BARNFRIHET Ps. det betyder inte att jag är en idiot, ok?!

Nu har det hänt igen, att någon kommer och talar om för mig hur det ligger till och kritiserar mig och till och med anklagar mig för att ha en onaturlig inställning till livet?! Och en aversion mot barn. Vad får du allt ifrån frågar jag? Därefter kommer min långa förklaring till mitt val, ett val jag tagit om och om igen. Men strunt i det, eller? Så här ligger det till.

Med risk för att bli för personlig men varför i all fridens dar satsa på en menskopp och acceptera den naturliga processen om den är som i mitt fall ett enda långt lidande?

Det känns konspiratoriskt att hitta artikel efter artikel om säkra perioder, hur kroppen mår bättre av mindre hormoner och att ju naturligare ju bättre?! Naturen är inte felfri, nu slår jag hål på den illusionen. Ibland finns heller inga förklaringar till smärta, till vissa sjukdomar och tillstånd. Hitta en förklaring till endometrios? Min motpart blir tyst och undrar vad det är? Så jag tar paus i min argumentation och blir pedagog en stund.

Kroppen är en uppsjö olika hormoner, vissa gör varken till eller från. Vissa läker en och vissa gör en i bästa fall sagolikt förälskad! (Och kåt). Jag har gått igenom 15 år av lidande och undersökningar av mitt naturliga tillstånd. (Läs väldigt sarkastiskt, tack)

Det fanns fel på mitt fertilitetsorgan men fram tills felet hittades så fick jag höra att smärtan var naturlig och något normalt (läs något att acceptera) diagnosen kallas för anemeos.

Nu backar jag bandet lite! I vilket annat sammanhang är normen lidande utom möjligen i en dålig dramapjäs från romantiken?

I vilket annat sammanhang ska det naturliga klistras in i artikel efter artikel utan att förklaras för vad det är – ett kvinnligt accepterat lidande som hänger ihop med någon bakåtsträvande livsuppgift att någon gång bli förälder, för det är vårt naturliga tillstånd och värt all smärta i världen? Om det största jag kan åstadkomma är att föda barn så skäms jag något fruktansvärt för att säga att jag inte tycker det är någon vidare bedrift. Men jag har skämts mest för att tala om att jag vill ha livskvalité och är beredd att äta och dricka eller operera mig för att frångå mitt naturliga smärtsamma tillstånd som dessutom ska återkomma varje månad.

Skammen ligger i att det är som gå i attack mot sitt kön, eller andra kvinnor. Så är det inte, vi får tycka och göra olika.

Så varje månad.,..

Jag ska bäva inför det, ha ångest för smärtan jag vet kommer och någonstans säger varenda atom i min kropp att det inte är en naturlig process.

Det blev inte bättre med åren, inte för mig. Snarare sämre. Jag har övervägt att göra en operation där du tar bort både livmoder och äggstockar. Och fått argumentera hos läkare efter läkare.

I vilket annat sammanhang behåller du en kroppsdel som inte funkar? Om motorn är trasig så byter du ut den. (Förlåt om jag just nu jämför mig med något så okvinnligt som en bil, en maskin.)

Så varför när jag nu blivit av med mitt lidande så ska jag skämmas för att jag inte vill genomgå denna process eller fullborda den till att skapa ett nytt liv.

Jag är så onaturligt skapad, ingen riktig kvinna. Jag lider av en aversion mot barn och det måste hänt mig något traumatiskt i barndomen?! Nej, jag hade en fantastisk barndom.

Nåväl, om det känns bättre döm mig på förhand och tro både ditt och datt. Men kom fan inte hit och ifrågasätt ett väldigt personligt val jag gjort om och om igen sedan jag blev kvinna vid 11 års ålder. (D.v.s. Fick mens) Kom inte och ifrågasätt mitt lidande eller kalla det jag valt onormalt. Säg inte heller att jag kommer ångra mig för det vet du inget om.

Jag vill också påpeka att bedriften i att vara och bli förälder faktiskt sker efter barnet anlänt och handlar om vad du gör, ett mödosamt och viktigt arbete. Men det har inget med graviditet och göra. Alla som adopterar är inga riktiga föräldrar då eller?

Vad finns då papporna för?! Helt naturligt va? Nä, dra nåt gammalt över dig och din skeva fördomsfulla syn.

Och nästa gång du frågar en kvinna om hon har eller varför hon inte vill ha barn, frågar du män samma fråga? Om svaret är nej, kan det bero på att frågan är privat och du har inget med det att göra, i värsta fall är du en nyfiken skitstövel!

Ta inte för givet att alla kan eller vill ha barn eller att det är det viktigaste i livet. Och om du känner dig kränkt nu för att du tycker annorlunda så måste ju det vara helt ok.

Jag blir kränkt av att reduceras till en onaturlig och självisk skitstövel som hatar barn för det gör jag verkligen inte, så vi är kvitt.

Ett år av återhämtning och skapande.

Gör om, gör rätt minns jag tydligt från min korta tid på villovägar i Skövde. Jag är en soldat, märk väl. Men jag tror inte människor är gjorda för att ”kriga” hela tiden. Jag söker mig till sammanhang där det händer, det är stiltjen och visions lösa pessimister jag inte står ut med. Kanske är det därför jag nu vilar och letar energi, dessa visions lösa kräk av pessimister är ju överallt.

Och, vad sjutsingen våra politiker håller på med i nuläget är väl någon form av inre kris. Ett krig mellan samvete och samhällsutveckling. För en har gjort som alla andra och gått på myten om att Sverige inte har råd med ditt och datt. Gör om, gör rätt.

Lägg ut fakta och kalkyler på bordet, ta mestadels av forskningen också och inget påtagligt kan påtala något annat än att vi rent ekonomiskt aldrig haft det bättre än just NU.

Gå inte på det. Gå inte med på det. Felaktigt formulerade fördomar formulerade som totalitära sanningar. Om det låter för bra, eller för enkelt. Då är det nog det. ”if it is to good to be true, it probrably is” Inte på det pessimistiska sättet, jag menar var en realist.

I ordets rätta bemärkelse. Och var ödmjuk, du vet inget om andra människors kamp att bli accepterade även om du hade en rentav pissig barndom eller något annat trauma du bearbetar. Jag pyser illvilja när den där klibbiga offerkoftan åker på. ”Det är inte synd om dig” Om du tänkte lite mindre på det du inte har och faktiskt uppskattade det du faktiskt har, då hade du varit mindre pessimist och haft fler vänner.

Så gör om och gör en makeover av din attityd, alla dessa fillers, silikon och botox folk skjuter in som knark under under huden. De gör bara ditt yttre, det gör inte så mycket för ditt inre, jag skippar utläggningen om vad jag tycker om detta skönhetsknark.

Efter att ha krigat för en idé jag tror på, byggt en verksamhet från grunden och sett mig själv bli en sliskig kontorsråtta med alla försäljande argument för att hålla det levande och flytande så skiftade jag fokus.

Vem fan kan ta sig fram i ett system som gör det omöjligt för innovation att växa långsiktigt? Jag hängde i snaran och höll mig kvar för glatta livet. Under 2015 och 2016 så skrattade jag väldigt lite även om jag aldrig varit så framgångsrik.

Nådde alla mina mål, och mer därtill. Blev jag lycklig? Inte ett endaste dugg.

Gör om och gör en makeover, gör rätt och ät dig mätt. Är mitt motto, min sanning.

För bantningshetsen och skönhetsidealet växer fram som en smitthärd av överfyllda, glansiga duckfaces och överpumpade muskler, det är lite värre än 80talets ideal med solbrännan och galet mycket fransar och dekor. Vem skulle ta mig på allvar om jag såg ut så? Eller lät mig själv förgås till att bli den levande normen av överdrifter. Skönhetsknarket får dig att bli rynkfri men risken finns att det raderar ut alla dina naturliga ansiktsdrag och att människor du träffar inte kan läsa dig, du ser likadan ut oavsett om du är förvånad, förkyld eller fruktansvärt arg.

Jag har inte riktigt orkat med mitt egna sarkastiska spel där jag slår hål på myter, skriver pjäser om utveckling bortom sexualisering och ytlighet. Där människor kan få leva i frid, utan överdriven konsumtion och bestraffning för allt avvikande från samhällsnormerna i den utvecklade världen som om jag inte redan sagt det, en värld det verkar gå åt helvete med.

Jag återhämtar mig extremt sakta från det tempo som drev mig till den galenskap och fantasi om att förändra och förbättra världen på det sätt jag gjorde. Inom ett icke komplett och diskriminerande system. Jag vaknade upp varje dag och var en jävligt olycklig, ensam och arg människa.

Fortfarande arg på hur det ser ut, arg på hur det blivit, på hur jag gick på utan stopp som en jävla maskin. Så gå inte på det, ro inte i land vad fan som helst. Det är en världslig förlust varje gång arbetsgivaren tjänar pengar på ditt engagemang, pengar du eller världen aldrig får ta del av. Det är världens nya hårdvaluta, tid och övertid i en alltmer hård och kylig inställning till det främmande, de som är främmande får ingen tid och vi tror att tiden ska lösa problem som vi själva skapat i en passiv inställning till hur världens resurser fördelas. Allt kommer se exakt likadant ut om vi inte genomför en systemförändring. Var 70:e år har vi en humanistisk kris och ett eller fler världskrig. Fler barn och människor med framtidstro får se sina innovationer och närmsta anhöriga ätas upp av oändlighetens väntan på en kraftansträngning från de som ingen riktig oro har och det sker ju inte av sig självt.

Jag tar tag i bit efter bit av vad jag tappade längs vägen. En viktig bit och hörnsten är balans, fysiskt och mentalt. En annan är tålamodet. Den jag letar efter nu heter grundtrygghet och medens jag ändå letar; lite livsglädje i det moderna Sverige är ju bra men svårt att hitta när vi skickar barn till krig, exporterar vapen, tror på enkla lösningar och går arbetsgivaren tillmötes i någon slags mission impossible.

Jag jobbar med kultur, jag vet.

Gör om, gör rätt i alla de avseenden där ödmjukhet fått stå tillbaka mot rasistisk propaganda och svartvitt målade världskartor där muslimerna är roten till allt ont.

För det är bara skit alltihopa i ett ännu skitigare system där rika skapar profit på fördomar de outbildade aldrig fick lära sig är osanningar. Där illusionen om människan indelad i raser lever kvar, där de längst ner på skalan får minst del av kakan. Och så sa den fete (läs fett med cash) till den fattige, det är fult att tigga, olagligt. Samtidigt är den fete själva orsaken till problemet och så underhålls systemet av att skam och skuldbelägga de som aldrig kanske fått chansen. En pessimist klagar utan vision, eller förslag på lösning.

En realist klagar och ser orsak och verkan. Och har förslag på lösningar/förbättringar.

 

Intervju Metaforbrottning

Intervju med Cizzi Grönkvist

Vem är din karaktär?

– I Metaforbrottning finns det tre olika sorters karaktärer: elakingar, hjärtegryn och besynnerliga typer. Min karaktär Chicksaw är utåt sett en elaking, men inuti väldigt snäll.

Hur menar du?

– Hon jobbar som chef och är högpresterande, men är egentligen väldigt ensam. Om hon trivs med situationen är hon bekväm: en utåtriktad och sarkastisk besserwisser med humor och en vilja att underhålla. Även om hon i grunden är mycket osäker.

Varför namnet?

– Hon är en liten, men väldigt vass såg.

Vad använder hon för metaforer?

– Hon är väldigt beskrivande, använder mycket adjektiv och väljer heller stora ord som eufori än vanliga ord som lycka. Det är viktigt för henne att visa upp sin akademiska bakgrund och inte ge sken av att vara osäker.

Vad kännetecknar en riktigt bra metafor?

– Att man får till den på ett sätt så att den låter genomtänkt. Och att man lyckas svara på sin motståndares metafor och associera vidare från den.

Hur gör man det?

Om den ena brottaren till exempel säger: ”Jag är en chokladkaka”, så kan den andra kroka i den genom att formulera en metafor på temat fredagsmys.

Hur förbereder du dig inför kvällen?

– Jag övar min hjärna på att tänka i metaforer och skriver en hel del.

Rasmus Lygner

Websites are our new hangup

Ibland fastnar vi i den virtuella världen. Vissa webbsidor drar in oss. Det är där vi kan söka bekräftelse för allt vi inte vill fråga om i verkligheten. Varje gång det plingar till så kollar vi om någon bekräftat oss. Det är som att ha med sig en konstant baby alarm i fickan som är ständigt pågående. Vi behöver fylla upp oss av alla fina kommentarer, allt som skrivs ska vi läsa och uppdatera oss kring. Vi kallar det sociala medier, sociala nyheter. Lycka som olycka. Vi kan vältra oss i någon annans sorgsna tillvaro, för vi kan se det på bild, vi slipper verkligheten.

Hade det inte varit skönt att checka in i den värld som är utanför telefonen? Där du kan se ett leende live, inte ett foto. Där du kan prata med någon istället för att hashtagga och förkorta tills ingen längre förstår vad som skrivs.

Ett internet beroende finns redan, telefonabstinens helt klart. Hur annars kan man gå på en dejt i verkligheten men aldrig lägga ner telefonen på bordet för ett riktigt samtal?

Det kallar jag asocialt oavsett hur online du är i din virtuella-fantasi-se på mig- och bekräfta mig värld.

Uppföljaren till Världsanalysen/ The sequel for Worldanalysis

Uppföljaren till ”Världsanalysen” är nu skriven och kommer att ha premiär under 2012 HBTQ-Festival.

Föreställningen tar till vara på orsaksbestämningar kring världen och hur den skapas av oss i vår eget förhållningssätt till identitet. Då blir givetvis förebilder något av stor betydelse, eller avsaknaden av dem. Hoppas på att kunna tillägga även denna standup/komik ”Fantastiska förebilder” en längre turné. /Frank

The Sequel for ”The world analysis” is now written and ready for a premiere during the LGBTQ-festival of Gothenburg 2012.

The show takes root in causual determinations for how the world is created in our own approach to identity. Rolemodels will of course play a part in this or; should I say the lacking of them.

I hope to be able to make a longer touring with ”Amazing rolemodels” Good and bad like I did with World analysis! /Frank ”Fairman” (Cizzi alterego)

Jag måste våga översätta

Jag har länge drömt om att översätta min debutpjäs ”Normalitetens glassplitter i ögat” till engelska. I väst lider vi av den ständiga jakten på tid, arbete, välfärd och jag har smittats. Det gäller bara att våga, precis samma är det med min bok, den ligger där i pipeline.

Jag drömmer om att skriva världsaktuellt för en större skara som ivrigt men glatt kommenterar och skriver egna texter om jämställdhet, normkritik, teater, konst, kultur- på så sätt förändrar vi världen. Kanske kan mitt Normstorm bli ett spel, en livsstil eller en planet dit alla sköningar med sjysta åsikter flyttar?

Normstorma kunde ju bli en grej, att brainstorma kring normer på ett kreativt sätt med ett eller flera perspektiv åt gången. Som en slags utvecklingsprocess. Då kunde jag ju titulera mig (e) norm (t) bra (hyfsad iaf) uppfinnare av någon slags awesome, icke-tråkig arbetsmodell som nu hela jävla universitetet anammar.

Okej, en får drömma va? 🙂

Jag är inte självgod. Jag har bara stora drömmar om att förändra världen.

 

 

 

Det heter Rock oavsett om det är tjejer om lirar!

Gud, åh vad trött jag kan bli på denna kategorisering och övertydlighet, som om man var helt dum i huvudet? Tjejbandet ska ut på turné står det i artikeln jag har framför mig. Man ser på bilderna att dom är tjejer hela högen! Ingen av dem ser särskilt androgyn ut heller, så det råder ingen tvekamhet. Men om man nu ska vara tydlig så får man väll fråga innan om det faktiskt är så att alla identifierar sig som tjejer. Ni kallar det tjejband som om dom var ett undantag, något sämre. När man behöver förttydliga kön är det ofta en minoritet man vill åt, att tjejer inom rocken är en minoritet fattar jag med. Som är rockare. Men att behöva ständigt marknadsföra bandet och kategorisera bandet är väll mindre relevant?

När såg du sist som rubrik : Nu ska pojkbandet eller (eftersom pojkband är etablerat som namn på band med killar inom pop) Nu ska killarna i Judas Priest ut på turné. Nix.

Där finns ingen könsfokusering. Där snackar om vad som är relevant, just det. Musiken, God damn it!

Grym rockband – Vixen –  Love is a killer

Lyssna och njut!

 

In english

God, It makes me tired all this categories; overdone by clarity. As if you were just stupid! The girlband is going on tour reads the article I have just under my nose. You can tell by the picture that they are all girls. None of them looks much androgynous.

But , to be all clear about it; Ask them before you write the damn article if they identify as girls, and as a Girl -rock´n roll band.

Girl- very clear- second rock´n roll and thirdly a band. As if there were hard to just write the title of the band.

You call it a Girl band is if they were and exeption, something less. When you have to clarify gender you, often you do it to label a minority. Girls are few to the nuber eithin the Rock´n roll buisnesss, I get that, being a rocker myself. But to label, categorize and market the band as a girl band? It should be completely irrelevant if they are girls ?

We did you come across a headline like this: Now the boyband (okey boyband is a category in itself when it comes to pop)

What bout this; Now the guys in Judas Priest are off on tour!  – No, it doesn’t happen, does it? No focus on gender here! Here we talk about what’s relevant. Right, THE MUSIC ! God damn it!

Stop the gender exploation and labeling!

A great band : Vixen – Love is a killer

Listen and enjoy:

 

Effektiviteten påtvingar kloning!

Kan du tänka dig att leva ett dubbelliv? -Nej. ?

Okej, men prova då att formatera och kopiera dig själv så att du till slut kan klona dig själv. Den effektivitet som krävs idag skrämmer mig. Jag skulle vilja göra så mycket mer, men jag kan inte ägna den tid jag vill åt bara roliga saker. Då skulle jag aldrig sova och det behöver man om man ska orka skratta har jag upptäckt. Visste ni att ett barn skrattar cirka 284 ggr per dag, en vuxen knappt 84! Fy vad tråkigt, och jag tror det har att göra med den ständiga hets, stress och manipulativa rutin vi ständigt tvingas leva i där det spontana får mindre och mindre plats. Om man har barn, har man tid att träffa dom? På riktigt, när spenderade du kontinuerligt tid med ditt barn och tog del av dess aktivitet och hade roligt?

Jag har inga barn, och hade jag det så skulle jag nog vara en väldigt frånvarande förälder dels för att jag har för lite tid men också eftersom jag nog är världesn tråkigaste när jag jobbar. Att titta på. Jisses det är då inget spännande lustspel. Så, hur ska man göra? Klona sig, välja bort eller prioritera heter det, fast jag köper det ändå inte helt fullt ut. Gör du?

Däremot tror jag att om något är tillräckligt viktigt så gör man det, men det är inte riktigt samma sak. Görandet har ofta ett slut. Vissa val är inte ”görnaden” och därför ständigt närvarande. Livslånga projekt, som barn då, tex.

Undrar om vi är klonade om 20år ? Och kanske har alla en egen robot som gör det tråkiga jobbet? Även deklareringar, bokföring och att diska. Fy vad jag hatar att diska!

Det kan finnas en aningens personlighet i mina tankar men vad vore blogg delen utan lite personliga avslöjanden?

 

Om framtiden, med teatern

De senaste spelningarna har utvecklat arbetet med avsnitt 2 och 3 på en serie av 7.
Eftersom det kommer att bli 7 stycken avsnitt som så småningom blir film så hoppas jag vara klar med avsnitt 2 i sommar. Tänkte som många joina youtube och spotify. 🙂

Vågar jag det?

Nu när avsnitt 1 ”Världsanalysen” men sin härliga naiva titel varit uppe 20ggr under året så hoppas jag spela avsnitt 1,2,3 under nästkommande år 50ggr. (om jag räknar rep borde jag åtminstone klara det)

Jag vill ut och spela men framförallt utbilda. Bli bättre på att marknadsföra mitt projekt och bygga ut det till ett framtidsprojekt, för att oliktänkande är bra.

Dialog är grunden för ett bra arbete samt att diskussionen om det ställs rätt frågor, kan påskynda ett arbete om förändring. Detta kan jag vara riktigt vass på, jag räds inte de svåraste av frågeställningar.

Kanske blir det just detta jag lämnar åt eftervärlden, mina alteregon och manuskript.

I så fall vill jag bli ihågkommen som en rolig jävel.

 

Senaste nytt

Jag vill påminna om att om du vill läsa senaste nytt så är tidningen ganska passé. Det är synd att vi spenderar så mycket tid med att uppdatera oss kring något som sedan blir ”yesterdays news.” Vem bryr sig om vädret? Vi tar ju ändå inte hand om denna planeten. Om 20 år spelar det väl ingen roll vilket parti som styr, så länge vi utvisar barn till länder med krig? Hur får det pågå? Jag skulle vilja höra den dialogen, resonemanget och beslutsfattandet.

Spela in det. Skicka det till gud. Då kunde gud straffa de människorna. Men nu finns ju inte gud, hade varit bra om han gv sig tillkänna när arga, vita män springer omkring och leker gud. Kanske hade vi haft färre krig då.

Oavsett partifärg så är ditt förtroende hos mig förbrukat när du tillåter barn att dödas i bråk skapade av vuxna- igen oftast arga, vita män. Jag är helt enkelt inte mottaglig att ta emot ens det som i ert partiprogram möjligen kunde förbättra tillvaron en hel del, för ganska många.

Senaste nytt från himlen, ja det hade varit en nyhet? Och en lättnad om det kom ett kvitto på att Hitler bland andra vita män faktiskt brann i helvetet. Dramatiskt kanske, men det är i detta enda sammanhang som jag önskar att jag hade haft tilltron, varit religös och kunnat hitta tröst i att jag tror på att satan kommer och tar alla de jävlar som mördar barn direkt eller indirekt genom sina sk. politiska beslut.

Dra åt helvete helt enkelt!