skjuter ut kortklippta video klipp av bästa tänkbara scenario, och motsatsen till det. Det som hänger sig kvar och tynger ner.

Det som fastnar där det inte ska vara är som ett dåligt släp bakpå bilen.

Jag jämrar mig aldrig utan anledning.

När håren reser sig på armen av välbehag, då stämmer det. Allt annat än ett direkt ja, betyder nej. Därför säger jag nej nu.

Det håller mig vaken.

Alla tårar och svett i försök att göra det bästa jag kan. Jag gjorde mycket mer än så. Därför har jag kommit ända hit!

Tyst och stilla känns det inuti efter att jag har bestämt mig. Då behöver jag inte ”titta” på det en gång till.

När kroppens muskler sjunger efter utmaning och hjärtat glöder av inspiration. Då är det svårt att sova. Känslan av att allt är möjligt, när huden veckar sig och det lyser inifrån.

Jag har letat efter den glädje som försvann, trodde någon stulit den ifrån mig. Den fanns undangömd och skyddad från mig själv, ett tag. Jag behövde komma hit först.

Jag trodde inte att monster fanns, jag tror inte på Gud men jag tror definitivt på karma-dharma. I min egen takt, snart kommer jag vara längre ifrån vad jag borde glömt. Och kastat bort.

Det blev inget du och jag. Det blir bara jag, och mig.

Jag har inga obetydliga ideer, därför måste de få växa i ett kreativt växthus där jag kan ta hand om framförallt, mig.

Vad är det som skapar livslust och kreativitet i din kropp?

Extrovert vs introvert

Alltid trott jag är mer extrovert än jag är, tror det är ett resultat av att jag så tidigt fick leka ”clown”. Jag bröt ut från mängden och lärde mig kompensera för det utan att ändra på mig själv, men det är väldigt mycket att spela en roll. Vi spelar alltid olika roller i olika situationer. Nu menar jag de roller som du spelar eftersom de blivit en inlärd del av din personlighet. Har du någon sådan roll?

 

Det kan göra lite skillnad eller smälta ihop med den person du är vanligtvis, jag behöver vara ”någon” .. och valfritt ord därefter för att duga. Jag vill förverkliga, göra, skapa, vara i det meningsfulla ”rummet” där jag kan prestera. Då blir jag ett med kosmos och min inre djävul.

Jag ser mönster och skapar förändring genom insikt, men det är inte alltid så lätt att förändra det som bränner under ögonlocken. Jag vill inte verka i tystnad, jag vill inte höras lagom mycket. Jag är ingenting som är lagom. Och jag står för att jag är en kreativ och uppmärksamhets sökande, som vill genom humor skapa samklang och helst skratt ovanpå det. Gärna också flera dagar i veckan.

Söker spänning som andra hittar i destruktiva miljöer eller kanske i alkohol.

 

Medens det gäller helt andra spelregler för andra människor, långt mer rimliga sådana. Så finns det samtidigt en introvert realist i mig. En stadig avgrundsdjup röst, fylld av integritet och stolthet. Tack farsan och morsan för den orubbliga gränsen, jag skulle vilja ha fler gränser in mot de mer, definitiva.

Jag tror livet blir mindre svart-vitt om inte varenda jävel får chans på chans i någon slags evighets-pedagogik med helt sanslöst tålamod, en chimär för en bristande balans mellan extrovert kunskaps och -kreativitets utövande och den introverta reflektionen och avkopplingen.

 

Alltid undrat hur ”andra” gör med krav och ”måsten” samt vad de gör för att känna att de är ”good enough”. jag tror inte jag har det i mig. Möjligen med det jag aldrig varit bra på, då kan kraven vara ”rimliga”. Som med mattematik, ekonomiska redovisningar, teknik, tålamod eller matlagning för att nämna några. Det är sådant som jag ändå lärt mig och blivit ”helt okej” på.

Så den bilden av mig och vad jag är mindre bra på stämmer inte riktigt längre. Den ingår i den inlärda rollen, det där jag sagt att jag är dålig på, per automatik.

Sen är det förvisso skillnad på att vilja bli bra på något, och att inte ens försöka.

Satsa på det du är bra på är ju ett slags mantra idag, det behöver ju inte betyda samma sak som det du faktiskt vill satsa på. Jag har insett det, jag vill inte alltid, göra just det jag är bra på i andras ögon.

Jag vill bli bättre på det jag är någorlunda eller rentav dålig på, ibland. Eller det som min avgrundsdjupa och prestigelösa önskedrömmare inuti skriker åt mig att göra, samtidigt som kritikern rycker tag i nackskinnet och viskar om vad som är möjligt och inte, i den här ganska konstiga världen vi lever i.

 

Framförallt vill jag känna mig bra. Har du läst boken- introvert, den tysta revolutionen?

Jag tror den kunde passa dig, inte läst hela. Men om du läst mitt inlägg så här långt så har vi nog liknande tankar. Orden fastnade inuti så som text i böcker kan göra, de böcker som är bättre än filmen, och ändå är filmen bättre än verkligheten.

Min dröm om att skriva gör att alla berättelser om ”Att våga” ligger överst efter alla studielektyr jag just nu läser.

 

Faktum är att vissa sociala interaktioner dränerar mig fruktansvärt, men jag har lyckats ”stoppa” undan det. Ansett att vissa saker ”måste” en ju göra.

Men det fick jag aldrig lära mig, som jag skulle velat få grepp om mycket tidigare, är att det är okej att gå.

Att lämna en fest, ett möte eller någon som gjort dig illa.

I tystnad eller med en replik som kunde vara något i stil med;

-Nä, vet du vad. Det här tänker jag inte sitta och lyssna på.

Jag hade mer av det när jag var yngre, de konflikter jag varit i, de har handlat om när jag avvikit från ”normen” eller när andra faktiskt målat in mig i ett hörn. Har det hänt dig?

Minns en simkola en sommar, hur de anklagade mig för militäriska metoder, istället för ledarskap, faktum är att den gruppen pojkar i simskolan inte hanterats ens av sina lärare, men jag skulle ”lyckas” med det utan att veta om denna historik. På begränsad tid dessutom. De bråkade, sen kom kritiken, när de fick sitta på kanten. För deras egen säkerhet!

Jag var ju livrädd att någon av dem skulle drunkna. Sen skickade de ut den där jäveln som tafsade på mig två år tidigare, han skulle ”kolla” om jag kunde mitt jobb. Jag var så obeskrivligt förödmjukad, men så hade jag ju föräldrar som förstod att ”något” var fel.

De undrade varför jag inget sa, jag bar skammen. Hellre det än att bli ett ”offer”.

Min extroverta fasad var stenhård tills jag fullkomligt kulminerade i ett raseriutbrott.

 

Jag är lika envis som alla de personer som underskattat mig, sammantaget. Det är en bra och en dålig egenskap. En försvarsstrategi och en attityd. Det är en av de inlärda delar som i alla roller jag spelat, fastnat på mig. Blivit min följeslagare.

Den attityden sitter benhårt, jag vill inte ha det där ”huvudet på lut” medlidandet, jag får utslag. Det börjar klia inuti, jag tänkte vara hjälten i mitt eget liv. Och omständigheterna gav obalansen ett ansikte. Det var inte vackert, det var en överlevnadsstrategi och en automatiserad inställning.

 

Jag har ju ett slags superhjälte komplex, vill gärna hjälpa andra, ibland på bekostnad av mig själv, som med den där kaos vänskapen, vi kan kalla henne Irma. En ständig kamp i en slags medberoende relation som byggde upp slott i ökenmark. Skyldig en beskyddare i sin oförmåga men blind samtidigt för hur dessa slott byggdes upp. Min skuld satt djupt.

Sen när det kom fram, det jag fruktat, att den utsatte i själva verket även själv var skyldig till sexuella övergrepp. Och upprepat det destruktiva mönstret hon var utsatt för. Då hade jag redan brutit, raserat alla slott och jämnat dem med marken. Hade jag vetat om det jag vet nu och vi ”setts” då hade jag nog fullkomligt tappat fattningen.

Här vinner min extroverta vinnarskalle. Ännu en gång sätts jag ur balans.

Faktum är att innan det verkliga ”kaoset” bröt ut, så gick jag. Men jag glömde kvar en bit av mig själv där på den platsen.

Självtillit.

Betraktas som oskyldig till det som skedde där och då, enligt konstens alla regler, ni som mött en verklig djävul, ni vet.

Jag kunde stå bredvid som Kristina sa, på en av de många mottagningar för trauma och se det ”falla” av sig själv.

 

Jag försökte i min förtvivlan njuta mer av det, av hämnden av att det monstret aldrig kommer få en sådan maktposition igen. Men, jag har det inte i mig. Jag vet att jag höll ”skadeglädjen” på den där kick-nivån precis så länge som anses ”normalt”.

Det är ju typiskt att den extroverta systemkoden i min hjärna tappar mark för den introverta klokskap min hjärna injicerar i hjärtchakrats mest sympatiska centra. Det är som livets förödelse i ett ögonblick och sedan förlösande.

 

I klarspråk, det är jävligt jobbigt att känna empati för idioter!

Jag är bra på att slänga käft. Jag räds inte konflikter men vill helst av allt lösa dem.

I sann superhjälte anda!

 

Jag tiger hellre, tills bästa tillfälle ges, då har jag slagit tillbaks, oftast med ord, eller med något oväntat. Som när den där polaren stack ifrån hyran, han som fått bo hos mig låna mitt porslin, han sket fullkomligt i mig.

Jag visste ju om hans skulder, så jag lade in ett ärende till Kronofogden, jag begärde ”fair and square.” Jag fick tillbaka vartenda öre.

Min extroverta vinnarskalle fick utgjuta hämnd och smaka på rättvisa även denna gång.

 

 

Det jag inte lärde mig från dessa situationer är, vilka ”typer” av människor som sätter en i klistret så, jag gav aldrig mig själv cred för min egen problemlösning och jag bar aldrig huvudet högt när jag stötte på dessa personer.

Jag har skämts åt dem, försökt förstå mig på drivkrafter som detta kosmos skapat för att vi ska hålla oss, långt långt därifrån.

 

Då blir envisheten en destruktiv kraft, när du dras ditåt. Min introverta kloka röst får övertyga med logiska och emotionella argument och vinner, typ varannan gång.

 

I de sammanhang där du gärna vill bli omtyckt, som i en ny klass, eller grupp, det har alltid gjort mig ängslig. Oftast i onödan. De som inte gillar mig, det ligger väl hos dem som en brukar säga. Men det känns inte så.

Min introvert-sensor skjuter ut skämt och ”gilla-mig” lines av bara farten, det blir roligare om andra har roligt. Varför inte, liksom?

Jag känner en hel stapel av känslor som jag aldrig erkänt som mina, burit på andras känslor som jag kan utantill. Det är väldigt ojämnt, när jag blivit så där trött, det är då mitt ”jag” tittat fram. Då jag inte orkat ”spela” ens för mig själv.

Numera säger min kloka röst;’

Nä, nu skiter jag i det här. När jag varit urless, då kommer en kantig version av mig fram, en många tycker är extrem, då skaver jag för mycket, det är då jag gjort mig ovän eller föremål för dessa bråkmakare. I min trötthet och enfald har jag ibland anförtrott mig till ”fel” person för att jag varit för trött för att helt tänka mig för.

Annars har jag varit något av en expert!

– Du är extremt bra på att läsa människor.

Och ja, det är ju en fantastisk egenskap.

 

Det är med dig jag har upptäckt detta, jag kan komma på mig med att tänka, hur hade Annelie gjort här?

Inte i avsikt att härma utan just att jag erkänt dig som trovärdig och någon att se upp till vad gäller den egenskapen. Att balansera känslorna på ett grässtrå.

Du är så oerhört stark som söker dig vidare, som ber om hjälp, som anförtror dig och tar dig tid att peppa andra. Du är i balans med introvert klokskap och lyssnar på den pågående inre debatten.

Så vill jag göra.

Det att känna att en måste, förändras för att fixa felinställningarna kallas självmedkänsla. Självrespekt är att inse;

 

-Jag tänkte sluta umgås med dem som ger mig ”dåligt” samvete. Det tar ju onödig energi som jag hellre vill lägga på annat.

På så sätt undvika det jag gjorde förra veckan:

Erkänna för mig själv.

Det som jag gjorde förut jämte en massa suck och stön för jag vet ju precis vilka dessa moment är, de där som ligger på att göra-listan i veckor, det där som får mig att vilja dra in i dagdrömmeriet, det där som blir fel hundra gånger innan jag kan trycka på skicka, eller checka av det, det som efteråt känns ”tomt” och som gör att jag bara vill sova i hundra dagar. De momenten ska undanröjas.

 

En introvert stävar efter annat än en extrovert, inte nödvändigtvis men för mig är det så. Jag är en vandrande paradox.

 

Min introverta persona behöver sova, bada badkar, gå på massage, ljusterapi, helst bo där det är så ”fucking” varmt att det inte går att ha jacka på sig.

Är det värt att må dåligt varje vinter för att göra ett bra jobb, så som alla andra gör?

Har vissa sociala kontexter alltid tagit mer än det ger? Undrar om det beror på situation eller person eller både och?

Eller är det övergående i perioder i alla typer av relationer? Eller är det ditt eget mående den dagen som avgör?

Jag behöver vara extrovert för att kunna leva ut mina fantasier, i den värld där allt är möjligt och jag hittills vägrat växa upp till någon tråkig jävla 80%-are.

Fortsättningsvis ska jag våga vägra skitmiljöer och förhoppningsvis kommer allt det där bubblet inuti tillbaka. Jag vet ju, vad jag vill. Jag var aldrig vilsen bara så väldigt besviken på hur allt blev.

Introvert och extrovert. Det är balans på kontot just nu.

Barnfripodden och queerfeministisk teori (skamgrepp)

Hur Queer feministisk teori kan förstås i ett populärkulturellt fenomen.

Jag har utifrån Ullrika Dahls bok Skamgrepp velat titta närmare på den relativt nystartade podden ”Barnfrihet”. Knyta an till rollen som ”femininitet, femme, kvinna” och vad det innebär som barnfri. Jag kommer alltså inte beröra män mer än i relation till de teorier som boken eller podden tar upp.

http://barnfrihet.libsyn.com/website

Queerfeministisk teori kan förstås som ett ifrågasättande av ett binärt könssystem där man och maskulinitet, kontra kvinna och femininitet görs gällande som naturliga mönster. Skamgrepp redogör i sin inledning för hur den heterosexuella samhällsordningen görs gällande i förhållande till makt och hur då femininitet och kvinnor (eller de som faller inom kategorin och passerar som kvinnor) objektifieras.

Att det är en del av den språkliga innebörden i femininitet. (s. 13–18) Om femininitet kan beskrivas som handlingar, så är det oändliga mönster som finns. Men samhällets syn femininitet kommer med förväntade beteendemönster och i denna en inbyggd objektifiering. De få roller inom denna kategori är relativt få och snäv. Till rollen som feminin tillkommer former och figurer, en figur är just rollen som mamma.

Podden inleds med att slå hål på fördomar kring barnfrihet.

Skamgrepp behandlar det feministiska uppvaknandet, hur flickan förhåller sig till sin roll som feminin. Hur feminism utvecklats och i vissa fall saknat en fullständig analys som inte bottnar i den vita, heterosexuella, medelklasskvinnans liv. (s.83–86)

I rollen som kvinna har det ingått att vara den reproducerande, mamman, den primära vårdnadshavaren och i ett heterosexuellt förhållande den som drar större delen av hushållsarbetet. Att väja ett barnfritt liv går stick i stäv med den som kommit att bli den mest centrala betydelsen för ”femininitet” och möts därför av motstånd i form av oförståelse eller av bestraffning, i detta fall genom att bli en avvikare. Och därmed (o)normal.

(Heterosexuella matrisen)

Podden som leds av två kvinnor menar att det egentligen inte är konstigt, men att de själva saknar ett forum att diskutera ämnet.

Idén att inom kvinnorörelsen forma ett systerskap är bekant, som bygger på generationer både som språkligt begrepp men dess innebörd bygger på en tanke om biologiska kärnfamiljeband (…) och att den naturaliserar reproduktionen och moderskapets position inom feminismen uppmärksammas sällan. (s.108)

I poddens första avsnitt tydliggörs just att de båda initiativtagarna inte ogillar barn och att syftet är just att sprida kunskap om hur det är att vilja något annat med livet. Det står i direkt kontrast till den syn vi har på femininet, den som innebär moderskapet. Maskulinitet är inte på samma sätt knuten till rollen som förälder. Även om män också möts av en viss skepsis när de väljer bort föräldraskap.

 Moderskapet och kvinnans femininitet förblir normen för både kvinnokroppen och feminismens mens och livscykel. (.119)

 

När rollen som förälder inte önskas av den enskilda individen så bryter den inte bara med de föreställningar vi har om kvinnan, om femininitet som form utan också med generations begreppet. Att vi på något sätt lever och verkar i denna tids samhälle och förväntningar betyder inget mer än just att det är en viss tidsepok. Vill du inte att dina gener ska leva vidare?

Sen går det givetvis att argumentera för att i vissa tidsepoker har pressen på kvinnan som moder och reproduktiv varelse varit väldigt påtaglig, eller så har det varit påtvingat i en tid där preventivmedel inte funnits tillgängliga. Ett problem som kvarstår på många håll i världen. (UNHCR)

Vi har i repetition av det samhälleliga normsystemet lärt oss den naturliga livscykeln.

Men att just 80-talister skulle ha en mer gemensam (feministisk) historia utom just sin ålder är ganska överdriven. Dahl menar att hela idén om systerskap bygger på generationsbaserad lojalitet. (s.107) Och att det i generations begreppet ingår en reproduktion.

I ett podd-avsnitt möter vi en 78-årig kvinna som valt att leva barnfritt, inget hon ångrar eller som gör att hon känner sig ensam. Snarare tvärtom. På frågan vad hon kunnat göra istället i livet så menar hon att det har varit ”enklare att göra saker” som att resa och att det inneburit en frihet, men orsaken till att det inte blev barn har varit ett beslut som kommit över tid.

”Om du inte är helt säker på att du vill ha barn inte för din egen skull eller för att slippa bli ensam så ska du låta bli, om inte så för barnets skull”

Samtidigt förs filosofiska resonemang så även i boken Skamgrepp; Hur får livet mening, när varje mening handlar om det lilla livet, det som vi organiserar vårt ”livspussel” kring?

Hur ser en framtid ur för dem av oss som inte ser vår egen förlängning och menig i en avkomma, i en värld som lär oss att artens fortlevnad är kulturens och alltings mening? (Dahl)

Frågan har inte nämnvärt diskuterats i ett av världens mest jämställda länder. Den att barnfrihet är en möjlighet, därför är podden ett slags ”fenomen” i en annars ganska tabubelagd diskussion.

 

Vad är då egentligen meningen med livet?

 

Fördomar om barnfria tar sig olika uttryck men de flesta bottnar i att den personen skulle sakna ansvar, beter sig omoget och inte blivit vuxen. Andra fördomar verkar sprungna ur rädsla. Och projiceras på de barnfria i form av frågor som; är du inte rädd för att bli ensam på ålders höst? Den biologiska familjen görs till garant för att slippa vara ensam.

I kvinnokonventionen står det inskrivet mycket tydligt hur kvinnan ska ha rätt att välja partner, äktenskap, familjebildning och tidpunkten för dessa men det står ingenstans något om rätten att avstå som jag tycker är det yttersta beviset på en levande patriarkal kvinnoförtryckande samhällsstruktur som dessutom utgår från den heterosexuella matrisen.

Det som i Skamgrepp tas upp kring det feminina, blonda, oskuldsfulla och infantila är inslag jag tycker går att applicera på hur fördomar byggs kring barnfria individer. Alla positiva egenskaper som kopplas till femininitet blir här istället något onaturligt och svårbegripligt, egoistiskt, som följd av bristande intelligens. Kanske också som följd av dåliga gener?

Att barnlängtan görs gällande som det yttersta uttrycket på mänsklighet och synonymt med vuxenstatus gör femininitet till en ännu mer reducerad kategori än vad den faktiskt innefattar och kommer i den formen aldrig att omfatta andra ”feminina” uttryck som inte är samtidigt livmodersbärare. Trans eller som i sitt uttryck är feminin men inte vill definiera sig som ett kön. Inga av dessa uttryck kan omfattas av den femininet som görs gällande i den heterosexuella ideologin. Kan en femininitet idag särskiljas från begreppet (mamma) eller förälder? Om hon inte är mamma (läs kvinna) men femininitet vem är hen då?

 

När översättningen uteblir i ett hårdare klimat fullt av propaganda!

Med utgångspunkt i samhällsdebatten och i det rådande politiska läget vill jag framföra en tanke jag haft som gror och som jag inte kan hitta svar på. Vi faller ständig för retoriska knep och skickliga talares förmåga att förvränga fakta. Hur är det då möjligt att vi går på i sann demokratisk anda om yttrandefrihet, för alla, oberoende demokratins skyldigheter som bottnar i mänskliga rättigheter?

Du måste faktiskt erkänna dem för att kunna åberopa dina rättigheter. Rättigheterna kommer med skyldigheter. Det verkar inte vara allmän kompetens. Det finns ingen pågående debatt om vad orden betyder. Det blir då världsfrånvänt att diskutera i debatter om ”kultur”, där dess betydelse inte ges någon förklaring. Om intentionen skrivs ner, till och med med ett beskrivande; hur. Så följs det inte upp av någon. Ingen får ansvara för otydligheten, särskilt inte de som har tvivelaktiga intentioner.
Jag vill såklart väcka uppmärksamhet med att citera Hitler.
”All propaganda måste vara folklig med dess intellektuella nivå anpassad efter den synnerligen begränsade intelligensen hos dem som den vänder sig till. ” -Mein kampf.

Den avslöjar sig redan i sin första sats att syssla med propaganda, ett ord som idag väcker mestadels negativa associationer. Men det räcker inte, den anger också hur budskap ständigt anpassas och anklagar gemene man för att vara efterbliven. Av ringa intelligens!

Detta står svart på vitt i den bok som varenda tyskunge skulle läsa. Väckte den i början rabalder så undrar jag varför det som står i boken sedan kom att normaliseras?! Göras gällande som fakta. Där inte forskning kunde bita av det som påstås i boken som ren fiktion och galenskap. Hade det inte varit möjligt att förhindra från 1933-1938 vad som uppenbart var ord skrivna av en enskild, förbannad och utstött?
I ett förlöjligande läts det vara, det fanns inget att vara rädd för. Samma attityd finns idag på många håll. I synenhet från det borgerliga blocket. Har vi då inte lärt oss något?
Vi pratar inte om vad som är politiskt laddat för oss, det många av oss tar för självklart.

Att andra människor tänker som vi, det är det första misstaget. Att alla människor, en god vilja och agerar därefter är misstag nummer två. Fanns det människor som kunde se framför sig vad denna bok och syfte var redan på 30 talet? Vad för typ av samhälle som hela tiden syftades skapas. En totalitär regim utan självständigt tänkande? Ja, många av de mest framstående intellektuella lämnade Tyskland tidigt, av rädsla för att också bli förföljda på grund av bakgrund eller politisk övertygelse. De var inte före sin tid. De kunde däremot urskilja fakta och analysera samhällsklimatet dvs. skapa sig en egen uppfattning och sedan stå vid den även under grupptryck från sin egen stat. Gå till handling. Även om det var för att fly för sitt liv.
Hur kan vi som medborgare med facit över vad för samhälle som ämnades skapas i 30 talets Tyskland, sett ut ett historiskt perspektiv fullt möjligt; bara stå och se på?

Det finns ingen pågående debatt om vad för samhälle som kan växa fram ur passivitet där människor låter sig styras av värdeargument som inte grundar sig på fakta. Eller tror vi att vi är immuna?
Om så många väljare röstar på SD, vad tror de att SD kan ge för framtidsvisioner? Hur set det samhället ut och varför tilltalar det 17,5% av väljarna? Vi måste ställa oss dessa frågor, hitta svar och mot-strategier för att slå ner fiktionen som börjar normalisera sig som fakta. Gemene man är en smart individ men också psykologiskt upptagen av sina privilegier. Om det går att få syn på just det, detta är drabbade även för mig. Då kan vi göra något!
Hade du läst vidare i en bok som rakt ut antyder att folket, dvs de flesta människor kommer med ett begränsat intellekt och därför kan luras till lydnad?
Kanske av intresse att studera min motståndare så hade jag läst vidare.
Jag har aldrig varit så angelägen att hitta möjligheter att slå ner min motståndare. I debatter och tidningsartiklar, i demonstrationer och motdemonstrationer och i samtal där ord och begrepp förklaras och där lyssnaren inte lämnas till sin fria tolkning av ord som aldrig översätts.
Det blir ett glapp mellan samtal och verklighet. Mellan förändring, rättigheter och etik i ett samhälle som dras isär av bristande resurser. Vart finns denna scen? Kan vi skapa den?
Det är ingens fel att samhället ser ut så här. Det är så. När vi skyller på en annan grupp av människor, ett parti eller en etnisk grupp. Det enda vi gör är att förskjuta ansvaret från oss själva. Är inte det människans egen uppfinning av vad vi kallar; förnekelse?
Jag behöver hitta en eller flera platser att göra detta på. Jag undrar, vart finns de?

Magiskt sound och gammal musik

41436400_10156369013690325_649825210400243712_n

Detta är min nya absoluta favoritpryl. Den köptes för ett riktigt rackar-pris.

Gått varmt sedan den kom hem förra veckan. Bland annat plattor jag köpte från en äldre kvinna nära Sankt Eriksplan för nära 10 år sedan. Det är något med soundet. Plattorna har spelats någon gång sedan dess antagligen på mamma och pappas spelare någon sommar 2013… det är en tillbakablick, en inspiration och framförallt kan jag även spela cd, mp3 och den har andra smarta grejer som låter bra för någon som är lagom tekniskt intresserad men ändå vill ha väldigt bra ljud kvalitét. Kassettband också! Haha!

Nu tappade jag alla under 30, va e det? Plastband med två stora hål i mitten. Som du behöver spola tillbaka för att kunna lyssna från början. Men fan vad romantiskt det var att få ett kassettband från en ungdomskärlek med de bästa låtarna från discot, något år efter kom alla CD-ROM och det var ashäftigt! Det minns jag… det var en annan tid med andra referenser. Jag är en person som uppskattar texten och den musik som skrevs innan Berlinmuren föll. 

Rolling Stones går på högvarv eftersom jag ofta återkommer till dem i en tid av ovisshet, oro eller i mardrömmar om framtiden. Som inför ett val eller nu ett väldigt avgörande politiskt val. Är detta Sverige ens något jag vill ha del av? 

Minns ni VHS banden? Vi hade flera hyllor av filmer som var allt från Mumin till Seven och Mission Impossible 2. Och det häftigaste var ju när tv:n var alldeles platt och rutan så stor att hela gänget fick plats i den bruna skinnsoffan i vardagsrummet. Där skapades drömmar om vartannat och musiken hade kvalité. Det fanns så lite tid mellan träningarna och skolan att bara det bästa dög att lyssna på. I skolan nynnades på Backstreet boys och du lärde dig texter utantill för att undgå att hamna utanför men så snart dörren gått igen hemma så åkte den riktiga musiken fram.

Aretha Franklin, Bruce Springsteen, Alice Cooper, Sam and Dave, Bowie.

Kom aldrig mer tillbaka och träna

När dagen börjar precis som den ska och precis när du ska gå i mål så vänds allting upp och ner.

Tankar i och omkring huvudet: Håret växer och börjar skruva sig. Jag som velat ha lockar har åtminstone återfått självfall. Tog sin tid efter att ha fått håret bränt i en permanent. Jag kommer antagligen aldrig hitta bättre frisör än Lana frisörsalong i Karlstad. Imorgon får jag ändå gå någonstans och toppa. Har lärt mig nya begrepp i mina nya tjocka böcker. I knät samlas just ju retoriska tekniker och slåss om plats tillsammans med mjukare romaner av Marian Keyes och roliga lättlästa om engagemang av Per Grankvist. En klar favorit redan! Läs och lär hela livet. Läs och lär skillnad på fakta och lurendrejeri.

Läs och skratta. Läs och fascineras. Läs för att kunna hjälpa och stötta och läs framförallt så du kan lära dig av misstag. Låt dem bli lärdomar och inga upprepade händelser. Märk väl hur mina ordval är lätt svävande och att min tillvaro tycks trivsam. 

Kom iväg på träning, tyvärr blev jag katastrofalt besviken av bemötandet och upplägget. Hade föredragit ”military bootcamp” och någon som skriker mig gränslöst i ansiktet, eller ja. Det har jag ju varit med om innan så jag vet vad det går ut på. -att kräkas eller komma i mål eller kräkas först och sedan gå i mål. Dessutom ingår det att bli riktigt smutsig. Men först har jag sammanfattat vad som är bra för att träning ska fungera för mig. 

Tankar om bemötande och motivation: Välkomnande och inspirerande miljö är viktigt. Att det finns fria vikter är viktigt. Jag gör bäst i att hålla mig till inomhus där det finns mindre irriterande småkryp. Med olika tempo ta mig igenom alla möjliga övningar känns som en bra förutsättning. Jag ska träna i mitt eget tempo och helst utan att bli ifrågasatt. Det är nog viktigast, jag vill inte bli störd, få tips eller småprata.

Dagens upplägg:

Det räckte nämligen inte med att tveklöst bjuda in till en plats som var omöjlig att hitta till, att be någon komma till terminens sista pass, hålla jämt tempo med dem som tränat hela sommaren. Jätte sjyst.

Vill du börja med att springa idioten, intervaller för er som inte vet. Mitt svar blev enkelt; Nej, det vill jag verkligen inte vara med på. Där började jag tveklöst att vara irriterad, för jag undrade helt enkelt om det var ett skämt? 

I efterhand vet jag att jag borde vänt på klacken. Men istället, när jag nu släpat mig dit.

Värmde upp och tog på mig ett förhållningssätt som var – ”jag gör så gott jag kan.”

Passet fortgick från idioten till att handla om enformiga övningar i ring den ena mer påtaglig än den andra. Squats, hopp, utfallssteg, jägarställning, det underlättade inte och gjorde inget för mig att ha 6-7 benövningar på raken. Jag fick svårare att hänga med och svårare att hålla motivationen uppe. Just då tänkte jag mest att jag var trött. 

Ifrågasätter sällan träningsledaren men det blev helt enkelt för påtagligt för mig. Så jag gjorde egna övningar istället.

– Har du ont? Varför gör du inte de övningar som visas?

– Ja, för jag kan inte.

Fick något förslag där jag skulle lyfta ena benet i taget och nudda foten med händerna. Testade, det knakade i hela höftpartiet. Jag la mig an med en övning som passade bättre och som var mindre enformig. Sen kom det några övningar som gick ut på att vika kroppen, studsa ner på marken, vrida sig och göra situps. Det gick märkbart bättre men jag var helt slut i benen. Började känna stressen när det suckas om att alla inte har samma tempo. Vad hade hänt med den individuella träningen?

Haft möte med ledaren, denna person som känner till hur jag vill träna? En tränare vet väl vad som motiverar? Jag vill påstå följande. 

– Det är då inte särskilt peppigt att få komma till sista träningen för säsongen, göra alltihop baklänges (dvs. jag ska göra de svåraste övningarna alla på samma pass och dessutom tävla med de andra)  och när jag får säga ifrån och just ifrågasätta upplägget. Då kommer orden. Här har vi som är med och tränar en positiv attityd, jag gillar inte tonen. Eller din attityd! OJ!

  • Kom inte till mig och säg att jag har dålig attityd i detta läget.
  • Säg att nya medlemmar har dålig attityd om du vill följande; 1. Att de ska känna sig som sämst i gruppen. 2. Du vill skapa ett lågt förtroende för verksamheten och produkterna du säljer  3. Om du vill att nya medlemmar aldrig ska komma tillbaka.

Upplägget med jägarställning varvat med utfallssteg och tokiga vrid som får höfterna att knaka det var alldeles uppenbart inte min grej. Är det verkligen en bra träning för någon? Som samtidigt vill kunna gå därifrån på lagom stadiga ben? Räknade till 100 utfallssteg och 8×30 sek av jägarställning samt två set av benböj i 1,5 minut som fick samma effekt och tog samma muskler. Inga andra muskelgrupper emellan. 

Naturligtvis byter en övningar när det inte fungerar. Nix. 

Jag var inbjuden till El Diablo utan förvarning och mina försök dög inte. Jag försöker alltid för länge. Det ringer i öronen, orden om min attityd. 

Att ta paus och anpassa tempo gjorde till slut att jag försökte mer att jämna ut mitt stegrande humör. Att inte kunna kommentera träningen utan direkt förkastlig kritik gjorde mig skitsur. Sen stretchade jag allt som knakade, det fanns inget annat jag kunde göra.

Just vid Oj. insåg jag sedan, att något avgörande hade hänt. 

 🙁 oj. Där. Dog. Min. Motivation. Till att delta. Fullständigt.

Jag tog och rullade ihop min matta och bara gick därifrån. Inget hejdå. Bara gick min väg. En långpromenad hem och svetten bara rann.

Om försäljningsknepet var:

-kom aldrig mer tillbaka. Om så, bra jobbat. Jag tänkte komma i bättre form men inte genom att behandlas som skit. 

När jag sedan stod hemma i duschen och munstycket slutade fungera, antagligen händer det en enda gång i livet. Så var det ändå helt fel dag. Då brast det, jag satte mig i badkaret och vred allt jag orkade på munstycket tills tummen värkte och tvålen sved i ögonen, det går aldrig att laga något med tvål i ögonen. Och jag är inte ens händig. Samtidigt undrade jag hur jag hade kunnat göra för att dagen inte skulle slutat just här. Energin var totalt slut.

Hade duschen slutat fungera just då när jag behövde den om energin varit i balans, nej. Såklart inte. Och jag har en kvot för hur många idiotiska situationer och personer jag orkar med på en dag. Idag var kvoten fylld.

Dagens lärdom och lärdom om träning: Träna inte med nya personer utomhus i en park. Träna inte utomhus där det finns småkryp och flugor. Träna inte med en verksamhet som anställt ledare med otillräcklig kunskap om individanpassad träning. Träna inte utomhus, det kan börja regna. Träna inte i grupp. Träna inte i grupp där gruppen tycker det är okej och där tränaren säger att du har dålig attityd.