Jag minns flera övningar på kurser jag varit deltagare på. De har alltid fungerat eller haft i syfte att ”bryta isen”. Det kan röra sig om namn, bollkastning och lek eller associationer. Zip, zapp, zopp som skickas runt i cirkel, ena skickas endast åt vänster, andra åt höger och tredje tvärs över. ”Boing” är det du kan säga för att zip, zapp eller zopp ska studsa tillbaka till mottagaren. Jag behöver oftast inte mycket uppvärmning för att kunna möta de andras blick, bjuda på mig själv, det sker automatiskt. Utom när det inte gör det.
Det handlar om intern och extern motivation. Extern motivation är att göra något för en belöning, eller betalning. Det måste inte vara pengar men oftast är det ju det. Det kan också vara en fråga om hot, våld eller rädsla. Eller stress, en deadline. Intern motivation är däremot något av ett engagemang där du inte kräver eller gör något med en belöning för ögonen. Flow är väl det högsta tillståndet och starkaste av inre motivationer. Jag behöver framförallt inre motivation.
Att behöva utföra någonting med enbart en extern motivation gång på gång är som att fejka en orgasm. Jag vet inte vem som sagt det, det kan ha varit en bildad musiker eller något jag hört på bussen till jobbet.
Jag hittar historier överallt, visa mig en bild eller spela musik och oavsett jag vill eller inte så framträder en berättelse. I min fantasi är det aldrig tråkigt, sändaren är påslagen och jag snappar upp och omskapar det som dyker upp inför mitt inre.
Ett stycke jazz kan bli en sorglig begravnings skildring eller ett möte mellan två högst osannolika karaktärer på en rökig svartklubb i den Amerikanska södern, långt innan jag själv var född, kanske för att det innebär en utmaning. Det blir det rent research mässigt och för att jag måste måla upp det trovärdiga scenariot med mer inlevelse. Hjärnan gör detta mer eller mindre konstant, jämt. Jag satt liksom och blickade ut genom fönstret i skolan och var i min egen värld, när den jag befann mig i inte fyllde mig med inre motivation. Så är det fortfarande. Vem kan segla förutan vind? Typ.
Jag har inget behov att prata för att fylla ut tiden och är inget fan av kallprat, trots att jag vet att de också fungerar som isbrytare. Min min konservativa hållning till kallprat gör mig inte till någon minglare med antalet visitkort som motivation inför mitt inre utan snarare, vem eller vilka kan jag här finna ett mer meningsfullt samtal med i miljön som består av ett mingel.
Om jag inte går igång på det. Spelar ingen roll om det är en idé, ett förhållningssätt, en regel, ett ämne, en miljö eller en person. Och rör det sig om en person så är det oftast för att personen pratar för mycket och gör för lite. Det blir inkonsekvent.
Om jag inte är intresserad av ämnet så behövs inte bara extern och intern motivation utan ett externt engagemang och en jävla massa pepp för att jag ska kunna ta till mig det jag ska vara uppmärksam på, ännu mer av det i hopp om att jag ska lära mig. Jag lär mig i steg, långsamt.
I skolan hade jag en matematik lärare som var många saker, illaluktande ur mun och full av mjäll var två av dem. Trevlig var inte en av de egenskaper jag kan sätta upp på listan. Alltså rena olycksformeln för någon som mig. Jag kommer ha låg benägenhet att be om hjälp och låg benägenhet att minnas något vad hen sa, eftersom röstläget var monotont och hela kroppsformen av hen signalerade en tråkig uppenbarelse. De få gånger jag jag fick någon fråga att besvara vill jag minnas att de kom med det automatiskt nedsättande mummliga tonläget. En annan egenskap matematik läraren ständigt visade och i synnerhet för vissa selektivt utvalda.
Förklarande formler och ett hastigt, förstår du, Cecilia? Min externa motivation kommer svara ja, och sedan hoppas att jag inte får några följdfrågor. Eller möjligen av rädsla för att bli förlöjligad lära mig det jag skulle för att sedan glömma det lika fort.
Dom nationella proven i matematik i skolan var bara en rak och genomborrande ångest. Jag fick G med en poäng i marginal. Därför tyckte mina föräldrar att jag skulle läsa matematik på sommaren, inte för att dra ut på mitt lidande, men det blev ju precis det. Jag fick heller aldrig svar på den brännande frågan för att externt motivera mig att ånga på. Den lyser fortfarande med sin frånvaro i skolan på många håll…
Kan du förklara för mig varför jag ska kunna detta och i vilka sammanhang jag kan få användning för just detta?
Algebra eller Deravata spelar ingen roll, depravera någon på svar är att inte ens försöka överföra kunskap. Det är ett fuck you finger i ansiktet!
Några år tidigare hade min pappa sagt, det är synd att du inte har någon bollkänsla. Jag hade aldrig reflekterat över att jag saknade något innan dess, bara att det som skulle komma in i huvudet berodde till stor grad på om personen som överförde kunskaperna själv hade någon slags passion eller engagemang för ämnet. Du kan inte fejka engagemang. Du kan inte heller vara något annat än dig själv om energin ska räcka till. Du behöver alltså göra och vara i sammanhang du känner passion och engagemang för.
Jag har kanske inte några skills i att jonglera eller trixa boll på knäna men något fotbolls eller handbollsintresse lär man inte få om man aldrig hör något positivt från personer som är bra på sporten. Jag undrar ibland vad jag hade satsat på om jag inte haft personer som så negativt deklarerat vad jag kan och inte kan göra.
I ärlighetens namn är nog varken bollsport eller matematik något för mig, det gäller att vara ärlig mot sig själv. Om intresset inte finns då är det ingen idé. Men att ha ett intresse och ingen talang, det går inte heller. Det är som alla forskare som halvvägs bestämde sig för att bli lärare men som inte har någon förmåga att varken lära ut eller vara engagerad i andra människor och skapa en relation till dem.
Det jag känner för, det kan jag göra oändligt med. Om jag går igång. Men om intresset inte finns, krisen är inte finns och rädslan inte heller slår en gnista för att starta motorn så är jag nog som en man med erektionsproblem. Det finns ingen möjlighet att prestera om jag inte tänder till på det/den/fyll i blanksteg… Det är inte en fråga om vilja, viljan styrs av kemiska substanser i hjärnan. Det handlar inte heller om disciplin eller ens om motivation. Det går inte att få upp den! Okej?!
Precis som det ibland är ett mysterium när man inte längre är förälskad i någon, du kan inte alltid säga varför. Men det finns ingen gnista, ingen lust eller motivation. Kanske bara rädslan att såra någon som håller oss kvar?
Om du älskar att spela fotboll eller teater och någon börjar betala dig för antalet mål du gör eller antalet föreställningar så kan din kärlek och inre motivation bytas ut mot en extern motivation som driver dig. Om pengarna blir det primära så kommer du antagligen sluta spela när någon slutar att betala. På samma sätt är det med unga som slutar med idrott eftersom det inte finns tillräckligt med hejarop. Eller så har ingen talat om hur viktigt det är, vad betydelsen av sporten, sammanhanget och ledarskapet är, eller så finns det men ”känslan” och engagemanget från tränaren lyser med sin frånvaro.
Jag slutade idrotta för att jag inte längre kände mig trygg i min klubb och i simhallen. Jag kände inte heller att det fanns någon hejaklack. Nu är simning förstås ingen publiksport på samma sätt som fotboll och mer ensamarbete men ändå.
En annan anledning till att flickor eller tjejer slutar idrotta kan vara sexuella trakasserier eller närmanden. Och det verkar inte konstigt för någon med tanke på trygghet och inre motivation. Däremot premieras fortfarande de där fritänkande tränarna, med vilda idéer som inte riktigt grundar sig i kunskap. Ofta är det en alfahanne som vill dominera och som går igång på det mer än själva sammanhanget. Eller kanske på en minderårig, i värsta fall.
Vem ber 13-14 åringar att gå utfallssteg runt en sjö som är 1,5 km med vetskapen att vissa envisa vinnarskallar kommer försöka gå hela vägen. (Jag!) Med allt vad det innebär? Kort och gott- En dum jävel.
Men visst vill vi hellre ha aktiva och dominerande barn och unga som tar för sig. Hellre att de dominerar och bestämmer över andra än att de är tillbakadragna och omtänksamma? Eller gäller det bara maskulina ideal? Jag tycker jag ser det hela tiden och det kommer ofta med en ytlighet som får mig att vända i dörren.
Vi attraheras av personer men också av personlighet. Om du inte är en intressant person så kommer inget annat med dig att attrahera mig. Spelar ingen roll hur snygg du är. Som sagt, jag får inte upp den. I det här fallet, intresset. Som styrs av primärt ett men faktiskt flera centra i hjärnan.
Om du är man och möter mig så får du mer än gärna vara just man, i din maskulina energi. Men, du behöver visa vad som engagerar dig. Inte bara vad du vill och vart du ska, med mål kommer ofta siffror men inga egentliga inre ledtrådar om vad som driver dig. Detsamma gäller förstås alla andra kön och personer, bara att jag upplever att män är sämre på det här. Och det är synd. Du kommunicerar med mig men skjuter bredvid målet, jag går inte igång på det du säger, eftersom jag kanske trots ett lysande engagemang inte ser vad din inre motivation är. Det blir bara kallprat-pannkaka. Det här gäller alla möjliga möten och sammanhang förstås. Från jobb till dejt ungefär.
Om man tänker efter är väl att inte ge uttryck för inre motivation ett sätt att bara verka i ett livstetris och begå våld på sin personlighet?
Lätt är det förstås att tappa bort inre motivation i ett utåtriktat och hårt samhällsklimat som premierar extern motivation och antalet mål och ekonomi framför engagemang, passion och socioekonomiska värden.
Jag känner mig som en vänsterhänt i ett högervridet politiskt klimat där begrepp som välfärd och empati är förvisade till böcker från en svunnen tid. I en skola där barn inte längre lär sig skriva med handen utan på en skärm. Där kunskapen inte förkroppsligas utan glöms bort med nästa tangenttryckning och där lärare är alltför trötta för att orka känna engagemang och i bästa fall fejkar det. Fast att ingen går på det.
Lite extern motivation skapas kanske främst av rädslan för att misslyckas. En del klarar skolan men av alla fel anledningar.
Jag var en sån. Rädd att misslyckas. Om jag skulle åka på rehab så är det för min perfektionism som poppar upp och fuckar med mitt huvud. Samtidigt som jag vet!
Det är ingen idé att försöka om intresset inte finns. Jag kan inte skapa tillräckligt med adrenalin och dopamin för att hjärnan ska kicka igång.
Om vi gjorde mer av det som gör oss glada och lyckliga då?
Ja, så länge det du är glad av är bra för dig på både kort och lång sikt, långsiktigt är det som är mest relevant. Men om det som jag blir glad av inte är en talang? Var finns utrymme att utforska sådant?
På fritids, kanske på fritiden i en studiecirkel, i bästa fall vet du vad du söker efter. Annars blir det svårare.
Jag har i dagsläget ingen extern motivation överhuvudtaget och det innefattar att höra av sig folk, diska och allt däremellan. Det finns ingen rädsla kvar som slår i taket om jag låter bli. Det kan nog bli så om allt som görs alltför länge drivs av extern motivation och det inre inte ges tillräcklig näring. Men det kan också vara så enkelt som förtroende eller förlust därav. Eller att man helt enkelt inte längre är kär eller engagerad eller förälskad på samma sätt i personen eller sammanhanget.
Jag skriver en berättelse till en strof jazz och den kommer handla om en speciell begravning. Den av mitt eget tålamod. För där har tunnan varit ekande tom, gått på tomgång och nu är den sista skvätten på botten helt uttorkad.
Eftersom matematik aldrig var mitt ämne så blir mitt nuvarande tillstånd ungefär i likhet med denna formel. (TuNNa ^ Tom =TNT) * 🚫
Kanske kan man lägga in AC/DC här också… som ett musikaliskt svar på den påhittade matematiska formeln. Ja, det funkar så i min fantasivärld åtminstone.
Hela resterande låten handlar om manligt övermod och våld. Men vi giller’t eftersom det är ju är lite ballt samtidigt. Eller?
Män har iallafall mer utrymme att explodera kanske också ejakulera om jag får vara så fräck att påstå det som sanning. Livsviktig livskunskap i det sociala samspelet blir alltså att hitta andra sätt att explodera på än sådär aggressivt våldsamt, det passar sig inte. Så när tålamodet lämnat dig, om så än för en stund. Vad gör man?
Andas i fyrkant fungerar inte för mig, avslappningsyoga eller annat audiomaterial med lugn röst kan vi också stryka.
Kanske en svinhård och brutal brottningsmatch med en motståndare jag går igång på eller så skriver jag en passivt aggressiv pjäs? Mer eller mindre makabra scenpersonligheter har jag skapat i jakten på att göra det jag kanske inte skulle kunna i verkliga livet, men det är okej där, eftersom det inte händer ”på riktigt”…
På tal om TNT och dynamit, det är många gånger det hjärnan gör, det slår en gnista och pang! Eller du får en ide, boom! Glömmer allt som är tid och rum. Motivationens trollformel är både enkel och komplex och bunden av sammanhanget och kontext. Precis som Zip-zap-zopp- Boing!
Normstorm 