Extrovert vs introvert

Alltid trott jag är mer extrovert än jag är, tror det är ett resultat av att jag så tidigt fick leka ”clown”. Jag bröt ut från mängden och lärde mig kompensera för det utan att ändra på mig själv, men det är väldigt mycket att spela en roll. Vi spelar alltid olika roller i olika situationer. Nu menar jag de roller som du spelar eftersom de blivit en inlärd del av din personlighet. Har du någon sådan roll?

 

Det kan göra lite skillnad eller smälta ihop med den person du är vanligtvis, jag behöver vara ”någon” .. och valfritt ord därefter för att duga. Jag vill förverkliga, göra, skapa, vara i det meningsfulla ”rummet” där jag kan prestera. Då blir jag ett med kosmos och min inre djävul.

Jag ser mönster och skapar förändring genom insikt, men det är inte alltid så lätt att förändra det som bränner under ögonlocken. Jag vill inte verka i tystnad, jag vill inte höras lagom mycket. Jag är ingenting som är lagom. Och jag står för att jag är en kreativ och uppmärksamhets sökande, som vill genom humor skapa samklang och helst skratt ovanpå det. Gärna också flera dagar i veckan.

Söker spänning som andra hittar i destruktiva miljöer eller kanske i alkohol.

 

Medens det gäller helt andra spelregler för andra människor, långt mer rimliga sådana. Så finns det samtidigt en introvert realist i mig. En stadig avgrundsdjup röst, fylld av integritet och stolthet. Tack farsan och morsan för den orubbliga gränsen, jag skulle vilja ha fler gränser in mot de mer, definitiva.

Jag tror livet blir mindre svart-vitt om inte varenda jävel får chans på chans i någon slags evighets-pedagogik med helt sanslöst tålamod, en chimär för en bristande balans mellan extrovert kunskaps och -kreativitets utövande och den introverta reflektionen och avkopplingen.

 

Alltid undrat hur ”andra” gör med krav och ”måsten” samt vad de gör för att känna att de är ”good enough”. jag tror inte jag har det i mig. Möjligen med det jag aldrig varit bra på, då kan kraven vara ”rimliga”. Som med mattematik, ekonomiska redovisningar, teknik, tålamod eller matlagning för att nämna några. Det är sådant som jag ändå lärt mig och blivit ”helt okej” på.

Så den bilden av mig och vad jag är mindre bra på stämmer inte riktigt längre. Den ingår i den inlärda rollen, det där jag sagt att jag är dålig på, per automatik.

Sen är det förvisso skillnad på att vilja bli bra på något, och att inte ens försöka.

Satsa på det du är bra på är ju ett slags mantra idag, det behöver ju inte betyda samma sak som det du faktiskt vill satsa på. Jag har insett det, jag vill inte alltid, göra just det jag är bra på i andras ögon.

Jag vill bli bättre på det jag är någorlunda eller rentav dålig på, ibland. Eller det som min avgrundsdjupa och prestigelösa önskedrömmare inuti skriker åt mig att göra, samtidigt som kritikern rycker tag i nackskinnet och viskar om vad som är möjligt och inte, i den här ganska konstiga världen vi lever i.

 

Framförallt vill jag känna mig bra. Har du läst boken- introvert, den tysta revolutionen?

Jag tror den kunde passa dig, inte läst hela. Men om du läst mitt inlägg så här långt så har vi nog liknande tankar. Orden fastnade inuti så som text i böcker kan göra, de böcker som är bättre än filmen, och ändå är filmen bättre än verkligheten.

Min dröm om att skriva gör att alla berättelser om ”Att våga” ligger överst efter alla studielektyr jag just nu läser.

 

Faktum är att vissa sociala interaktioner dränerar mig fruktansvärt, men jag har lyckats ”stoppa” undan det. Ansett att vissa saker ”måste” en ju göra.

Men det fick jag aldrig lära mig, som jag skulle velat få grepp om mycket tidigare, är att det är okej att gå.

Att lämna en fest, ett möte eller någon som gjort dig illa.

I tystnad eller med en replik som kunde vara något i stil med;

-Nä, vet du vad. Det här tänker jag inte sitta och lyssna på.

Jag hade mer av det när jag var yngre, de konflikter jag varit i, de har handlat om när jag avvikit från ”normen” eller när andra faktiskt målat in mig i ett hörn. Har det hänt dig?

Minns en simkola en sommar, hur de anklagade mig för militäriska metoder, istället för ledarskap, faktum är att den gruppen pojkar i simskolan inte hanterats ens av sina lärare, men jag skulle ”lyckas” med det utan att veta om denna historik. På begränsad tid dessutom. De bråkade, sen kom kritiken, när de fick sitta på kanten. För deras egen säkerhet!

Jag var ju livrädd att någon av dem skulle drunkna. Sen skickade de ut den där jäveln som tafsade på mig två år tidigare, han skulle ”kolla” om jag kunde mitt jobb. Jag var så obeskrivligt förödmjukad, men så hade jag ju föräldrar som förstod att ”något” var fel.

De undrade varför jag inget sa, jag bar skammen. Hellre det än att bli ett ”offer”.

Min extroverta fasad var stenhård tills jag fullkomligt kulminerade i ett raseriutbrott.

 

Jag är lika envis som alla de personer som underskattat mig, sammantaget. Det är en bra och en dålig egenskap. En försvarsstrategi och en attityd. Det är en av de inlärda delar som i alla roller jag spelat, fastnat på mig. Blivit min följeslagare.

Den attityden sitter benhårt, jag vill inte ha det där ”huvudet på lut” medlidandet, jag får utslag. Det börjar klia inuti, jag tänkte vara hjälten i mitt eget liv. Och omständigheterna gav obalansen ett ansikte. Det var inte vackert, det var en överlevnadsstrategi och en automatiserad inställning.

 

Jag har ju ett slags superhjälte komplex, vill gärna hjälpa andra, ibland på bekostnad av mig själv, som med den där kaos vänskapen, vi kan kalla henne Irma. En ständig kamp i en slags medberoende relation som byggde upp slott i ökenmark. Skyldig en beskyddare i sin oförmåga men blind samtidigt för hur dessa slott byggdes upp. Min skuld satt djupt.

Sen när det kom fram, det jag fruktat, att den utsatte i själva verket även själv var skyldig till sexuella övergrepp. Och upprepat det destruktiva mönstret hon var utsatt för. Då hade jag redan brutit, raserat alla slott och jämnat dem med marken. Hade jag vetat om det jag vet nu och vi ”setts” då hade jag nog fullkomligt tappat fattningen.

Här vinner min extroverta vinnarskalle. Ännu en gång sätts jag ur balans.

Faktum är att innan det verkliga ”kaoset” bröt ut, så gick jag. Men jag glömde kvar en bit av mig själv där på den platsen.

Självtillit.

Betraktas som oskyldig till det som skedde där och då, enligt konstens alla regler, ni som mött en verklig djävul, ni vet.

Jag kunde stå bredvid som Kristina sa, på en av de många mottagningar för trauma och se det ”falla” av sig själv.

 

Jag försökte i min förtvivlan njuta mer av det, av hämnden av att det monstret aldrig kommer få en sådan maktposition igen. Men, jag har det inte i mig. Jag vet att jag höll ”skadeglädjen” på den där kick-nivån precis så länge som anses ”normalt”.

Det är ju typiskt att den extroverta systemkoden i min hjärna tappar mark för den introverta klokskap min hjärna injicerar i hjärtchakrats mest sympatiska centra. Det är som livets förödelse i ett ögonblick och sedan förlösande.

 

I klarspråk, det är jävligt jobbigt att känna empati för idioter!

Jag är bra på att slänga käft. Jag räds inte konflikter men vill helst av allt lösa dem.

I sann superhjälte anda!

 

Jag tiger hellre, tills bästa tillfälle ges, då har jag slagit tillbaks, oftast med ord, eller med något oväntat. Som när den där polaren stack ifrån hyran, han som fått bo hos mig låna mitt porslin, han sket fullkomligt i mig.

Jag visste ju om hans skulder, så jag lade in ett ärende till Kronofogden, jag begärde ”fair and square.” Jag fick tillbaka vartenda öre.

Min extroverta vinnarskalle fick utgjuta hämnd och smaka på rättvisa även denna gång.

 

 

Det jag inte lärde mig från dessa situationer är, vilka ”typer” av människor som sätter en i klistret så, jag gav aldrig mig själv cred för min egen problemlösning och jag bar aldrig huvudet högt när jag stötte på dessa personer.

Jag har skämts åt dem, försökt förstå mig på drivkrafter som detta kosmos skapat för att vi ska hålla oss, långt långt därifrån.

 

Då blir envisheten en destruktiv kraft, när du dras ditåt. Min introverta kloka röst får övertyga med logiska och emotionella argument och vinner, typ varannan gång.

 

I de sammanhang där du gärna vill bli omtyckt, som i en ny klass, eller grupp, det har alltid gjort mig ängslig. Oftast i onödan. De som inte gillar mig, det ligger väl hos dem som en brukar säga. Men det känns inte så.

Min introvert-sensor skjuter ut skämt och ”gilla-mig” lines av bara farten, det blir roligare om andra har roligt. Varför inte, liksom?

Jag känner en hel stapel av känslor som jag aldrig erkänt som mina, burit på andras känslor som jag kan utantill. Det är väldigt ojämnt, när jag blivit så där trött, det är då mitt ”jag” tittat fram. Då jag inte orkat ”spela” ens för mig själv.

Numera säger min kloka röst;’

Nä, nu skiter jag i det här. När jag varit urless, då kommer en kantig version av mig fram, en många tycker är extrem, då skaver jag för mycket, det är då jag gjort mig ovän eller föremål för dessa bråkmakare. I min trötthet och enfald har jag ibland anförtrott mig till ”fel” person för att jag varit för trött för att helt tänka mig för.

Annars har jag varit något av en expert!

– Du är extremt bra på att läsa människor.

Och ja, det är ju en fantastisk egenskap.

 

Det är med dig jag har upptäckt detta, jag kan komma på mig med att tänka, hur hade Annelie gjort här?

Inte i avsikt att härma utan just att jag erkänt dig som trovärdig och någon att se upp till vad gäller den egenskapen. Att balansera känslorna på ett grässtrå.

Du är så oerhört stark som söker dig vidare, som ber om hjälp, som anförtror dig och tar dig tid att peppa andra. Du är i balans med introvert klokskap och lyssnar på den pågående inre debatten.

Så vill jag göra.

Det att känna att en måste, förändras för att fixa felinställningarna kallas självmedkänsla. Självrespekt är att inse;

 

-Jag tänkte sluta umgås med dem som ger mig ”dåligt” samvete. Det tar ju onödig energi som jag hellre vill lägga på annat.

På så sätt undvika det jag gjorde förra veckan:

Erkänna för mig själv.

Det som jag gjorde förut jämte en massa suck och stön för jag vet ju precis vilka dessa moment är, de där som ligger på att göra-listan i veckor, det där som får mig att vilja dra in i dagdrömmeriet, det där som blir fel hundra gånger innan jag kan trycka på skicka, eller checka av det, det som efteråt känns ”tomt” och som gör att jag bara vill sova i hundra dagar. De momenten ska undanröjas.

 

En introvert stävar efter annat än en extrovert, inte nödvändigtvis men för mig är det så. Jag är en vandrande paradox.

 

Min introverta persona behöver sova, bada badkar, gå på massage, ljusterapi, helst bo där det är så ”fucking” varmt att det inte går att ha jacka på sig.

Är det värt att må dåligt varje vinter för att göra ett bra jobb, så som alla andra gör?

Har vissa sociala kontexter alltid tagit mer än det ger? Undrar om det beror på situation eller person eller både och?

Eller är det övergående i perioder i alla typer av relationer? Eller är det ditt eget mående den dagen som avgör?

Jag behöver vara extrovert för att kunna leva ut mina fantasier, i den värld där allt är möjligt och jag hittills vägrat växa upp till någon tråkig jävla 80%-are.

Fortsättningsvis ska jag våga vägra skitmiljöer och förhoppningsvis kommer allt det där bubblet inuti tillbaka. Jag vet ju, vad jag vill. Jag var aldrig vilsen bara så väldigt besviken på hur allt blev.

Introvert och extrovert. Det är balans på kontot just nu.

Barnfripodden och queerfeministisk teori (skamgrepp)

Hur Queer feministisk teori kan förstås i ett populärkulturellt fenomen.

Jag har utifrån Ullrika Dahls bok Skamgrepp velat titta närmare på den relativt nystartade podden ”Barnfrihet”. Knyta an till rollen som ”femininitet, femme, kvinna” och vad det innebär som barnfri. Jag kommer alltså inte beröra män mer än i relation till de teorier som boken eller podden tar upp.

http://barnfrihet.libsyn.com/website

Queerfeministisk teori kan förstås som ett ifrågasättande av ett binärt könssystem där man och maskulinitet, kontra kvinna och femininitet görs gällande som naturliga mönster. Skamgrepp redogör i sin inledning för hur den heterosexuella samhällsordningen görs gällande i förhållande till makt och hur då femininitet och kvinnor (eller de som faller inom kategorin och passerar som kvinnor) objektifieras.

Att det är en del av den språkliga innebörden i femininitet. (s. 13–18) Om femininitet kan beskrivas som handlingar, så är det oändliga mönster som finns. Men samhällets syn femininitet kommer med förväntade beteendemönster och i denna en inbyggd objektifiering. De få roller inom denna kategori är relativt få och snäv. Till rollen som feminin tillkommer former och figurer, en figur är just rollen som mamma.

Podden inleds med att slå hål på fördomar kring barnfrihet.

Skamgrepp behandlar det feministiska uppvaknandet, hur flickan förhåller sig till sin roll som feminin. Hur feminism utvecklats och i vissa fall saknat en fullständig analys som inte bottnar i den vita, heterosexuella, medelklasskvinnans liv. (s.83–86)

I rollen som kvinna har det ingått att vara den reproducerande, mamman, den primära vårdnadshavaren och i ett heterosexuellt förhållande den som drar större delen av hushållsarbetet. Att väja ett barnfritt liv går stick i stäv med den som kommit att bli den mest centrala betydelsen för ”femininitet” och möts därför av motstånd i form av oförståelse eller av bestraffning, i detta fall genom att bli en avvikare. Och därmed (o)normal.

(Heterosexuella matrisen)

Podden som leds av två kvinnor menar att det egentligen inte är konstigt, men att de själva saknar ett forum att diskutera ämnet.

Idén att inom kvinnorörelsen forma ett systerskap är bekant, som bygger på generationer både som språkligt begrepp men dess innebörd bygger på en tanke om biologiska kärnfamiljeband (…) och att den naturaliserar reproduktionen och moderskapets position inom feminismen uppmärksammas sällan. (s.108)

I poddens första avsnitt tydliggörs just att de båda initiativtagarna inte ogillar barn och att syftet är just att sprida kunskap om hur det är att vilja något annat med livet. Det står i direkt kontrast till den syn vi har på femininet, den som innebär moderskapet. Maskulinitet är inte på samma sätt knuten till rollen som förälder. Även om män också möts av en viss skepsis när de väljer bort föräldraskap.

 Moderskapet och kvinnans femininitet förblir normen för både kvinnokroppen och feminismens mens och livscykel. (.119)

 

När rollen som förälder inte önskas av den enskilda individen så bryter den inte bara med de föreställningar vi har om kvinnan, om femininitet som form utan också med generations begreppet. Att vi på något sätt lever och verkar i denna tids samhälle och förväntningar betyder inget mer än just att det är en viss tidsepok. Vill du inte att dina gener ska leva vidare?

Sen går det givetvis att argumentera för att i vissa tidsepoker har pressen på kvinnan som moder och reproduktiv varelse varit väldigt påtaglig, eller så har det varit påtvingat i en tid där preventivmedel inte funnits tillgängliga. Ett problem som kvarstår på många håll i världen. (UNHCR)

Vi har i repetition av det samhälleliga normsystemet lärt oss den naturliga livscykeln.

Men att just 80-talister skulle ha en mer gemensam (feministisk) historia utom just sin ålder är ganska överdriven. Dahl menar att hela idén om systerskap bygger på generationsbaserad lojalitet. (s.107) Och att det i generations begreppet ingår en reproduktion.

I ett podd-avsnitt möter vi en 78-årig kvinna som valt att leva barnfritt, inget hon ångrar eller som gör att hon känner sig ensam. Snarare tvärtom. På frågan vad hon kunnat göra istället i livet så menar hon att det har varit ”enklare att göra saker” som att resa och att det inneburit en frihet, men orsaken till att det inte blev barn har varit ett beslut som kommit över tid.

”Om du inte är helt säker på att du vill ha barn inte för din egen skull eller för att slippa bli ensam så ska du låta bli, om inte så för barnets skull”

Samtidigt förs filosofiska resonemang så även i boken Skamgrepp; Hur får livet mening, när varje mening handlar om det lilla livet, det som vi organiserar vårt ”livspussel” kring?

Hur ser en framtid ur för dem av oss som inte ser vår egen förlängning och menig i en avkomma, i en värld som lär oss att artens fortlevnad är kulturens och alltings mening? (Dahl)

Frågan har inte nämnvärt diskuterats i ett av världens mest jämställda länder. Den att barnfrihet är en möjlighet, därför är podden ett slags ”fenomen” i en annars ganska tabubelagd diskussion.

 

Vad är då egentligen meningen med livet?

 

Fördomar om barnfria tar sig olika uttryck men de flesta bottnar i att den personen skulle sakna ansvar, beter sig omoget och inte blivit vuxen. Andra fördomar verkar sprungna ur rädsla. Och projiceras på de barnfria i form av frågor som; är du inte rädd för att bli ensam på ålders höst? Den biologiska familjen görs till garant för att slippa vara ensam.

I kvinnokonventionen står det inskrivet mycket tydligt hur kvinnan ska ha rätt att välja partner, äktenskap, familjebildning och tidpunkten för dessa men det står ingenstans något om rätten att avstå som jag tycker är det yttersta beviset på en levande patriarkal kvinnoförtryckande samhällsstruktur som dessutom utgår från den heterosexuella matrisen.

Det som i Skamgrepp tas upp kring det feminina, blonda, oskuldsfulla och infantila är inslag jag tycker går att applicera på hur fördomar byggs kring barnfria individer. Alla positiva egenskaper som kopplas till femininitet blir här istället något onaturligt och svårbegripligt, egoistiskt, som följd av bristande intelligens. Kanske också som följd av dåliga gener?

Att barnlängtan görs gällande som det yttersta uttrycket på mänsklighet och synonymt med vuxenstatus gör femininitet till en ännu mer reducerad kategori än vad den faktiskt innefattar och kommer i den formen aldrig att omfatta andra ”feminina” uttryck som inte är samtidigt livmodersbärare. Trans eller som i sitt uttryck är feminin men inte vill definiera sig som ett kön. Inga av dessa uttryck kan omfattas av den femininet som görs gällande i den heterosexuella ideologin. Kan en femininitet idag särskiljas från begreppet (mamma) eller förälder? Om hon inte är mamma (läs kvinna) men femininitet vem är hen då?

 

När översättningen uteblir i ett hårdare klimat fullt av propaganda!

Med utgångspunkt i samhällsdebatten och i det rådande politiska läget vill jag framföra en tanke jag haft som gror och som jag inte kan hitta svar på. Vi faller ständig för retoriska knep och skickliga talares förmåga att förvränga fakta. Hur är det då möjligt att vi går på i sann demokratisk anda om yttrandefrihet, för alla, oberoende demokratins skyldigheter som bottnar i mänskliga rättigheter?

Du måste faktiskt erkänna dem för att kunna åberopa dina rättigheter. Rättigheterna kommer med skyldigheter. Det verkar inte vara allmän kompetens. Det finns ingen pågående debatt om vad orden betyder. Det blir då världsfrånvänt att diskutera i debatter om ”kultur”, där dess betydelse inte ges någon förklaring. Om intentionen skrivs ner, till och med med ett beskrivande; hur. Så följs det inte upp av någon. Ingen får ansvara för otydligheten, särskilt inte de som har tvivelaktiga intentioner.
Jag vill såklart väcka uppmärksamhet med att citera Hitler.
”All propaganda måste vara folklig med dess intellektuella nivå anpassad efter den synnerligen begränsade intelligensen hos dem som den vänder sig till. ” -Mein kampf.

Den avslöjar sig redan i sin första sats att syssla med propaganda, ett ord som idag väcker mestadels negativa associationer. Men det räcker inte, den anger också hur budskap ständigt anpassas och anklagar gemene man för att vara efterbliven. Av ringa intelligens!

Detta står svart på vitt i den bok som varenda tyskunge skulle läsa. Väckte den i början rabalder så undrar jag varför det som står i boken sedan kom att normaliseras?! Göras gällande som fakta. Där inte forskning kunde bita av det som påstås i boken som ren fiktion och galenskap. Hade det inte varit möjligt att förhindra från 1933-1938 vad som uppenbart var ord skrivna av en enskild, förbannad och utstött?
I ett förlöjligande läts det vara, det fanns inget att vara rädd för. Samma attityd finns idag på många håll. I synenhet från det borgerliga blocket. Har vi då inte lärt oss något?
Vi pratar inte om vad som är politiskt laddat för oss, det många av oss tar för självklart.

Att andra människor tänker som vi, det är det första misstaget. Att alla människor, en god vilja och agerar därefter är misstag nummer två. Fanns det människor som kunde se framför sig vad denna bok och syfte var redan på 30 talet? Vad för typ av samhälle som hela tiden syftades skapas. En totalitär regim utan självständigt tänkande? Ja, många av de mest framstående intellektuella lämnade Tyskland tidigt, av rädsla för att också bli förföljda på grund av bakgrund eller politisk övertygelse. De var inte före sin tid. De kunde däremot urskilja fakta och analysera samhällsklimatet dvs. skapa sig en egen uppfattning och sedan stå vid den även under grupptryck från sin egen stat. Gå till handling. Även om det var för att fly för sitt liv.
Hur kan vi som medborgare med facit över vad för samhälle som ämnades skapas i 30 talets Tyskland, sett ut ett historiskt perspektiv fullt möjligt; bara stå och se på?

Det finns ingen pågående debatt om vad för samhälle som kan växa fram ur passivitet där människor låter sig styras av värdeargument som inte grundar sig på fakta. Eller tror vi att vi är immuna?
Om så många väljare röstar på SD, vad tror de att SD kan ge för framtidsvisioner? Hur set det samhället ut och varför tilltalar det 17,5% av väljarna? Vi måste ställa oss dessa frågor, hitta svar och mot-strategier för att slå ner fiktionen som börjar normalisera sig som fakta. Gemene man är en smart individ men också psykologiskt upptagen av sina privilegier. Om det går att få syn på just det, detta är drabbade även för mig. Då kan vi göra något!
Hade du läst vidare i en bok som rakt ut antyder att folket, dvs de flesta människor kommer med ett begränsat intellekt och därför kan luras till lydnad?
Kanske av intresse att studera min motståndare så hade jag läst vidare.
Jag har aldrig varit så angelägen att hitta möjligheter att slå ner min motståndare. I debatter och tidningsartiklar, i demonstrationer och motdemonstrationer och i samtal där ord och begrepp förklaras och där lyssnaren inte lämnas till sin fria tolkning av ord som aldrig översätts.
Det blir ett glapp mellan samtal och verklighet. Mellan förändring, rättigheter och etik i ett samhälle som dras isär av bristande resurser. Vart finns denna scen? Kan vi skapa den?
Det är ingens fel att samhället ser ut så här. Det är så. När vi skyller på en annan grupp av människor, ett parti eller en etnisk grupp. Det enda vi gör är att förskjuta ansvaret från oss själva. Är inte det människans egen uppfinning av vad vi kallar; förnekelse?
Jag behöver hitta en eller flera platser att göra detta på. Jag undrar, vart finns de?

Magiskt sound och gammal musik

41436400_10156369013690325_649825210400243712_n

Detta är min nya absoluta favoritpryl. Den köptes för ett riktigt rackar-pris.

Gått varmt sedan den kom hem förra veckan. Bland annat plattor jag köpte från en äldre kvinna nära Sankt Eriksplan för nära 10 år sedan. Det är något med soundet. Plattorna har spelats någon gång sedan dess antagligen på mamma och pappas spelare någon sommar 2013… det är en tillbakablick, en inspiration och framförallt kan jag även spela cd, mp3 och den har andra smarta grejer som låter bra för någon som är lagom tekniskt intresserad men ändå vill ha väldigt bra ljud kvalitét. Kassettband också! Haha!

Nu tappade jag alla under 30, va e det? Plastband med två stora hål i mitten. Som du behöver spola tillbaka för att kunna lyssna från början. Men fan vad romantiskt det var att få ett kassettband från en ungdomskärlek med de bästa låtarna från discot, något år efter kom alla CD-ROM och det var ashäftigt! Det minns jag… det var en annan tid med andra referenser. Jag är en person som uppskattar texten och den musik som skrevs innan Berlinmuren föll. 

Rolling Stones går på högvarv eftersom jag ofta återkommer till dem i en tid av ovisshet, oro eller i mardrömmar om framtiden. Som inför ett val eller nu ett väldigt avgörande politiskt val. Är detta Sverige ens något jag vill ha del av? 

Minns ni VHS banden? Vi hade flera hyllor av filmer som var allt från Mumin till Seven och Mission Impossible 2. Och det häftigaste var ju när tv:n var alldeles platt och rutan så stor att hela gänget fick plats i den bruna skinnsoffan i vardagsrummet. Där skapades drömmar om vartannat och musiken hade kvalité. Det fanns så lite tid mellan träningarna och skolan att bara det bästa dög att lyssna på. I skolan nynnades på Backstreet boys och du lärde dig texter utantill för att undgå att hamna utanför men så snart dörren gått igen hemma så åkte den riktiga musiken fram.

Aretha Franklin, Bruce Springsteen, Alice Cooper, Sam and Dave, Bowie.

Kom aldrig mer tillbaka och träna

När dagen börjar precis som den ska och precis när du ska gå i mål så vänds allting upp och ner.

Tankar i och omkring huvudet: Håret växer och börjar skruva sig. Jag som velat ha lockar har åtminstone återfått självfall. Tog sin tid efter att ha fått håret bränt i en permanent. Jag kommer antagligen aldrig hitta bättre frisör än Lana frisörsalong i Karlstad. Imorgon får jag ändå gå någonstans och toppa. Har lärt mig nya begrepp i mina nya tjocka böcker. I knät samlas just ju retoriska tekniker och slåss om plats tillsammans med mjukare romaner av Marian Keyes och roliga lättlästa om engagemang av Per Grankvist. En klar favorit redan! Läs och lär hela livet. Läs och lär skillnad på fakta och lurendrejeri.

Läs och skratta. Läs och fascineras. Läs för att kunna hjälpa och stötta och läs framförallt så du kan lära dig av misstag. Låt dem bli lärdomar och inga upprepade händelser. Märk väl hur mina ordval är lätt svävande och att min tillvaro tycks trivsam. 

Kom iväg på träning, tyvärr blev jag katastrofalt besviken av bemötandet och upplägget. Hade föredragit ”military bootcamp” och någon som skriker mig gränslöst i ansiktet, eller ja. Det har jag ju varit med om innan så jag vet vad det går ut på. -att kräkas eller komma i mål eller kräkas först och sedan gå i mål. Dessutom ingår det att bli riktigt smutsig. Men först har jag sammanfattat vad som är bra för att träning ska fungera för mig. 

Tankar om bemötande och motivation: Välkomnande och inspirerande miljö är viktigt. Att det finns fria vikter är viktigt. Jag gör bäst i att hålla mig till inomhus där det finns mindre irriterande småkryp. Med olika tempo ta mig igenom alla möjliga övningar känns som en bra förutsättning. Jag ska träna i mitt eget tempo och helst utan att bli ifrågasatt. Det är nog viktigast, jag vill inte bli störd, få tips eller småprata.

Dagens upplägg:

Det räckte nämligen inte med att tveklöst bjuda in till en plats som var omöjlig att hitta till, att be någon komma till terminens sista pass, hålla jämt tempo med dem som tränat hela sommaren. Jätte sjyst.

Vill du börja med att springa idioten, intervaller för er som inte vet. Mitt svar blev enkelt; Nej, det vill jag verkligen inte vara med på. Där började jag tveklöst att vara irriterad, för jag undrade helt enkelt om det var ett skämt? 

I efterhand vet jag att jag borde vänt på klacken. Men istället, när jag nu släpat mig dit.

Värmde upp och tog på mig ett förhållningssätt som var – ”jag gör så gott jag kan.”

Passet fortgick från idioten till att handla om enformiga övningar i ring den ena mer påtaglig än den andra. Squats, hopp, utfallssteg, jägarställning, det underlättade inte och gjorde inget för mig att ha 6-7 benövningar på raken. Jag fick svårare att hänga med och svårare att hålla motivationen uppe. Just då tänkte jag mest att jag var trött. 

Ifrågasätter sällan träningsledaren men det blev helt enkelt för påtagligt för mig. Så jag gjorde egna övningar istället.

– Har du ont? Varför gör du inte de övningar som visas?

– Ja, för jag kan inte.

Fick något förslag där jag skulle lyfta ena benet i taget och nudda foten med händerna. Testade, det knakade i hela höftpartiet. Jag la mig an med en övning som passade bättre och som var mindre enformig. Sen kom det några övningar som gick ut på att vika kroppen, studsa ner på marken, vrida sig och göra situps. Det gick märkbart bättre men jag var helt slut i benen. Började känna stressen när det suckas om att alla inte har samma tempo. Vad hade hänt med den individuella träningen?

Haft möte med ledaren, denna person som känner till hur jag vill träna? En tränare vet väl vad som motiverar? Jag vill påstå följande. 

– Det är då inte särskilt peppigt att få komma till sista träningen för säsongen, göra alltihop baklänges (dvs. jag ska göra de svåraste övningarna alla på samma pass och dessutom tävla med de andra)  och när jag får säga ifrån och just ifrågasätta upplägget. Då kommer orden. Här har vi som är med och tränar en positiv attityd, jag gillar inte tonen. Eller din attityd! OJ!

  • Kom inte till mig och säg att jag har dålig attityd i detta läget.
  • Säg att nya medlemmar har dålig attityd om du vill följande; 1. Att de ska känna sig som sämst i gruppen. 2. Du vill skapa ett lågt förtroende för verksamheten och produkterna du säljer  3. Om du vill att nya medlemmar aldrig ska komma tillbaka.

Upplägget med jägarställning varvat med utfallssteg och tokiga vrid som får höfterna att knaka det var alldeles uppenbart inte min grej. Är det verkligen en bra träning för någon? Som samtidigt vill kunna gå därifrån på lagom stadiga ben? Räknade till 100 utfallssteg och 8×30 sek av jägarställning samt två set av benböj i 1,5 minut som fick samma effekt och tog samma muskler. Inga andra muskelgrupper emellan. 

Naturligtvis byter en övningar när det inte fungerar. Nix. 

Jag var inbjuden till El Diablo utan förvarning och mina försök dög inte. Jag försöker alltid för länge. Det ringer i öronen, orden om min attityd. 

Att ta paus och anpassa tempo gjorde till slut att jag försökte mer att jämna ut mitt stegrande humör. Att inte kunna kommentera träningen utan direkt förkastlig kritik gjorde mig skitsur. Sen stretchade jag allt som knakade, det fanns inget annat jag kunde göra.

Just vid Oj. insåg jag sedan, att något avgörande hade hänt. 

 🙁 oj. Där. Dog. Min. Motivation. Till att delta. Fullständigt.

Jag tog och rullade ihop min matta och bara gick därifrån. Inget hejdå. Bara gick min väg. En långpromenad hem och svetten bara rann.

Om försäljningsknepet var:

-kom aldrig mer tillbaka. Om så, bra jobbat. Jag tänkte komma i bättre form men inte genom att behandlas som skit. 

När jag sedan stod hemma i duschen och munstycket slutade fungera, antagligen händer det en enda gång i livet. Så var det ändå helt fel dag. Då brast det, jag satte mig i badkaret och vred allt jag orkade på munstycket tills tummen värkte och tvålen sved i ögonen, det går aldrig att laga något med tvål i ögonen. Och jag är inte ens händig. Samtidigt undrade jag hur jag hade kunnat göra för att dagen inte skulle slutat just här. Energin var totalt slut.

Hade duschen slutat fungera just då när jag behövde den om energin varit i balans, nej. Såklart inte. Och jag har en kvot för hur många idiotiska situationer och personer jag orkar med på en dag. Idag var kvoten fylld.

Dagens lärdom och lärdom om träning: Träna inte med nya personer utomhus i en park. Träna inte utomhus där det finns småkryp och flugor. Träna inte med en verksamhet som anställt ledare med otillräcklig kunskap om individanpassad träning. Träna inte utomhus, det kan börja regna. Träna inte i grupp. Träna inte i grupp där gruppen tycker det är okej och där tränaren säger att du har dålig attityd.

”Pay attention to whom your energy increases and decreases around, because that´s the universe giving you a hint of who you should embrace or stray from.”

Livsregler, de kan vara befriande men ack så svåra. Efter att ha lämnat andras gillande och tycke bakom sig, (tro mig det är väldigt befriande) som en så kallad ”Fuck what they think” regel. Att låta andras åsikter stå för dem. Att hitta en partner med hjärna och hjärta kan kännas som en självklar livsregel. Hur var det nu med att skriva ner de där sakerna du vill få sagt? Jag har haft lite energi, skjuter fram det. Därför är livsregeln om energi direkt avhängig för att de andra ska fungera.

Har du en person i ditt liv som stjäl energi, en person med hjärna och som har fina sidor, rentav? Det är ändå ingen idé. Avsluta.

Och hur du gör det, är faktiskt helt upp till dig. För hur inleds egentligen ett bra göra-slut samtal?

Jag har haft ett starkt behov att förklara och slippa göra någon ledsen. Det fungerar inte riktigt så. Hur börjar man ens förklara det?

Öh, du jag blir emotionellt dränerad på energi av att umgås med dig. Inte bara på sistone utan det har det har faktiskt varit så, jämt. Om jag tänker efter. På tal om dålig stämning. Det är alltid en obehaglig känsla att säga det precis som det är. Sårande utan att slå in det i bomull.

Det är inte mitt ansvar att förklara eller resonera, personen får själv komma på hur det ligger till. Det vill säga jag borde hjälpa dig, men jag vill inte!

Oftast gnager det på mig, det dåliga samvetet är som ett medberoende i sig. Och tack samhället för att ni skapat mig till den klassiska kvinnorollen som bryr mig mer om andra i perioder än om mig själv. Det har jag fan tänkt ändra på tills den dagen jag dör. Kanske inte helt vacker, ödmjuk eller omtänksam övergång heller!

Sen kom jag på det, som en snilleblixt. Utan dig finns inget lösningsfokus som en latent fil, ständigt på ”repeat” i hjärnan. Jag hade nog blivit en bra scout, alltid redo!

Vår relation byggde på att jag var räddaren i nöden och du den stackaren det ständigt var synd om, och vem kan jämföra sig med dig? Du som gjort allt.

Men så gjorde jag mig av med dig, det var ärligt talat ingen lätt resa.

Jag upptäckte att inget längre var akut, ruset av att ha ”fixat” det eller dig ännu en gång avtog. Sen blev det knappt en förnimmelse och så kunde jag helt se allting utifrån. Kände mig fruktansvärt överkörd, förbannad och utnyttjad. Skakade som en barrande gran på rehab. – Du din jävel.

Sen bad jag mitt dåliga samvete att dra åt helvete. Sen borde jag kanske ha sagt något till dig? Finns många konstgjorda regler, måsten, borde, krav. Nej, jag knep ihop envist som en urvriden sur trasa. Mina ord var slut.

De som känner mig vet att jag kan prata i oändligheten men när orden är slut, då kan jag vara tyst, kanske inte för evigt, så förfärligt länge.

Det finns artighet som en slags ”nödvändighet” bland osynliga regler men den tar också energi, faktiskt. Jag har betalt av min skuld och mer därtill. Jag vill inte räkna på emotionellt tapp, det tar också energi. Antagligen skulle jag också bli ledsen för vad hade jag inte kunnat göra med all den tiden istället? Vart hade jag varit om jag inte fixat dig eller dina problem alla dessa gånger?

Vad jag skriver om ligger i skavet, som tvättlappen på den där tröjan som ska hand tvättas i 30 grader. Ömsint och lent, vi ska inte bete oss illa tillbaka nästan helt oavsett vad vi blir utsatta för. Knappt får vi reagera på det heller? Hur går nu det ihop egentligen? Kvinnor ska definitivt inte bli arga, mer än möjligen på sina barn och då lite, lagom.

Jag är inte skyldig att följa regler som är påhittade, särskilt inte dem som kommer att göra människan passivt aggressiv. Outömda känslor kan utvecklas till odefinierat hat, det är vad jag ser hos missgynnade och osmarta arga män som väljer att raka skallen och skylla samhällsutvecklingen på en annan etnisk grupp, det är ju satans bekvämt att skylla ifrån sig på andra.

Men om vi nu verkligen diskuterade kärnan, vart emotionen kommer ifrån?

Då skulle alla svar också bli annorlunda. Inte i syfte att ursäkta, i syfte att förstå.

Till en viss gräns, sedan inte längre. Du omkullkastade gränserna för det liv du lever har inga rimliga gränser. Det var redan passé. Som alla andra extremister var det ständigt något brinnande akut pågående i ditt liv.

Jag tänker inte skylla ifrån mig. Kalla dig fula namn eller säga att jag avskyr dig, men jag tänker tala om vad du gjort mot mig.

Du lämnade mig. Punkt. Du struntade i mina känslor. Du vek av och lät bli att vara anträffbar. Du oroade och gav mig ångest. Du kunde inte agera mänskligt i din egen roll, den stackars arma, gnyende, lilla du var inte mest akut. Just den gången. Hur jag nu hade lyckats överträffa dig, en sådant antiklimax, händer bara en gång under en livstid. Resten kommer du om inte spendera för att försäkra dig om att det aldrig sker igen.

Ingen vill vara utsatt. Men det börjar och slutar någonstans. Fast sen gjorde det aldrig det med dig. Du var ett undantag som skapade en lång monolog av ett slags parallellt universum. Jag orkade till slut inte mer.

Jag är inte längre ledsen för det.

Jag är inte heller skyldig dig något i hela världen, jag är fri.

Jag kan sakna dig… nej, nu försökte jag mig på en lögn, faktiskt. På tal om att skapa dålig stämning eller göra det obekvämt. Hade jag träffat dig som vuxen eller bara längre upp i tonåren. Då hade jag inte gillat dig som person.

Det känns tryggt att veta att min radar inte letar efter sådana som du att ”fixa.”

Stanna aldrig kvar i en relation oavsett form med någon som bara ”tar” av dig.

Jag har nämligen räknat på min totala energiförbrukning, min fokustid. Ungefär hur mycket varje daglig uppgift tar, ibland ju mer krävande ju mer åtgång. Eller också tvärtom. I flow går allt enkelt och du får energi. Jag har fått ut ett genomsnitt, och sedan jag slutade umgås med dig så har jag höjt mitt snitt med 35%!

Detta kan vara det sista jag skriver om dig även om du inte omnämns med namn.

Du har många namn.

Ett milt, energitjuv.

Ett medel, egocentrisk dramatiker med ständig relationsproblematik.

Ett radikalare, konfliktsökande. vågar jag säga,  – missbrukare.

Du är en narcissist.

 

Därför kommer jag alltid hålla mig väldigt långt bort ifrån dig. Därför gör jag slut.

 

BARNFRIHET Ps. det betyder inte att jag är en idiot, ok?!

Nu har det hänt igen, att någon kommer och talar om för mig hur det ligger till och kritiserar mig och till och med anklagar mig för att ha en onaturlig inställning till livet?! Och en aversion mot barn. Vad får du allt ifrån frågar jag? Därefter kommer min långa förklaring till mitt val, ett val jag tagit om och om igen. Men strunt i det, eller? Så här ligger det till.

Med risk för att bli för personlig men varför i all fridens dar satsa på en menskopp och acceptera den naturliga processen om den är som i mitt fall ett enda långt lidande?

Det känns konspiratoriskt att hitta artikel efter artikel om säkra perioder, hur kroppen mår bättre av mindre hormoner och att ju naturligare ju bättre?! Naturen är inte felfri, nu slår jag hål på den illusionen. Ibland finns heller inga förklaringar till smärta, till vissa sjukdomar och tillstånd. Hitta en förklaring till endometrios? Min motpart blir tyst och undrar vad det är? Så jag tar paus i min argumentation och blir pedagog en stund.

Kroppen är en uppsjö olika hormoner, vissa gör varken till eller från. Vissa läker en och vissa gör en i bästa fall sagolikt förälskad! (Och kåt). Jag har gått igenom 15 år av lidande och undersökningar av mitt naturliga tillstånd. (Läs väldigt sarkastiskt, tack)

Det fanns fel på mitt fertilitetsorgan men fram tills felet hittades så fick jag höra att smärtan var naturlig och något normalt (läs något att acceptera) diagnosen kallas för anemeos.

Nu backar jag bandet lite! I vilket annat sammanhang är normen lidande utom möjligen i en dålig dramapjäs från romantiken?

I vilket annat sammanhang ska det naturliga klistras in i artikel efter artikel utan att förklaras för vad det är – ett kvinnligt accepterat lidande som hänger ihop med någon bakåtsträvande livsuppgift att någon gång bli förälder, för det är vårt naturliga tillstånd och värt all smärta i världen? Om det största jag kan åstadkomma är att föda barn så skäms jag något fruktansvärt för att säga att jag inte tycker det är någon vidare bedrift. Men jag har skämts mest för att tala om att jag vill ha livskvalité och är beredd att äta och dricka eller operera mig för att frångå mitt naturliga smärtsamma tillstånd som dessutom ska återkomma varje månad.

Skammen ligger i att det är som gå i attack mot sitt kön, eller andra kvinnor. Så är det inte, vi får tycka och göra olika.

Så varje månad.,..

Jag ska bäva inför det, ha ångest för smärtan jag vet kommer och någonstans säger varenda atom i min kropp att det inte är en naturlig process.

Det blev inte bättre med åren, inte för mig. Snarare sämre. Jag har övervägt att göra en operation där du tar bort både livmoder och äggstockar. Och fått argumentera hos läkare efter läkare.

I vilket annat sammanhang behåller du en kroppsdel som inte funkar? Om motorn är trasig så byter du ut den. (Förlåt om jag just nu jämför mig med något så okvinnligt som en bil, en maskin.)

Så varför när jag nu blivit av med mitt lidande så ska jag skämmas för att jag inte vill genomgå denna process eller fullborda den till att skapa ett nytt liv.

Jag är så onaturligt skapad, ingen riktig kvinna. Jag lider av en aversion mot barn och det måste hänt mig något traumatiskt i barndomen?! Nej, jag hade en fantastisk barndom.

Nåväl, om det känns bättre döm mig på förhand och tro både ditt och datt. Men kom fan inte hit och ifrågasätt ett väldigt personligt val jag gjort om och om igen sedan jag blev kvinna vid 11 års ålder. (D.v.s. Fick mens) Kom inte och ifrågasätt mitt lidande eller kalla det jag valt onormalt. Säg inte heller att jag kommer ångra mig för det vet du inget om.

Jag vill också påpeka att bedriften i att vara och bli förälder faktiskt sker efter barnet anlänt och handlar om vad du gör, ett mödosamt och viktigt arbete. Men det har inget med graviditet och göra. Alla som adopterar är inga riktiga föräldrar då eller?

Vad finns då papporna för?! Helt naturligt va? Nä, dra nåt gammalt över dig och din skeva fördomsfulla syn.

Och nästa gång du frågar en kvinna om hon har eller varför hon inte vill ha barn, frågar du män samma fråga? Om svaret är nej, kan det bero på att frågan är privat och du har inget med det att göra, i värsta fall är du en nyfiken skitstövel!

Ta inte för givet att alla kan eller vill ha barn eller att det är det viktigaste i livet. Och om du känner dig kränkt nu för att du tycker annorlunda så måste ju det vara helt ok.

Jag blir kränkt av att reduceras till en onaturlig och självisk skitstövel som hatar barn för det gör jag verkligen inte, så vi är kvitt.

Ett år av återhämtning och skapande.

Gör om, gör rätt minns jag tydligt från min korta tid på villovägar i Skövde. Jag är en soldat, märk väl. Men jag tror inte människor är gjorda för att ”kriga” hela tiden. Jag söker mig till sammanhang där det händer, det är stiltjen och visions lösa pessimister jag inte står ut med. Kanske är det därför jag nu vilar och letar energi, dessa visions lösa kräk av pessimister är ju överallt.

Och, vad sjutsingen våra politiker håller på med i nuläget är väl någon form av inre kris. Ett krig mellan samvete och samhällsutveckling. För en har gjort som alla andra och gått på myten om att Sverige inte har råd med ditt och datt. Gör om, gör rätt.

Lägg ut fakta och kalkyler på bordet, ta mestadels av forskningen också och inget påtagligt kan påtala något annat än att vi rent ekonomiskt aldrig haft det bättre än just NU.

Gå inte på det. Gå inte med på det. Felaktigt formulerade fördomar formulerade som totalitära sanningar. Om det låter för bra, eller för enkelt. Då är det nog det. ”if it is to good to be true, it probrably is” Inte på det pessimistiska sättet, jag menar var en realist.

I ordets rätta bemärkelse. Och var ödmjuk, du vet inget om andra människors kamp att bli accepterade även om du hade en rentav pissig barndom eller något annat trauma du bearbetar. Jag pyser illvilja när den där klibbiga offerkoftan åker på. ”Det är inte synd om dig” Om du tänkte lite mindre på det du inte har och faktiskt uppskattade det du faktiskt har, då hade du varit mindre pessimist och haft fler vänner.

Så gör om och gör en makeover av din attityd, alla dessa fillers, silikon och botox folk skjuter in som knark under under huden. De gör bara ditt yttre, det gör inte så mycket för ditt inre, jag skippar utläggningen om vad jag tycker om detta skönhetsknark.

Efter att ha krigat för en idé jag tror på, byggt en verksamhet från grunden och sett mig själv bli en sliskig kontorsråtta med alla försäljande argument för att hålla det levande och flytande så skiftade jag fokus.

Vem fan kan ta sig fram i ett system som gör det omöjligt för innovation att växa långsiktigt? Jag hängde i snaran och höll mig kvar för glatta livet. Under 2015 och 2016 så skrattade jag väldigt lite även om jag aldrig varit så framgångsrik.

Nådde alla mina mål, och mer därtill. Blev jag lycklig? Inte ett endaste dugg.

Gör om och gör en makeover, gör rätt och ät dig mätt. Är mitt motto, min sanning.

För bantningshetsen och skönhetsidealet växer fram som en smitthärd av överfyllda, glansiga duckfaces och överpumpade muskler, det är lite värre än 80talets ideal med solbrännan och galet mycket fransar och dekor. Vem skulle ta mig på allvar om jag såg ut så? Eller lät mig själv förgås till att bli den levande normen av överdrifter. Skönhetsknarket får dig att bli rynkfri men risken finns att det raderar ut alla dina naturliga ansiktsdrag och att människor du träffar inte kan läsa dig, du ser likadan ut oavsett om du är förvånad, förkyld eller fruktansvärt arg.

Jag har inte riktigt orkat med mitt egna sarkastiska spel där jag slår hål på myter, skriver pjäser om utveckling bortom sexualisering och ytlighet. Där människor kan få leva i frid, utan överdriven konsumtion och bestraffning för allt avvikande från samhällsnormerna i den utvecklade världen som om jag inte redan sagt det, en värld det verkar gå åt helvete med.

Jag återhämtar mig extremt sakta från det tempo som drev mig till den galenskap och fantasi om att förändra och förbättra världen på det sätt jag gjorde. Inom ett icke komplett och diskriminerande system. Jag vaknade upp varje dag och var en jävligt olycklig, ensam och arg människa.

Fortfarande arg på hur det ser ut, arg på hur det blivit, på hur jag gick på utan stopp som en jävla maskin. Så gå inte på det, ro inte i land vad fan som helst. Det är en världslig förlust varje gång arbetsgivaren tjänar pengar på ditt engagemang, pengar du eller världen aldrig får ta del av. Det är världens nya hårdvaluta, tid och övertid i en alltmer hård och kylig inställning till det främmande, de som är främmande får ingen tid och vi tror att tiden ska lösa problem som vi själva skapat i en passiv inställning till hur världens resurser fördelas. Allt kommer se exakt likadant ut om vi inte genomför en systemförändring. Var 70:e år har vi en humanistisk kris och ett eller fler världskrig. Fler barn och människor med framtidstro får se sina innovationer och närmsta anhöriga ätas upp av oändlighetens väntan på en kraftansträngning från de som ingen riktig oro har och det sker ju inte av sig självt.

Jag tar tag i bit efter bit av vad jag tappade längs vägen. En viktig bit och hörnsten är balans, fysiskt och mentalt. En annan är tålamodet. Den jag letar efter nu heter grundtrygghet och medens jag ändå letar; lite livsglädje i det moderna Sverige är ju bra men svårt att hitta när vi skickar barn till krig, exporterar vapen, tror på enkla lösningar och går arbetsgivaren tillmötes i någon slags mission impossible.

Jag jobbar med kultur, jag vet.

Gör om, gör rätt i alla de avseenden där ödmjukhet fått stå tillbaka mot rasistisk propaganda och svartvitt målade världskartor där muslimerna är roten till allt ont.

För det är bara skit alltihopa i ett ännu skitigare system där rika skapar profit på fördomar de outbildade aldrig fick lära sig är osanningar. Där illusionen om människan indelad i raser lever kvar, där de längst ner på skalan får minst del av kakan. Och så sa den fete (läs fett med cash) till den fattige, det är fult att tigga, olagligt. Samtidigt är den fete själva orsaken till problemet och så underhålls systemet av att skam och skuldbelägga de som aldrig kanske fått chansen. En pessimist klagar utan vision, eller förslag på lösning.

En realist klagar och ser orsak och verkan. Och har förslag på lösningar/förbättringar.

 

Intervju Metaforbrottning

Intervju med Cizzi Grönkvist

Vem är din karaktär?

– I Metaforbrottning finns det tre olika sorters karaktärer: elakingar, hjärtegryn och besynnerliga typer. Min karaktär Chicksaw är utåt sett en elaking, men inuti väldigt snäll.

Hur menar du?

– Hon jobbar som chef och är högpresterande, men är egentligen väldigt ensam. Om hon trivs med situationen är hon bekväm: en utåtriktad och sarkastisk besserwisser med humor och en vilja att underhålla. Även om hon i grunden är mycket osäker.

Varför namnet?

– Hon är en liten, men väldigt vass såg.

Vad använder hon för metaforer?

– Hon är väldigt beskrivande, använder mycket adjektiv och väljer heller stora ord som eufori än vanliga ord som lycka. Det är viktigt för henne att visa upp sin akademiska bakgrund och inte ge sken av att vara osäker.

Vad kännetecknar en riktigt bra metafor?

– Att man får till den på ett sätt så att den låter genomtänkt. Och att man lyckas svara på sin motståndares metafor och associera vidare från den.

Hur gör man det?

Om den ena brottaren till exempel säger: ”Jag är en chokladkaka”, så kan den andra kroka i den genom att formulera en metafor på temat fredagsmys.

Hur förbereder du dig inför kvällen?

– Jag övar min hjärna på att tänka i metaforer och skriver en hel del.

Rasmus Lygner

Websites are our new hangup

Ibland fastnar vi i den virtuella världen. Vissa webbsidor drar in oss. Det är där vi kan söka bekräftelse för allt vi inte vill fråga om i verkligheten. Varje gång det plingar till så kollar vi om någon bekräftat oss. Det är som att ha med sig en konstant baby alarm i fickan som är ständigt pågående. Vi behöver fylla upp oss av alla fina kommentarer, allt som skrivs ska vi läsa och uppdatera oss kring. Vi kallar det sociala medier, sociala nyheter. Lycka som olycka. Vi kan vältra oss i någon annans sorgsna tillvaro, för vi kan se det på bild, vi slipper verkligheten.

Hade det inte varit skönt att checka in i den värld som är utanför telefonen? Där du kan se ett leende live, inte ett foto. Där du kan prata med någon istället för att hashtagga och förkorta tills ingen längre förstår vad som skrivs.

Ett internet beroende finns redan, telefonabstinens helt klart. Hur annars kan man gå på en dejt i verkligheten men aldrig lägga ner telefonen på bordet för ett riktigt samtal?

Det kallar jag asocialt oavsett hur online du är i din virtuella-fantasi-se på mig- och bekräfta mig värld.