Jag skrev tidigare i veckan om min svettiga tågresa för att hälsa på de närmsta och gjorde i vanlig ordning en slags anekdot där jag tog med det bästa, skippade det andra och hoppade över. Vill du läsa den där versionen som ska vara fyndig och självklar så hittar du den här:

https://www.facebook.com/share/p/19ACWadxy7/?mibextid=wwXIfr

Det är mycket riktigt så att jag drar paralleller ständigt kring referenser som gör att huvudet är fullt av uppslag, det tar lite tid att uppfatta när det egentligen är så roligt, har ganska få referenser på skräckfilm och ångest, humor är min baseline. En svensk klassiker— Gottfrid och Ivar är hembjudna på middag hos Rut med man i filmen Änglagård och så skryts det om handplockade jordgubbar, ja, hur annars ska man plocka dem skrockar Gottfrid, med fötterna? Det går ju inte att plocka med fötterna, men det går att resa sig och gå.

Pratade i telefon när jag steg på ett tåg utan ventilation, där konduktören lite skämtsamt sa att det fanns mekanisk ac om man ville. Det var redan uppenbart då halva vagnen satt med allt från keps till solfjäder och vevade. Varje större insug av luft möttes med AH, från en folkskara så som man kan höra alla andas ut i ett lättat Ah när karusellen eller färden på tågspåret lutade likt en sån på Liseberg och luften rörde sig.

Kunde minnas hur det susade i träden på den gamla goda tiden när fönstren gick att öppna halvvägs. Jag ger mig tillkänna och jag syns, jag hörs nog också som hamrar med väskans handtag flertalet gånger mot golvet, håller en flaska lika stor som en vattentank fast den egentligen inte får plats i min hand. Byter plats för att sitta i färdriktningen.

Hamnade bredvid ett Gubbgäng (de kallade sig själva det) från Kristinehamn som påpekade att i Katrineholm dit jag ska, det är ett bandmecka.

Jahaja, jo det vet jag ju sade jag. Sen blev det tyst på det vis som jag kan tycka är norm, men då ska det pratas och frågas en massa annat. Vi pratade lite om ditt och datt, men sen kan det vara nog också.

Ta en hint, det blir tyst för att vi inte har fler ord att byta med varandra. Så efter en lång tystnad, när jag sjunkit in i andra tankar tar tråden vid på samma plats.

– Fast jag är ju bra äldre än du så det är kanske inte så poppis längre, (det babblas om än det ena än det andra) jag ser konstig ut, men sen när min uppmärksamhet glider tillbaka så får jag veta att jag ser bättre ut än konstig, faktiskt väldigt bra.

Tack, det är en full mening. Jag måste inte ge en komplimang tillbaka. Så det blir tyst igen, sen får jag en chockladkaka att ha med mig på resan. Eller kasta ut genom fönstret om jag hellre vill. Det var nästan en passivt aggressiv replik på att min positiva respons uteblev. Jag var neutral, jag var inte ens otrevlig. Jag viftade med min anteckningsbok och räknade ner.

– Vi åker ibland till storstan bara över dagen och endast på festivaler inomhus. Nu för tiden.

Är det meningen att jag ska fråga om förr i tiden eller konstruera frågor utifrån att du gillar den eller den musiken?

Vi kom in på kultur och musik som alla samtal brukar svänga in på förr eller senare.

– Vilken tidning jobbar du på? Inte längre sa jag då. Det gick inte att sätta fingret på om han ville med draghjälp från de andra få mig att avslöja detaljer om mig själv eller hur det gick att få tag i mig, eller om det bara var nyfiket tidsfördriv som spiller över i att man stör någon.

Jag nappade inte på det personliga, ville inte gissa hur gammal han var. Ville inte sitta och vara behaglig för att skapa bekvämlighet. Men jag reste mig inte heller.

Du får kolla upp Franssons sa han, fråga dina släktingar, de vet nog, om de funnits lite längre än du. Vad gammal tror han att jag va, mån tro?

Lite äldre än du kan ju vara som en skopa glass, en halvfull eller halvtom,

En liten fjösig, ett försök till kula som någon på bantning tänker sig äta med gott samvete. Jag upplevde inte att stämningen var hotfull, inte heller att de var på jakt efter kvinnligt sällskap nödvändigtvis. Jag har druckit vatten och viftat mig svett som jag redan var när jag kom. Lugna ner dig nu, tyckte den mest framfusiga. Det tar tid för mig att gå igenom scenariot efteråt och reaktionen är fördröjd. Jag fattar att det jag känner är obekvämt. Men jag kopplar inte upp mig mot varken klassisk kvinnoroll eller den sexuella anspänning som hänger i luften. Jag är bara svett, människa och resenär i det läget.

Knepigt att du vill kommentera mitt utseende och ge mig råd och tips och gåvor eftersom du är helt okänd men jag avvisar inte det vardagliga samtalet. Något är det som inte duger, han stövlar av med sitt gubbgäng med tillsynes aggressivt kroppsspråk och frustration som för att gestalta för alla att han inte fått uträtta eller kommit i mål innan tåget stannar på slutstationen.

Vad är du ute efter? Det är subtilt som fan. Uppmärksamhet ville du ha. Men du söker den i ett läge där alla har jämt att göra med sig själva?

Glömmer bort att fråga släktingar om band, för det glöms och ersätts med god grillad mat och ost på fina delikatessfat med strofer från Strindberg. Jag duschar och spelar upp tågresan för mitt inre. Blir sur och plockar ihop och isär meningarna som för att förstå vad som förväntades som jag inte svarade på.

När jag lagt mig för att vila så inser jag att en bokstav föll bort, det är som Fem myror är fler än fyra elefanter. B-A-N-D(Y) ja, såklart det vet jag också att det är en ort med gedigen sporthistoria men det är inte det jag hör. Och det faller bort för i mitt fokus hamnar istället den absurda slätstrukna konversation om än det ena än det andra där den som drev samtalet ville att jag skulle förgylla den redan splittrade och extremt varma kupén med lite kvinnlig salighet och sensuell anspelning på heterosexualiteten. Men mina behov då?

Duschad kunde jag knäcka den kod som ofta flög över min frekvens och gör fortfarande. Jag har aldrig signat på ett kontrakt att vara kvinna först och främst i alla möjliga sammanhang. Min roll är inte att underhålla och behaga en uttråkad man som varit hemma för länge hemifrån, som säkert är nyskild och vill ha lite sällskap eller uppmärksamhet från någon han utåt sett tycker är attraktiv. Den dimensionen att jag är mycket yngre gör förstås att jag undrar om medvetenheten om att det blir obekvämt finns. Jag inser att svaret är ja, för jag tystnar flera gånger och då påpekar han att jag kanske bara väntar på att de ska lämna tåget.

Din attityd eller dina generaliseringar gör att jag drar mina egna. Om att du känner dig otillräcklig, att du måste vara tömd på kvinnlig energi och söker den någonstans, och blir sur när du inte får den av mig på det sätt du önskar. Fast att vi inte känner varandra, alls.

Jag sitter med min handplockade skivsamling på telefon och lägger till nya låtar på måfå. Sen läste jag om Henry och Eddy Fransson de forna bandylegenderna medens jag lyssnar på en låt av Challe Fransson, han låter lite som 2020talets Gärdestad. Hade aldrig hittat dit utan att ha handplockat en låt utifrån namnet, fast att jag då från första början fått allt om bakfoten.

Smultronstället på sörmländska landsbygden innebor minnen och omges av susande träd. Ingen uppmärksamhetssökande och för mig okänd karl, inga behov att gissa som jag ska spegla oavsett jag vill eller inte. Jag förstår förstås att det första jag skriver är ett inlägg om detta är så som jag önskar att det hade varit, handplockade det bästa ur dialogen och släppte resten. Som handplockade jordgubbar ungefär. Ville att det hade varit ett helt vanligt samtal om band och bandy, ett spontant samtal mellan generationer utan sexuell anspänning. Men så var det inte. Kanske har jag brist på idylliska sommardagar och samtal som inte har en agenda, kanske har jag en läggning för att se det bästa hos andra och skapa illusioner även inför mig själv. Men när jag landat, gått hela varvet runt, haft ett skepp kommer lastat lek inuti mitt huvud, bestämt att såhär var det nog, istället för mekanisk ac så kan jag bara öppna fönstret.

Det är ofta genom en historia som jag kommer på en ny, inte sällan genom att tjuvlyssna på vad människor talar med varandra om på bussen eller på ett café. Eftersom jag inte går ut så ofta och numer hör så dåligt i brus så skulle jag inte kunna tjuvlyssna på människor på krogen, möjligen på de som skriker och de har ofta ganska ensidiga tankegångar som jag inte vill avvara någon tid. Kanske ett finare sätt att säga att man tycker någon är en idiot. Denna gång blev ordet idiot ett nyckelord till ett citat som sen rabblade fram en hel massa annat. Min pappa brukade säga när jag hade fyllt min kvot av dem, de ska ju också uppehålla sig någonstans och det byttes sedan ut till att ja, kort och gott. ”Idioterna ska ju också jobba någonstans”. Men nu till min lilla anekdot om att efterapa och ärva och imitera den du liknar mest.

Sportfantasten Peder som är välkänd i de flesta idrottskretsar är väl den vars egenskaper jag ärvt flest av. På det vis man kan vara lika och ändå inte alltid nå varann tills man kan det. Den intellektuella sidan, höjdskräcken, snäll på riktigt, den obräckliga envisheten och ett visst mått ärvd arbetarklassmentalitet från den tid det inte skiljde sig så mycket mellan moralen hos de som jobbade hårt och de som var i det övre skiktet arbetarklass. Det som nu kallas övremedelklass. De som alltid haft ett jobb från 1970 och framåt, typ. Fantasin och visionerna är det heller inget fel på. Har förvisso vissa skillnader i vilka aktiviteter jag förkovrar mig i men det är samma entusiasm, kreativitet och till viss del ett hyperfokus, ett måste. Som med att söka kunskap varesig det är NLP (neurolingvistic programming) idrott ur ett barnperspektiv eller det som kallas sarkasm och humor. De säger att varje barn i en familj har en unik relation till sina föräldrar som inte kan jämföras med syskonen. Det stämmer nog, jag blev uppfostrad till första barn och på många sätt som en son som ska ärva mycket ansvar. Genom åren har jag förstås som min far haft en del knäppa idéer och mer idiotiska och envisa projekt som jag sedan knappt kunnat fullfölja. Det har inte rört sig om att gräva en fiskdamm på tomten eller ägna sig åt fasanjakt eller olagligheter men just av den här envishetens mått mätt och ett stort mått av att leva som om livet hade deadline, som för att leva upp till bilden man har av sig själv eller något i den stilen.

Att lägga golv i en villa är ett större projekt men också lite av ett konstverk för en vanlig dödlig som inte egentligen är intresserad av annat än slutresultatet. Kapa träd eller designa en trädgård är lite på samma tema. Och alla de sportprylar som alltid fanns för att allt ändå var igång samtidigt, var lika viktigt och prioriterade ärenden var som en hög på golvet, av papper, av oändliga skisser eller idrottsprogram. Ibland fantiserade jag om att tapetsera hela mitt rum med post-it lappar och liksom bara låta hjärnan spotta ut alla de tankar, idéer och den ständigt pågående ström av visioner, tankar och dialog som finns där inne.

Och likt farsan blev mitt första projekt att fylla ett tomrum efter att ha slutat simma.

Det blev ishockey, sen var det flykten till Köpenhamn och min underskattade inställning hur svårt det kunde vara att jobba kreativt och vara au-pair. Tur för mig så lärde jag mig ett och annat om hemmagjorda lögner, överklassfasoner och vad som skulle ta död på mitt känsloliv. Att tänka sig ett viktigt jobb utifrån vem jag var i 20 års åldern, vad jag önskade i tempo och hjälpsamhet ledde mig in på spåret att bli ambulansförare och det är egentligen inte så konstigt. Det är för det första ” ett riktigt jobb” och inget man kan förklara eller prioritera bort. Efter att militärt tränat på sjukvård så föll det ur min intresserymd lika fort som man kan säga simsalabim. Nästa fokus blev då teatern och texten och det är två av de fåtal röda trådar som jag fått behålla. Resten av visionerna jag haft om eget företag, snöskottning på koppartak, formgivning eller indesign for dummies är lite som en ADHD i kvadrat på crack, uppåttjack eller nåt som ger den effekt som vanliga dödliga har på en högre dos amfetamin. Och många av mina idéer har funnits som en guide till galaxen. En support för att jag behövt den lika mycket själv.

Det är aldrig något som fått ruttna eller mögla men jag är helt övertygad om att jag aldrig kommer ha så städat att jag kan låta bli att arg-städa och därför städa bort grejer varannan månad ungefär en vecka innan det månatliga niagrafallet inträffar. Skulle jag ge mig i kast att renovera ett kök igen så skulle jag nog kvävas av astma och det byggdamm som nästan tog kål på mig första vändan och ett alltför djupt dyk ner aktier skulle lagom till medelåldern leda till en konkurs och alla psykologiska följder av en sådan. Brist på självkänsla, skam, ångest och mardrömmar. Och jag har så det räcker och blir över.

Den emotionella kapacitet som ändå driver på att inte hamna snett eller snedare än jag kan styra mig till stiltje från är också nedärvd. Det är en ångestdriven rädsla i grunden för eventuella konsekvenser som står som stand-in för att kontrolltornet i hjärnan har lite brist på den resursen. Sen tror jag det rör sig om ett mönsterseende som jag ofta kunnat skryta med fast att de jag sagt, ” vad var det jag sa” till ofta inte varit lika imponerade. Så jag slutade med det.

Om det gick att likna sport vid jakt eller spel så hade nog farsan blivit sorgsen av att skjuta ett djur och har nog inte i sig att döda för att göda mentalitet.

Jag fick själv när jag och min mor krockade med ett rådjur hålla tårarna tillbaka. Jag skulle på lacrosse träning, ett annat tillfälligt intresse som höll i ungefär 3 månader innan jag snöade in på bokmärken igen, eller var det att lyssna på Hansons nya album varvat med Nordman och Tim Mcgraw tills man kunde varenda textrad och andetag utantill?

Hade det blivit jakt när vi gick där i skogen när jag var barn så vill jag tro att farsan hade satt mig på behörigt avstånd i ett sånt älgtorn och sagt att jag skulle titta på himlen och molnen. Vilka djur kunde jag se där uppe?

Sen hade jag fått apportera bort och hämta fågeln eller haren och sedan plockat eller styckat den efter instruktion ute på garageuppfarten på en kanotstol ungefär som så man skalar potatis. Vi hade båda låtsats att det inte kändes så illa som det egentligen gör. Han som vuxen med en mans regler att leva upp till och jag någonstans mitt emellan barn-pojkflicka och vuxen. Men vi hade varit modiga och det hade hållit ända fram till måltiden där det hade blivit svårt för mig att hålla känslorna i schack. All pådyvlad kaxighet skulle vara som bortblåst och pappas duktiga flicka skulle vara både illamående och ha tårarna i halsen. Det är inte lätt att vara stor när man är liten än mindre att vara människa utan pådyvlade illusioner om vem som får visa vad. Känna vilka känslor.

Som Påskgubbe kunde man ju rymma till Blåkulla eller ett annat fantasi-land med sina känslor. Men som vuxen, vart tar man vägen då?

Med ett hyperaktivt känsloregister och empatisk förmåga har jag ofta fått höra att jag är för känslig men jag tänker att det är andra som är underkänsliga. De har aldrig stannat upp och letat efter djurskepnader bland molnen. De har säkert inte haft lika många tokiga projekt eller infall och därmed är väl livet ganska grådaskigt, lagom och mer hanterligt. Ibland vill jag ha lite mer av det, men det varar inte så länge. Förhoppningsvis infaller en slags fridfullhet men det tror jag inträffar först när jag är så urless att jag hoppar på nästa idé och hobby eller karriärsval eller möjligen när jag fullkomligt kört slut på bränsle. Precis där innan gränsen går. På linjen. Precis som i idrott vill jag komma i mål snabbt.

Jag tråkar ihjäl mig på tanken att försöka stämma in i den lunk som andra kör, jag har försökt men det går ju inte. När det ena mötet än det andra inte leder någonvart och det pratas utan att det blir verkstad. Bromskloss-syndromet är den form som kommer ta död på mitt engagemang vilken dag som helst om jag omges av det. Och det oberäkneliga i att låta käften gå och tänka sen är ändå bättre än passiv aggression. Eller att vänta på att livet ska börja och sen ångra allt det man aldrig gjorde.

Jag minns att vi gick på utflykt, farsan och jag. I skogen eller med kanoten. Drack varm blåbärssoppa eller åkte skidor och det efterapas, mina lånade favoritbarn tar jag med på utflykt och de får dricka blåbärssoppa när de har ont i magen. Det har inte varit så mycket äventyr på sistone utan mestadels kamp och då är det kanske inte så konstigt att man blickar tillbaka, som en del gubbar gör med VM-kval där också de minns varenda detalj. Och vem som fick vilken medalj.

När kommer den kunskap jag förvärvat bli nyttig så som jag trodde? Även när jag ifrågasatte varför man skulle kunna derivata (matematik) och ingen jävel kunde ge en rimlig förklaring. Förstås är väl pandornas parningsritualer eller lite spontan läsning om franska revolutionen lite svårare att passa in men nog behövs mer nytänkande konst och kanske fler människor som vågar vara konstiga och konstiga så det går att göra business på det? Om vi nu ska leva vidare i ett kapitalistiskt samhälle.

En dag kommer jag kanske hitta en skatt eller skopa upp precis lagom med mod och jävlaranamma som gör det möjligt att förverkliga allt det jag fått för mig inte längre får plats i den här världen eller som jag är rädd skulle falla platt som en pannkaka för kvinnor får ju fortfarande inte bete sig hur som helst. Och jag är trots att jag är rebellisk ändå ett barn av min tid. Jag kan lära mig stå upp och kissa om jag gav mig fan på det men vem skulle jag sen visa det för? Logiskt felslut.

Jag ska nog snart ge mig i färd med att starta nästa gedigna projekt, jag ska bara komma på vad det är först. Det projekt som kommer vara i snitt ett decennium innan något av det ser dagens ljus. Fast jag springer snabbt som en av de många hyenor jag sett bland molnen så är jag hopplöst perfektionistisk. Min hjärna kommer välja åt mig, så har det alltid varit. Hoppas det blir något roligt.

De flesta som är födda och uppväxta i Värmland på 80 och 90 talet minns säkert den fantastiska utomhusteatern om djuren i Svingelskogen. ”Här kommer vi som bor i Svingelskogen”…

När jag läste dramatik så skrev jag målande om de olika djuren och mina minnen av handlingen och hur det sedan ledde mig in på teaterns väg. Men nu är det varken dramatik eller teatern som är temat för denna historia utan en slags uppgörelse med skogen. Och kanske även naturen. Jag är inte någon diva som inte kan få skit under naglarna men så är jag definitivt inte någon friluftsmänniska. Att komma från Sverige med allemansrätten och allt naturen erbjuder och inte vara så förtjust i den är lite som att komma från Australien och inte gilla att hänga på stranden och att varken bada eller surfa.

Jag är inte så extrem som den där nya tjejen till pappan i filmen Föräldrafällan (också från 90talet) som aldrig varit på friluftsdag, vandring eller sovit i tält. Hon var som den filmens Cruella devil alldeles oavsett småflickornas små bus gentemot henne under deras vistelse i skogen. Men jag har glömt vad karaktären hette. Jo just det, Meredith!! Ännu en film indirekt om skogen som gjort avtryck på mig.

Jag har önskat att jag skulle gilla att vistas i skogen och se det som en naturlig del av att leva. Jag har försökt gilla det mer än jag faktiskt gör eftersom jag kommer från en familj av gröna sköna kvistar. När vi gick på sörmlandsleden på dagsutflykt var jag jagad av myggor, fuktig om baken så som man blir av en baddräkt man haft på för länge, så det kliar på baken. Och det är det enda jag kan tänka på. Jag minns också att på dagis var det en evig utelek och de här galonbyxorna för de höll tätt men också just för att man var klibbigt svettig jämt och ständigt men jag saknade ord för att beskriva min vantrivsel. Kroppsliga förnimmelser, känslan av tyget. Usch.

Någon gång i femte klass åkte vi på naturutflykt och fick köra traktor, plocka bär och den gången minns jag att det var torrt och helt okej. Jag fick med mig en planta hem som jag efter lång diskussion fick plantera hos mormor och morfar. Den tallen som visade sig vara en gran. Nu har den stått där i snart 27 år. Givetvis hade man närkontakt med naturen på de sätt man har som barn, på rasterna lekte vi i skogen och byggde kojor och kunde sitta under ett paraply på en sten och berätta hemligheter som vi trodde var det viktigaste som hände i världen just då. På ett sådär oskyldigt och barnsligt ärligt och autentiskt sätt. Sen fick vi lära oss om skogens djur, växter och om Rochachill som förgiftat Hallandsåsen, vi hade också något barn på skolan som trampade ner i tjärret dit det var förbjudet att gå på rasten. Tur nog hade vi smarta och starka lärare och fritidsledare som fiskade upp ungen utan att fastna själva. Så även om skogen var där i periferin kring badhuset uppe i Älvdalen när vi var där på träningsläger eller runt om oss på orienteringen eller nere på västkusten så blev vi aldrig ett. Jag och skogen, eller jag och naturen. Jag har för övrigt extremt svårt för begreppet ”det är naturligt” som något slags argument för ett tillstånd eller för att bortförklara vad det nu må tänkas vara. Att det är naturligt är synonymt med att något är normalt. Men det betyder inte att det är problemfritt eller att det upplevs lika av alla som tar del. Algblomning är naturligt men inte fasen är det normala tillståndet för sjön. Att kvinnor menstruerar är naturligt men inte betyder det att alla upplever det som ett problemfritt tillstånd fritt från stigma och smärta. Jag vill snarare hävda att det naturliga tillståndet ibland kunde skita på sig.

Det är roligt att paddla kanot, bada och cykla i naturen men sen vill jag åka hem och vara inomhus och torka. Jag går gärna på promenad eller vistas i torrt naturlandskap och vill helst inte bli fuktig och blöt om fötterna för då kan jag inte fokusera på något annat än just det och jag har alltid varit sån.

Hemmafillifjonk, en varelse som trivs bra i sin invanda miljö och gosiga säng med fluffiga och puffiga kuddar. En flink flirtig skojare som säger ja till det mesta om det är hyfsat bekvämt. Social och glad men som vissnar av för mycket vatten och som är lättskrämd där det finns småkryp och andra varelser med spunk. Fillifjonken är känslig och omtänksam i sitt släkte, föredrar att umgås med likasinnade och hemmaförtjusta fantasifulla humorister som kan skoja åt de där som frivilligt åker på husvagnssemester eller cyklar Vättern runt bara på skoj. Vi är ombytliga och romantiska som letar efter stimulans och intellektuella samtal, helst inomhus i sällskap av katt och en stor kopp te/kaffe eller annan varm dryck. Vi trivs i ökenvärme.

Ja, jag kunde breda ut mig än mer i liknelser och metaforer för att hålla skogen på avstånd men så blir det ju inte bara så att man är i osynk med något bara för att. Hur ofta beror det inte på att man saknar tillräckligt många positiva minnen eller associationer eller rent av har fördomar om det man tar avstånd ifrån?

Förutom den där där dagen på E2-fältet i Karlstad när allt var torrt, när vi gick på promenad till fyren på Morupstånge och korna inte jagade oss, när vi sov i tält och man kunde vakna utan att tro att man blivit återuppväckt från de dödads dal av mumier. Oftast tog man ju hastiga andetag som en mumie som kommit tillbaka till liv innan man stapplade sig ut ur tältet och snubblade på snöre eller våt gräsmatta. Något av det. Varje gång. Jag tycker att blött gräs skaver mot knäna. Ibland tror jag att det kryper på mig. Oftast är det ju gräset som spelar en ett spratt. Men det räcker absolut med en gång av tillräckligt många kryp på ett ställe för att det ska räcka och bli över. Varför det stannar kvar hos mig längre än hos andra det vet jag inte men det är nog så och att om jag blundar så kan jag minnas svedan, det är kanske för att jag är en känslomänniska som tar in information somatiskt/kroppsligt och auditivt och såklart även visuellt men i första hand genom känseln.

Här kan du läsa om våra sinnen om du är nyfiken:

Våra sinnen

Jag minns när det fuktiga tog över en sommar och var överallt i vår sommarstuga. Det kröp in i tv:n och in i barnprogrammet. Jag gnällde och gnällde om att det skavde och kliade. Jag skulle tänka på annat, sysselsätta mig och jag försökte mitt bästa tills det kändes som fuktigt gräs snuddade benen. Jag stod i köket och rev av mig de ballongformade prickiga jasmin från Aladdin inspirerade byxorna och finner mina ben fulla av tvestjärtar. Säkert 50. Jag minns att jag skrek och hur min pappa sedan slitit ut mig på baksidan och spolade av mig med trädgårdsslangen. Iskallt vatten på svidande ben. Jag har sedan dess alltid kollat ner i mina byxor, varje gång jag tar på mig ett par. På instinkt. Vissa säger att det här är ett trauma, det är nog så. Men jag bestämde mig nästan 10 år efteråt att inte låta mig hållas tillbaka av en dålig erfarenhet. Jag ville utvecklas och träffade en kompis som var med i Lotta-kåren. En sån som inte är rädd för något och som på något sätt alla vill vara som, om de bara vågade. Hon hette till och med Jasmin. Slump. Nä, det kändes som om det var en uppgörelse med skogen.

Började minnas utflykter med pappa som liten, hur jag plockade näckrosor i kanoten. Försökte framkalla sådana motiv som hade blivit fina tavlor. Vi åkte på en helg av aktiviteter däribland skjutning och skogsvandring. Jag trodde att jag var i dålig form men jag var bara obekväm. Än mer av att vakna med sovsäcken full av pissmyror och behöva bada naken av bara farten mitt i natten. Iskallt vatten mot svidande ben och armar som bränner. Jag kom hem och vill minnas att jag inte kunde tänka mig sova efter det i ett tält igen.

Jag blev bra på att bråka och kanske främst försvara mig i tonåren, det är en historia i sig för en annan gång men jag fick för mig att jag kunde göra nytta som sjukvårdare och tänkte att köra ambulans är ett viktigt jobb. Jag var något på spåren. Jag hade kunnat bli en utmärkt soldat också, om jag hade hamnat på rätt plats. Marinen. Just för att jag är höjdrädd så är flygvapnet inte aktuellt och jag är dessutom helt usel på att springa så varför jag blev satt som närskyddssoldat är ett mysterium. Efter sjukvårdstjänstgöringen och de gånger vi letade efter försvunna personer, då när jag hade koll och fick bra feedback så insåg jag att det här med att medla konflikter nog är mer min grej än att vara med och elda upp dem. Att jag var bra på att skjuta, på föremål i rörelse gav mig inte heller någon vidare bra magkänsla.

Manligt översitteri och toxiskt maskulint beteende är inget jag svarar särskilt bra på. Jag hade kunnat skriva aggressivt beteende men det ger inte hela problemet sitt ärliga namn. I skogen finns många namn. En del kan säga grejer på latin. Jag försökte så tappert jag kunde att bli i synk med skogen under militärtjänstgöringen men fann att jag inte gillade hur manssvett luktar på ullsockor och får dåliga vibbar än idag varje gång det är Gothia cup i stan för det luktar pojk-nästan-man-svett i hela stan. Det är förstås inte skogens fel att jag var utsatt för övergrepp i den miljön och att jag ännu en gång vaknade i ett tält och hade svårt att andas för att jag kände hur någon stoppat ner händerna i min sport bh. Men skogen som var långt från hem och bekvämt gjorde det hela värre. Och mina tidigare erfarenheter av skogen och skogens alla djur och tidigare övergrepp på något sätt kulminerade där i skogen. Det fanns bara en sak att göra och jag har sedan dess övertygat mig och överträffat mig själv i hur jag är i osynk med naturen och att jag faktiskt också skojat och gjort sketcher på det här för att förlöjliga det som andra tycker om med skogen. Det är kanske inte så konstigt och inte är mina erfarenheter av skogen det vanliga eller det naturliga men det förklarar varför jag har en nyckelring som det står följande på: jag älskar att inte tälta. Det kunde istället stå, jag vill inte att män tafsar på mig när jag sover.

Gå och kissa i skogen längs vägkanten har gått bra när det kniper eller bakom buskarna vid kyrkan när kön var för lång och i någon slags tyst protest. Det kändes bra att pissa på helig mark när Gud ställt till det och inte verkade bry sig vad som hände med mig eller mina medsystrar.

Hade kunnat skriva en arg kritisk krönika om försvarsmaktens sätt att hantera sexuella övergrepp igen. Eller en bok om övergrepp och efter-effekterna. Kanske gör jag det någon dag. Men jag har behövt göra upp med själva skogen först.

Kanske mer vågat än jag insåg och så mycket utanför min comfortzone. Två år sen lite drygt. Konstprojekt med övernattning på landsbygden. Den konstnärliga idén så pass spännande att jag inte kunde säga nej. Jag laddade och hörde mig säga ja, tog mig an en ryggsäck och lånade prylar, en tallrik som kunde vikas ihop, en kniv, smarta skor, överdrag till skorna och en sån metallmojäng som låser sovsäcken inifrån. riktigt bra regnbyxor. Jag hade allt i materialväg. Sen ringer telefon efter en dag av två. Då är mormor sjuk och ligger med lunginflammation på sjukhuset. Min emotionella värld smusslas i småbitar och inga kryp bekommer mig men det svider på benen och armarna är som eldklot. Jag är nog överhettad eftersom vädret ännu en gång är på min sida. Inga blöta fötter, solsken och lätt bris, åka häst och vagn. Det var lite som att vara med som vuxen på ett Barna i Bullerbyn lek och utforskande projekt med gärdsgårdarna och landskap som bredde ut sig omkring. Vackert.

Det brann på ett fint sätt efter ett tag och jag beslöt mig att stanna om inte mormor blev sämre. Och det hade inte ett skit med skogen att göra bara det faktum att det är viktigt att ta avsked och att jag mått pyton alla gånger jag hoppat över eller blivit snuvad på det. Att inte få säga farväl är nästan lika illa som själva döden varit i den emotionella världen för mig. Människa eller djur.

Dag två var bättre för jag hade gjort det ofattbara. Sovit tält med människor jag upplevde som väldigt snälla, de snarkade inte. De sneglade inte och inga olustiga känslor fanns. I ärlighetens namn var jag så uttömd emotionellt att jag sov som en sten. Med vetskap att min bil stod 200 m bort på parkeringen ja, det underlättade. Jag hade kört dit. Gett mig själv the benefit of a doubt. Bunkrat upp med emotionell trygghet. Jag hade kunnat sova i bilen, fuck you skogen.

Jag har alltid velat bo vid vatten, men jag vill inte ha kallt vatten på mig bara sådär. Jag kommer aldrig vilja cykla när det regnar. Tycka att det bara finns dåliga kläder. Ni vet det där hurt-bulle snackset om att naturen läker och sådär. Men så för ett tag sen så mindes jag när jag gick vilse på kyrkogården och fick springa i regnet och köra bil hem utan byxor för att jag var dyngsur. Eller när jag stod i Hallsberg och Sj-tåget ännu en gång var försenat. Hur jag skojat och gjort roliga sketcher av det också. Men sen glömt.

Det onda och läskiga med skogen trumfar alla mina bästa minnen, tyvärr är det så. Jag går inte och plockar svamp eller väljer en semester på campingen med rullskidor och båten i högsta hugg. Jag önskar att jag vore mer sån. Mest för att jag tror att min familj skulle ha mer glädje av att jag kom med. och ville följa med. Jag vill absolut inte följa med.

Jag har gömt och glömt minnen i skogen. Icke godkända förälskelser gömde man sprit åt i skogen en gång för längesedan. Det fanns snuskiga tidningar i skogen. Jag kommer från stan men hade alltid haft skogen för dörren. Jag behöver träd och vatten för att trivas. Och häromdagen gick jag i trädgården intill skogen hos en vän och plockade blommor. Sen gick vi en vecka senare på midsommar längs vägen till en liten skogsdunge och där fanns en liten glänta av somrigt myller, tyger och kransar, lupiner och grässtrån torra som fnösigt juttesnöre och jag trivdes. Inga slemmiga förnimmelser så långt känslospröten kan nå. Mina två favoritbarn i världen dansade fram som oskyldiga små fantasifulla ungar, en sån jag minns jag en gång var när jag lekte koja i skogen. Innan det var viktigt om man var tjej eller kille eller mitt emellan. Man var bara barn som lekte i skogen.

Det högg till i hjärtat och jag tänkte att om någon skadade dom här barnen så som nazitrollen eller andra fulgubbar skadade mig så hade jag ta mig fan lekt skogsbrand med deras lemmar och tagit hämd för alla andra som hållit käft och som blivit utsatta. Vreden ligger där på lur som ett bergatroll som slumrar. Men det är bara i ett ögonblick jag ser det jag är rädd för innan min mardröm stängs ner av att bägge barnen skrattar hål på min rädsla och skräckscenariot som spelas upp i huvudet, jag tror det är lika bra att lägga ned striden med skogen och hamna i synk för det är inte längre skogen som skaver. Det är jag som fortfarande har skoskav i själen.

Till skogs nu? Nej, jag har jag inte anmält mig till naturinspirerat måleri eller tantra kurs i något naturreservat med herrgård. Jag lovade mina kollegor i Molkom och jag står vid mitt ord att jag inte är den typen av kulturtant. Inte heller konverterat till buddistisk meditation någonstans mitt ute i ingenstans och jag kommer inte åka på festival och sova i tält men jag har hittat en form av yoga som går att göra intill en sjö i en skog, fördelaktigt om det är i vackra Sörmland och jag behöver inga Budha statyer eller rökelser utan det räcker med vanlig H2O och jag stannar nog här. Barfota i skogssnåren så länge bebyggelse finns i närheten och helst ska det finnas musik och något vacker att se och röra vid. Och torrt ska det va. Snustorrt. Inga slemmiga insekter eller gräs mot benen. Det kan vara tvestjärtar. Inga pannkaks-stora maneter som bränner och inget som låter som en orm.

Jag har absolut stenhårda krav på att skogen ska leverera på det annars är jag inte med alls, okej?

Och den här fascinationen med att plocka svamp den får ni absolut aldrig med mig på. Det var nämligen i Älvdalen på träningsläger som vi åt köttfärs med svamp i, det blev vi alla magsjuka av. Det är något alldeles speciellt i konsistensen med svamp och konsistensen av att spy upp svamp. Det är som gummi och jag kommer aldrig att glömma den kroppsliga förnimmelsen av det. Aldrig aldrig någonsin. Bara det att det är enklare att förklara för andra med en mening: allergisk mot skogens guld.

Det finns inte mycket skrivet om att vara besviken över att se potential. Jag menar förstås att där du ser den, hos en annan men förblir för denna ett mysterium.

Jag är komiker/entertainer och känslomässigt kompetent. Jag är projicerade av den energi som smittar, i mitt jobb och privat, min energi går ut på att skapa idéer och projekt som har bärkraft och potential. Med människor jag ofta såg både potential och gjort mycket lyckade genomföranden med. Men, så har vi när det blir åt andra hållet. Om du liksom jag inte kan bortse från energi i rum och projicerar och använder potential som en variabel i det du gör så kanske detta landar hos dig.

Hela livet har jag kunnat koppla ihop och skapa koncept som varit lekfulla, fulla i fan, politiskt aktuella, barnperspektivet i handling – konstutställning utifrån barns perspektiv. Ja, vi har alla favoriter som liksom gått i lås och gjort win-win-win effekterna till wow. Och vad är inte ett leende av nyfunnet självförtroende på ett ansikte som tidigare inte vågat ta plats, det är värt allt slit om du frågar mig. Jag har kunnat trolla fram resurser som inte finns med ”övertalningsförmåga” eller min energi som jag tror det är. Jag är autentisk när jag ser potential och tror på det jag ser framför mig. En hög med skrot kan bli en steampunk inspirerad maskin. En mindre lokal teatermetod kan hjälpa oss finna nycklar för att bygga bort utanförskap. Jag tror det. Och jag skiter i om du inte tror på det, jag har sett det hända.

Hur en ”trasa” kunde bli en silkesväska, pärlor åt svin eller nåt åt det hållet. Och frågan har funnits där. Hur gjorde du? Och, visst har jag kört övertid på att passionerat leverera en passion eller tummat med mina egna hobbys under en period. Men ofta har det gått av sig själv, improvisation, en jävla handlingskraft och autentisk energi. Och det är så underskattat. När jag i befunnit mig i yttre kant och sett potential i de uträknade, de konstiga eller de som är utanför normen, som jag själv så många gånger är. Normen är tråkigt förutsägbar så kanske bara därför håller sig min humoristiska identitet därifrån. Jag använder mycket av min intuition, kreativitet och autentiska energi i alla delar av mitt liv. Jag kan känna av agendan och vet om någon ljuger tillexempel. Men alldeles oavsett hur mycket energi och passion investerat så räcker det ibland inte.

Det är då det blir så himla tungt att se potential. Nu menar jag inte nödvändigtvis en projektplan där man får anpassa ekonomin till c-planen. Det där är ju inte så ”in your face” eller så har jag vant mig.

Jag hör ja när andra ser hinder och säger nej. Jag kan se vart en person saknar tillit i sin egen förmåga och kan backa upp personen att expandera till en annan insikt och inspirera till utveckling och guida på vägen. Vad är inte teater, om inte att skapa igenkänning och inspiration hos andra? Eller att genom rädsla och otäcka berättelser bygga empati och medkänsla?

När jag fått frågan om att coacha så har jag gjort det, i skrivande, i livets utmaningar och framförallt i den konstnärliga skapandets process som ofta tassar in på andra mer privata områden som scenskräck, minne, oro, ångest m.m. Och ser fortfarande potential där andra kanske räknar bort den. Har tex. Jobbat med kids som inte passar in och som socialt får olika signaler om att de avviker. Aldrig haft något problem med det för jag vet så väl vad för typ av trygghet som ska sändas, vilken energifrekvens jag måste vara på. Och jag är en av dom. Jag passar inte och vet hur det känns. Vill inte att någon ska känna så. Komikern och skådespelaren Robin Williams sa en gång att de ledsna och mest sorgsna ofta ger av sig själva för att de inte vill att andra ska känna så.

Men så kommer vi till den där punkten där det inte går. När du lever i möjligheternas land och vill vara i den, för att verkligheten ska vara rimlig, så är det en enorm besvikelse när en person/ en grupp eller en partner inte ser potentialen i sig själv och därmed inte förbättrar eller avancerar till nästa nivå. Och det måste inte alls handla om hårda resultat och siffror utan det kan vara så enkelknäppt som att lära sig säga Hej och kommunicera på en önskad ljudnivå. Kanske kan alla tonårsföräldrar relatera? Men med vuxna?

När den andre, inte vill bli… inte ser potential, inte hjälper sig, inte tar sig vidare och motivationen inte finns, inte självkärleken heller. Då är det mordoraktigt (påhittat ord som syftar till ödesland i Saurons land i böckerna och filmerna om Sagorna om ringen)

Projicerare av energi, inspiratören eller koncept och idégenereraren samlar på projekt och erfarenhet men ibland i form av människor och grupper av människor som inte vill resa sig en nivå i energisystemet och som inte ser vad vi kan se för dem. Då, lika väl som vi kan konstpausen i ”Att vara eller inte vara” från Shakespeares pjäs Hamlet så kommer bitterheten.

Det känns otacksamt. Men mest obegripligt. Vi tycks tro att alla är som vi, även när det inte är så. Min största skräck är att leva ensam, ensamhet i sig men ännu mer att leva ett meningslöst liv. Så hellre ensam än med människor som inte gör att det känns meningsfullt. Och vad som är meningsfullt för mig är förstås inte det för alla andra. Och det är helt okej. Att se potential är att utgå ifrån vem den andre är och var den är på väg utifrån vad den vill, gör, ser, önskar. Och sammanfoga det. Sen att krossa pusslet och därmed de potentiella drömmarna. Det är tungt. Det är som att inte få julklappar på julafton, som barn fast att tomten är i rummet.

Och ibland blir man fast med en samlad grupp eller en människa som inte vill, kan eller som låtsas. Och det märker jag direkt. Det är lätt att fastna och tjata om möjligheter och att du kan se allt du ser, de kanske till och med ser det glimmande hoppet men rör sig inte en tum. Den motiverade expansionen kommer inte. Är det coach-döden? Nej, för ofta blir du inrullad när personen vill ha lite ljus och lust och sen utrullad med övriga kulissen när kvoten är fylld. Jag säger inte att personerna är desamma som säger — Jag ska börja imorgon. Följt av ett långt tjat om att de vill ha förändring men sen inte ändrar något i livet för att få ett annat resultat eller känna andra känslor. För det pratas det för lite om, energi är känsla. Att vara i en och samma berättelse är att stanna i samma energi och på så sätt få samma resultat i form av känslor och då räcker det att titta på hur världen är på väg att brinna och bli än mer deppig. Eller deprimerad.

Berätta hur fantastisk jag är, spegel spegel på väggen där… säg mig vem som vackrast på Instagram är. Hela den baletten är så konstlad att jag inte längre orkar med det. Nu säger jag ifrån. Jag säger till personer som ser mer ut som dockor än människor i ansiktet att de har plastikopererat bort sitt känslospråk ur ansiktet. Alla gör som de vill, en rynka eller korrigering, ditt val. Men när du ändrar hela dig, hardcore. Och det blir vanligare och vanligare. Det autentiska är däremot med i matchen fortfarande, många vill tillbaka till någonting annat, jobba kortare dag, ha mer tid med sina nära och kära, må bra i sig själva. Höja sin frekvens.

Vi har alla haft en relation som inte funkat, slutat umgås med någon av olika anledningar, flyttat ifrån hemstaden och därmed de som bor där. Men när vi samlar ihop fel människor och omges av den här icke-potentialen, bromskloss-sjukan, tillitsbesvär är vad som finns i botten. De tror inte på det hela vägen, för att de inte kan se hela dig, som du är. Och att inte bli bekräftad och sedd för det man gör på scen, i kulissen eller i köket hemma är ett besvär som skaver och att stanna i sin energi med människor som inte kan vara det du behöver av dem. Det blir ojämt. Det kan kännas somatiskt, i kroppen. En stelhet, mycket kallprat, en seg stämning eller klibbig dagordning med svävande mötespunkter. Istället för att gå rakt på sak. Jag brukar känna det som en spänning i solar plexus, när jag känner efter. Diafragman expanderar inte riktigt, man anpassar sig, ofta omedvetet.

När jag hör saker som; Jag vet inte hur du gjorde det men jag är imponerad.

Du är så modig som går mot strömmen.

Vad får du allt ifrån, du håller det aktuella levande i rummet.

Du har makt och styrka i det du gör, men jobbar i det tysta, det respekterar jag.

Jag känner mig bekräftad och ser nya perspektiv efter att vi pratat.

Du skulle bli världens bästa lärare.

Du inspirerar mig.

Du ger även om du inte får gensvar, för processen, men du ser allt.

Det är förstås oerhört tacksamt att få denna feedback men baksidan av det?

Du är så jävla arrogant.

Det är patetiskt att fortsätta försöka med den här idén när vi ser att det inte funkar. Du är odräglig eller oberäknelig.

Kan du dämpa dig?

Även om du inte gillar upprepningar och våra möten så behöver du ändå lyssna, anpassa dig efter vår form.

Varför är du så högljudd/gränslös/överdriver?

Släpp det där nu, du är så känslig. Man kan inte bli arg på folk som inte vill ändra sig.

Och även om det sista må vara sant så är det en inlärd livslögn som härrör i potentialen. Den handlar om att se gott i andra, om att vara påkopplad sin empatiska och sympatiska förmåga och att vilja försöka justera sig på ett diplomatiskt sätt för att kanske nå fram dit man inte når som sitt mest självaste själv. Men det är en falsk ridå.

Det är som livslögnen jag blev lärd, visa inte att du blir ledsen så kommer de sluta mobba dig. Så många vuxna som påpekande detta. Det där med att hålla känslorna privata så inte vem som kan utnyttja dig, den är jag med på. Men varför skulle känsloyttringar vara en svaghet? Om vi tänker att det inte är psykopater och narcissister som äter den här energin utan normalt fungerande personer, är det inte bra att förklara vad som hände så att personen får en chans att be om ursäkt och förstå för att sedan inte göra om samma misstag?

Eller är det nu min potential som talar, att jag tror eller vägrar sluta tro att de allra flesta vill, kan och vågar. Utan den skulle livet kännas ganska meningslöst. Men nu när jag funderar över om jag måste överväga om potentialen ska vara ett mindre element i livet .

Eftersom jag ofta blir så besviken och sårad så kan man tycka steget är litet. Flytta ner ett ord från metod till aspekt, men det innebär samtidigt att ändra en stor del av personligheten för att hålla, ja att hålla på livets fortsatta väg. För när ens styrkor börjar förstöra mer än de ger då vill jag nog hellre vara någon annan version av mig själv. Och det är väl aldrig försent, eller?

Det är svårt att ge och ge och önska att potentialen slår in och sen den utebli, energin i universum är oändlig men människokroppen är inte det. Jag är förälskad i den del av mig som är modig och djärv men samtidigt fördärvad av potentialen perspektivet på glasögonen.

Hur var det nu, finns det någon gyllene medelväg?

Berättelsen om djuren i mitt liv började dagen jag föddes och kommer fortgå livet ut. Men från början, då fanns Snuttan, mamma och pappas och vår första katt. Hon kom alltid och höll mig sällskap när jag inte tyckte att någon annan förstod mig eller begrep sig på mina känslor. Jag är en högkänslig människa med en icke-linjär hjärna, livlig fantasi, passion och engagemang för det jag gör. Så när jag går in i något så gör jag det med hela mig. Som barn väljer vi anknytning till våra föräldrar och viktiga vuxna i vårt liv men också andra familjemedlemmar. Jag fick lära mig mestadels av mitt känslospråk på egen hand, begripa mina styrkor, försvar och även trauman och hur de påverkat och gjort mig till den jag är. Det är fullt rimligt och helt okej att vi har olika känslospråk, behov och kärleksyttringar men för mig är det fysisk närhet och kvalitets tid som trumfar allt, även över fina ord och kärleksförklaringar.

För det är i dina handlingar som du blir den du är. Inte så mycket snack alltså, kanske udda för en skrivande människa att känna så eller så är det något jag fått för mig men de där orden kommer först på tredje plats. När vi blir äldre och vi kan välja att vara autentiska och sanna mot oss själva så går det också att bli medveten på ett djupare plan om vad som är viktigt och sant. För mig är det det som ger energivibrationer på en högre frekvens.

När jag miste min första bästa vän kunde jag inte ta avsked och det har varit något som påverkat mig. När jag sedan miste min farmor som var den första centrala mänskliga relationen i mitt liv att försvinna så gick jag under. Jag stannade flera år i förnekelsefasen för att sedan vara i ilskan och skylla på bristande vård. Oavsett det fanns brister eller ej så ändrade det inte utfallet. När jag kom till acceptansen hade det gått mer än ett decennium.

Du kan vara medveten om dina behov men ändå så slukas du upp av sorg när den slår till. Men jag hade verkligen ingen aning var jag skulle göra av känslorna. Det var inte så längesedan jag insåg att jag faktiskt hälsade på min farmor flera gånger i veckan när jag gick på gymnasiet och att vi fikade, skrattade och att hon kände igen mig även när hon glömt vilken dag det var, eller om hon ätit och trots det så kunde hon berätta fantastiska historier. Och jag valde det framför att hänga på stan med andra i min ålder.

Djuren särskilt dem som bor i vårt hus berättar mycket för oss om vi kan lära oss att lyssna. När det är dags att vila, när du behöver stanna upp och reflektera, leka och sova. De har lärt mig ge kärlek på det sätt jag behöver ge den och hur jag måste paketera den och ge den till andra, se deras behov framför mina. Prata deras kärleksspråk, eller testa mig fram om jag inte vet vilket det är. Och tvärtom. Och när jag längtar efter tystanden har alltid min plats för säkerhet och lugn och ro varit med dem eller hos mormor och morfar i Hälleforsnäs. Och jag behöver tystnaden mer än andra.

Det är djur som får hjärtat att gunga och slå hårdare, de är unika själar, personligheter och familjemedlemmar. På samma sätt som att barn är centrum i många människors familj så är katterna och min partner mitt centrum. Där jag hämtar kraft, inspiration och mycket av min glädje.

Självklart förstår jag att när närstående hör av sig så menar de väl, de vill beklaga sig för att någon man älskar inte längre finns hos en och säga att de finns där som stöd. Men det är jag inte redo att ta emot.

Jag har inte i mig att släppa in alla samtidigt, det finns bara plats för en i taget, några på raken, kanske, om ett tag. Jag behöver faktiskt inte svara i telefon, just idag har jag ingen lust att vara anträffbar och det är ingen kritik mot någon annan. Kanske känner jag såhär i flera månader till, det vet jag inte.

När mamma och pappas andra katt Snurran plötsligt blev dålig så hade vi heller inget ordentligt avsked, det är svårt att hålla i en sådan tillställning men det blev så fruktansvärt tomt utan den där lille blyga men keliga om det skedde på hennes villkor och känslan av meningslöshet och sorg fyllde mig. Jag hann inte.

Det naturligaste i min värld att fråga de som har en relation till mina djur att vara del av det och även deras avsked, det kändes viktigt att inte vara ensam och vi blir starka ihop, det här skrivs inte för att skuldbelägga. Önskar bara att det hade funnits mer av samma kärleksspråk i min familj och det är jag själv ansvarig för att skapa och lika ansvarig för att inte lyckas så bra med som de andra är.

När världens ställs på ända i mötet med dödliga sjukdomar så försvinner jag in i tunneln, jag har tränat, men inte kroppsligt utan själsligt med hjälp av det idrottsliga ledarskapet har jag löst många omöjliga uppdrag, jag bär med mig tron på att jag kan, det sitter där bara, ett steg, ett samtal till, research. Så mycket proteinshakes, långa bilturer, meditationer med NLP-tekniker och inre mantran. Så många nätter av frenetiskt läsade av avhandlingar på olika cancer hos djur. Forskningsmedel och rön på området. Yoga och många försök att lugna nervsystemet. Sömn och vitaminer men jag har också fuskat med mig, prioriterat min kärlek till den andre. Så som jag socialiserats till att vara, snäll och kvinna.

Det har tärt på mig, men jag kör ändå, det finns inget alternativ. Det är ett medvetet val.

”Du har gjort allt du kan, …du har gjort mer för dina djur än många andra skulle gjort….”

”Du gjorde allt, det är så fint, jag är stolt över dig och ditt stora hjärta. ”

”Du har tagit så bra hand om henne, och din Nimbus, en katt blir inte 16 år utan bra omvårdnad. ”

Orden ekar, snurrar runt bland alla bilder, känslor och den enorma trötthet jag känner. Orden tröstar inte ett endaste dugg. Inte nu. Kanske kommer det sen, en tid för samtal men nu vill jag? …

Jag vill inte finnas. Idag finns jag inte. Jag har bara sovit och ägnat mig åt allt det där som man gör när det känns skit, smärtlindring på kort sikt, med andra ord det som inte är så hälsosamt. Men det är väl också sorg? Ångest. Vrede. Maktlöshet. Att vara eller försöka vara i en existens du skulle vilja byta bort. Fly. Men lite flyr jag i tanken, förnekelse är att fly. Att vilja slippa ta avsked.

Jag vet att fly är det sämsta möjliga. Så jag gör inte det. Men så tror en del av mig fortfarande att hon finns och ligger och vilar i garderoben, på sin plats. Den sista happysnack godis pappret kan jag inte slänga, det sista hon åt, alla tassavtryck som ligger utspridda i lägenheten och de avgjutningar vi gjorde i gips, det var en distraktion men också ett sätt att behålla henne närmare mig än jag hann med Nimbus.

Jag är i tystnad, det finns varken ord eller korta sammanfattningar som duger. Jag är social, ambivert med behov av kloster-tystnad. Jag fipplar jämt med saker men avskyr när andra smaskar eller river med besticken på porslin eller harklar sig. Men tänk att det samtidigt går att bli så lycklig av kattens vatten sörplande eller smaskande på kyckling. Motsägelsefullt, nja. Många är dom som tycker bebisar är gulliga när dom äter. Jag är inte en av dom. Jag kommer sakna alla detaljer och aspekter av liv som du fyllde vårt hem med.

Jag kan skriva och jag kommer skriva om vår sista resa ihop. Det känns oerhört viktigt att få göra det. Behandlingar, tider, hur, varför… Och när jag ställs inför dödliga sjukdomar nästa gång så vill jag kunna göra det jag gjort igen, krigaren i mig vill kämpa för det som är riktigt, sant och betydelsefullt. Saker och pengar spelar ingen roll, det är bara materia. Jag har faktiskt sålt en hel del grejer för att kunna betala för hennes vård. Mitt samvete är rent, jag gick ända in i tunneln, simmade sista metrarna in i kaklet och det är mitt känslospråk. Sån jag är, mina gränser suddas ut för jag blir det som driver mig. 100% är hela vägen på full hastighet. Och vad jag förstår är jag inte ensam om att ha en hjärna som funkar så. Och ha ett kärleksspråk som tar sig uttryck så och som är en av mina bästa egenskaper sedd i rätt ljus, med rätt perspektiv på glasögonen. Du kan inte fejka effekterna av ren kärlek. Lojalitet, omtänksamhet utan att förvänta sig något i gengäld, integritet, stillhet.

Det som varit mest jobbigt är de många åsikter dom vid sidan av har, veterinärer och bekanta. Därför har jag velat berätta om det. Jag tar det nog mer till mig än du kan gissa.

”Du driver dig till mental ohälsa och utbrändhet om du fortsätter?” ”Tänk på dig själv också” ”Skulle det inte vara bra om hon fick vila nu? ”

Så lätt att ha åsikter om andras liv. Stå vid sidan och se på. Om jag hade lyssnat på andra i deras försök att bry sig så hade jag mått ännu sämre. Jag funkar inte på samma sätt som du, jag har en annan känslomässig kontakt. Jag är inte lika pragmatisk, praktisk, (läs underkänslig och beige.) och kanske för att vi framställer de hårdare än egenskaperna så behöver den som är känslig försvara sina val och ibland sin hela person och beteende. Eller ändra eller anpassa sig och jag är så JÄVLA färdig med det. Ta mig som jag är eller skit i det. Det har jag definitivt tagit med mig från min kärleksresa med Nala även om den fick ett sorgligt slut som kom för fort.

Ett försök till metafor. Vem åker halva wasaloppet och sen vänder tillbaka? Är nöjd med att ha försökt. Inte jag. Skulle jag ge mig in i det så skulle jag göra det 100%.

Jag tänker vara sann mot mig själv. Och jag sörjer allt vi inte hann göra, att jag fick dela på min flock när jag tog jobb på annan ort, det var svårt. Och att jag fick anpassa min villkor för hur det skulle göras. Men framförallt för hur det fått mig att känna under lång tid. Nala har varit sjuk i 14 månader, vi besegrade cancern första gången så allt var inte förgäves, vi fick mer tid. Jag ser ljus i mörkret. Men jag känner samtidigt allt det andra. Och det är tom tystnad.

Hennes begravningstal är jag inte redo att dela, kanske aldrig. Det var skrivet till henne, det är privat och själsligt blottande på ett sätt som jag inte delar med de flesta och är det så att jag delar det bandet så är det oftast inte en människan vi pratar om. Jag föredrar djur framför de flesta människor.

När klockan slog 16:43 och ditt hjärta hade stannat så kände jag att vissa saker var så himla mycket mindre viktiga. Det formades en tidskapsel runt om den tiden och känslan, det blev ett före och ett efter. Så det finns ett jag före och efter.

Och jag tackar för det stöd jag fått, ni vet vilka ni är. De som inte funnits här.

– Ja, vi behöver ju inte heller låtsas att det vi hade var så mycket mer än vad det faktiskt var. Ofta behövs min hjälp till än det ena än det andra, när jag inte vill eller kan är det däremot så tydligt, ojämnt, det är också ledsamt. Men jag har lärt mig även det från de kloka djur jag har, du kan vara snäll men ändå gå din väg.

Jag är förkrossad. Manglad av en ångvält. Så mycket av min kärlek fanns bundet i Nala, att mista henne och Nimbus bara med 11 månaders mellanrum är inget annat än ett svart hål.

Jag är ledsen om det låter otacksamt men alla ord som skickas min väg låter otillräckliga, högfärdiga, floskliga (är det ens ett ord?) och det är inte det jag vill ha eller behöver. Jag vill vara ifred med bara en enda person som varit med hela vägen och sett mig slita som ett djur, bokstavligen.

Han som inte minimerar mina känslor och ser värdet av mitt stora ömsinta hjärta och som kan ta emot mig på baksidan av alla mina positiva egenskaper, i känsloutbrotten utan att bli rädd eller ta avstånd. Där jag kan finnas bara i det fullkomliga mirakel att jag fortfarande andas. Och det låter kanske dramatiskt för en mellankänslig eller medelvarm människa som lever på normens breddgrader. Men jag förutsätter att kärleken också känns medelvarm eller medelmåttig med mitt mått mätt. Alltså jag vill inte byta bort något som är jag för att bli mer som du.

Det storsinta, starka och ömsinta, mjuka och passionerade är den enda typ av kärlek som räknas för mig. Och den fick jag av både Nala och Nimbus, ovillkorligt, jag finner tröst i att jag har kvar den och inte tvekar på den och kommer älska den katt som ännu finns kvar hos mig precis lika hårt, ömt och varmt som jag alltid gjort.

Ibland tror man att det finns tid och sen plötsligt finns den inte mer så nu tänker jag ta tillvara på det nya jag med ögonblick som gör att det viktigaste av det som återstår framträder och där finns tröst och svar och kanske någon mer lärdom innan jag kan vända det till något fint som kan göra skillnad. Eller som känns mindre tomt.

Det som inte behöver ältas eller funderas över. Intuitionen, vägen som obehindrat och i takt faller framför fötterna om du följer den. Ännu något jag lärt mig från djuren och aldrig hade lärt mig utan hjälpen på vägen.

Jag minns när jag fick hem två ettåringar som direkt hittade hem i min luggslitna lägenhet. Hur de lekte och gjorde alla dagar, de bästa, lite bättre och det dåliga suddigare. Nala är döpt efter Nala i Lejonkungen, Nimbus efter kvasten Nimbus 2000 som trollkarlarna swishar fram på i Harry Potter. De är två av de bästa filmer som någonsin gjorts. Två av de vackraste och känslomässigt stora filmer om existens och kärlek.

Filmerna handlar också om att komma hem, om att ingen är perfekt och modet vara sig själv och vara sann och snäll mot sig själv. Tack för att jag fått vara hos dig Nala, hela vägen. Du och jag hade det finaste av relationer och vi pratade verkligen samma språk, kärlekens språk och hade närheten och handlingar som byggde på att ge, det var enkelt för det var rent och sant. Det var utan tankeverksamhet eller tvivel eller den typ av tveksamhet i kraftansträngning för det var äkta.

Och jag hade gjort om allt igen från och inte ändrat ett endaste dugg. Utom om vi skulle rengjort tänderna en gång till, tänk om, hade det gjort skillnad? Om vi åkt till Falkenberg? Och till Öland och haft fler äventyr och fler fina filmer och bilder? Ja, mer av allt. Då hade jag behövt både skuldbelägga mig och trollat fram tid.

Istället fick du, käraste Nala vara fri sista tiden och vi var nära och hon sov och vilade tätt intill.

Hälsa Nimbus och ta hand om varandra tills vi ses igen i Nangijala.

Jag glömmer dig aldrig. Och jag är inte densamma utan dig. Tack för allt och för allt du lärt mig. ❤️

Jag satt på en stol för längesedan och försökte summera det jag då hittills gjort kring kreativa jobb i ett ord, kanske var det 2011. Mitt sinne för ordlek har väl alltid varit en ström av kreativa påhitt men just med namn på saker så kan det ibland ta lite tid.

Normstorm blev det nog för att livet tycktes kretsa kring ett tema som jag ständigt kom tillbaks till, i teatern, i drag, i skrivandet och i livet och de svåra och mer grumliga konflikterna inuti eller i relation till andra.

Skulle livet vara sådär fint som på Instagram så hade det efter ett tag varit händelselöst och tråkigt. Fint, flådigt och en bouillabaisse. Även jag hade tröttnat på den där fina hotellfrukosten. Utan utmaningar och svårigheter blir det ingen vind i seglet. Men när man väntar på medvind är det svårt att hålla i. Utan karta och kompass är det svårare med motivation eller destinationer.

I famlandet, undrar jag och kritiserar och den inre dialogen är därefter.

Normer som tankar är ju till för att synliggöras och brytas ihop och isär och helst emot. Det händer inget nytt om alla gör samma eller likadant som alla andra. Och jag faller inte in i ledet. För jag har inte hittat tillräckligt många beröringspunkter för att känna att sammanhanget bär de normer jag behöver för att trivas. Och som jag sår, här och där. Ändå ingen skörd. Det är helt okej, jag har vant mig. Jag blir inte upprörd eller ledsen och är sannerligen inte lättkränkt. Men om kritiken bara pågår och du ständigt ska återuppfinna dig och kamouflera och justera så finns till slut inget kvar av dig.

Jag är inte immun mot grupptryck även om jag lycksaligt nog inte känner någon stark tillhörighet till en särskild krets. Varesig det är ett hockeylag, en musikgenre eller en förening. Kulturens vida begrepp och mening möjligen. Men det finns värderingar som jag attraheras till och söker efter. När det inte funnits har jag skapat det jag vill ha, för mig och för andra.

Abra kadabra. Nu stormar det igen. Omvärderar som många andra när det är sorgligt och ledsamt men också för att jag måste. För det är mycket som inte fungerar längre och jag gillar inte det jag ser. Varsesig i världen, omkring mig i närmiljön eller inuti. Det som jag möter och reflekterar mig i är inte det jag längtar efter eller det jag tror ska leda mig framåt. Tyvärr tvärtom. Det som man vill och det man behöver är inte alltid samma sak.

Det finns normer kring uppbrott, hur man gör slut på en relation men knappast någon rad kring vänskap och när den behöver ta slut. Bara larviga ord som att fånga dagen och gå vidare på sin resa. Är de normer vi har kring relationer inte för inriktade på jaget och kärleksrelationer och lite för lite på allt annat. Jag tycker det.

Kunde önska att det fanns mer normer kring empati, sympati och skillnaden mellan förväntningar och spelregler. Även inom familjer så är stöd ofta villkorat till hur den som stödjer vill och kan stötta och dennes kärleksspråk, inte den som söker.

Den utgångspunkt som borde finnas är väl vad den som söker behöver. Annars ska den som vill ha hjälp också stå för större delen av anpassningen och där tappar man mig. Det blir som att jag ska vara tacksam utan att kunna vara mig själv. Något annat men vet inte alltid vad.

Det är som att säga till någon. Jag älskar dig, men ändra på dig nu. Jag älskar dig som päron men bli nu en vindruva, tack.

Normstorm är inte bara mitt ”brand” -varumärke, tematik och samlingspunkt utan det jag klurar på mestadels av tiden. Det är eller berör det jag också har så svårt för att leva upp till. Hur man förväntas vara, utefter hur andra ser en.

Jag är ständigt missförstådd på den punkten. Och jag är inte medveten om alla lager och diskurser och fina akademiska termer, det räcker att leva mitt i. Och en del jag umgås med har aldrig ens bekymrat sig eller reflekterat eller haft de tankar och funderingar jag har. Det är som identitetspolitik, ytligt. Och det verkar så skönt, att förenkla och acceptera och spela med. Men det har aldrig fungerat för mig i längden.

Förr eller senare så trillar jag dit på en energidipp eller en missad kvittoredovisning när fokuset ska ligga på exakt 25 andra saker som pågår parellellt. Kan inte få till den typen av splitvision och låta det pågå med allt annat brus och den konstanta kreativa ström som pågår i huvudet, varesig det är jobb eller privatliv så finns här ingen multitasking, avancerad planering och punktlighet eller schema. Och jag har inte tålamod hur länge som helst. Jag är snäll, för snäll har jag hört, kanske det. Intensiv skojare. Den som vet hur det är att vara less/nedstämd/ledsen/deprimerad vill ofta att andra ska slippa känna så. Du blir det du vill ge kontrast till.

Efterfrågade talanger är ofta engagerad, flexibel, stresstålig och social. Och det ska pågå och vara ett ärligt beteende samtidigt som man lever sitt liv.

Tanken på det heterosexuella livspusslet och den socialiserade (läs inprogramerade) meningen med livet (hus, barn, bil etc.) tråkar ut mig fullständigt. Lika mycket som en person som talar för långsamt, eller som för femtielfte gången ställer samma fråga. Och sen ber mig att anpassa mig lite och läsa dem och förstå. De flesta tror att alla tänker som de gör. Men så är det ju förstås inte. Och att lyfta problem behöver inte vara negativt.

Att som jag skriva ur ett negativt eller kritiserande perspektiv är inte enbart för sakens skull. Normkritik är ju att riva runt i det som skaver. Inte göra det förväntade och utmana om man kan och tycker det är lämpligt.

Vad vill du ha istället? Det går ju inte att manifestera det du inte vill ha. Och inte heller komma på vad du vill omkring för mycket av det du inte kan spegla dig i. Eller personer som begränsar och håller dig tillbaka.

Har du tagit dig tid att lyssna eller har du mest tänkt vad du ska säga härnäst i samtalet? Ödmjukt sagt skulle det vara en uppmärksamhetsfråga.

Och avbryter jag så är det för att fylla i, fylla på eller visa att jag hör och förstår dig. Nickanden och hummanden är lite sparskrapat hos mig. Och det finns många normer för kommunikation (kanske för många?) bara det att det hjälper inte om bara en person använder dem och har ett engagemang. Det går inte att skapa dynamik i en orkester med en triangel och en gurka, inte ens med bästa fantasin och låttexterna. Det låter skit, det känns inte och det berör ta mej fan inte.

Tacka vet jag att abstrakt konst kan få kritik men så är det så många som kommer undan med sitt manuskript av trams. Kritisera utefter vad du själv kan leverera på. Är det inte så?

Utifrån just normer ska vi vara bra på olika saker, det beror på vem vi är, hur vi kodas och uppfattas av andra och det är så mycket av det jag är dålig på som tjejer ska vara bra på. Och då väljer jag ju bort det. Inte för att det är en ”tjej-grej” (för det är ju bara en social konstruktion) utan för att det är dumt att fokusera på det man är dålig på. Och när det inte går att fixa med vilja, eltejp eller superlim så är det trasigt.

Nu önskar jag att jag hade en trollformel som kunde lösa de dilemman som det saknas normer och tydligare spelregler för medens jag som vanligt tycks drunkna i andra som jag inte kan leva upp till och inte ens vill leva upp till. Det är svårt att retirera, dra sig tillbaka, avsluta eller inte hjälpa, rationalisera det som varit en stor investering av tid och energi. Lätt att ångra eller vela fram och tillbaka. Oavsett så ska tomrummet inte fyllas alltför snabbt om det är ett nödvändigt avslut för i mitt liv har det fyllts med så mycket knäppt och tillfälligt fängslande.

Ta bara lacrosse, militärtjänst, en flytt till Danmark eller att man byter en idiot mot en annan.

Abrakadabra och så vips? Nä, inget.

Ibland går det förstås att göra ingenting. Det är också ett val. Tystnaden är tydlig. Men är den hjälpsam?

Kan man få sakna en version av någon som inte längre finns?

Det är alltid så att ett nytt år frambringar känslor och förhoppningar om mer glädje och lycka. Om Gud har stoppat in mig i ett mörkerrum så är det väl nog av lärdomar?

Äh, klaga. Det vore väl som att manifestera just den energi frekvensen du vill befinna dig på. Än dock finns det tillfällen av prövningar och när tunneln liksom bara blir längre? Inte ens är en metafor?

Det finns givetvis mycket maktlöshet i att gå i tunneln och det gör mig till sämre. Ändå har jag gått, fyllt på med energi längs vägen och försökt ta vara på varje högtidlig sommardag, när hjärtat tar extra skutt ner för en kulle och du plötsligt undrar hur benen kunde bli så stela. Men det går ändå. När havet lockar sig och kyssarna blivit fler än du kan räkna på fingrarna.

Jag har lärt mig vem jag är bakom allt det jag vips i ett nafs, bara gör. Jag är en prestationsinriktad, kreativ, envis, snäll och passionerad person. Fast jag funkar ganska dåligt. Och det är okej, det är vardagsbruset som tråkar ut mig och som vanligtvis gör mig rastlös och rivig, av ännu en skopa tillsynes meningslös uppgift, som att vika kläderna, sortera bland alla färger, kritor och projekt, byta gardiner. Jag har inte ens några. Inte längre. Jag har hoppat över, hittat genvägar, trollat med inget och de där projekten, som fyller upp mig tills dom tar över. Dom finns i periferin. Min uppmärksamhet har lagts i en enda tematik. Något jag velat lösa. För att när jag älskar så gör jag det stenhårt.

Jag har sorterat och skivat och delat och tagit känslorna i tur och ordning, önskat jag kunnat ge igen för gammal ost, för att i samma stund påminna mig om att det är ett kort rus av spänning och sedan känns det precis lika meningslöst som innan, och lite mer tomt. Ge igen eller komma igen? Kanske båda. När boven är under skinnet, inte en person?

Enligt Maslow så har vi grundbehov som måste finnas för att människan i längden ska kunna upprätthålla sig själv och vidareutveckla eller självförverkliga, vad det nu är man vill. Jag har svårt för det här individualistiska överfokuset. Klart jag har drömmar och vill vara kreativ, men nu går jag i tunneln. På tal om det, ett sidospår…

Såg en förbannat bra film med samma namn, du hittar den här: https://viaplay.se/store/the-tunnel-2019

Det som händer när en lastbil krockar och börjar brinna, det vet vi. Och vi kan oftast skatta oss lyckliga att det inte händer så mycket dramatik och action i verkligheten. Jag har alltid haft den fantasin att inte mycket alls behöver hända för att alldeles så där, vips pannkaka så finns berättelsen där ändå. Och det är ju för åhöraren som jag skriver, för att berättelsen ska leva vidare i någons tanke, tid och rum. Som inspiration, kanske något mer? Ja, det räcker för mig. Och så skratten.

När det som berättas skapar glädje då är jag i det högsta bästa. Inte att framträda som berättaren nödvändigtvis och det är väl därför det alltid varit lite av varje när det kommer till mig. Jag har stuckit iväg med den ena idén efter den andra. Och det har varit jobbigt att ständigt vara på äventyr och leta fram energi och dölja det som är svårt.

Sen finns det svårt och så finns det egenskaper och personlighetsdrag som oftast sammanfaller i blandad kompott, som risotto. Det är inte bara gott.

Det är enklare när det är en själv. När det är svårt för att man misslyckas ibland. Men när det inte finns en motprestation utan bara ren otur och orättvisa, hur gör man då? B

Bara existerar?

Kläm fram det. Säg det bara. Fast det blir mer verkligt. Cancer. Cancer är förjävligt. Själsligt tungt och bär på maktlöshet, vrede och skoningslöshet. Jag förlorade min katt Nimbus i mars och jag vaknar fortfarande av att jag gråter i sömnen. Nala har varit sjuk från februari och blev bra, men cancern kom tillbaka, orättvisan kommer med minnen kring förlust och bär på existensiella dilemman. Det strömmar genom mig. De har alltid funnits, det finns nästan inga vuxna minnen av att de inte mött mig i dörren när jag kommer hem, hållit mig sällskap när orden inte finns eller räcker och kärleksfullt utan komplikationer bara varit, glädje. När jag själv inte haft någon har de fyllt på.

När det tar slut, ofrånkomligt, då sticker jag tillbaks in i fantasin där det finns lite fler lyckliga slut. Tränar på att inte göra det också, nästan varje dag.

I tunneln har jag skrivit på tok för lite, det har varit för mörkt. Det är ingen skillnad på 2024 och nu, hoppet är där, om att det går att vända eller hitta något ljus här bland all bråte och det som oroade mig innan, det bekommer mig inte, når inte riktigt fram. Vad når egentligen hela vägen fram?

Jag tänkte testa att publicera många av de korta berättelserna jag nu har letat fram och se vilka som landar och blir lästa. Kanske känns det mindre mörkt i tunneln om det studsar tillbaka ett leende eller skratt?

Jag ger inte upp och de som älskar djur som sin familj, de vet, de som känner mig som den känslosamma människa jag är, de vet. De som inte kan förstå, ja dom finns ju alltid. Dom är på den där låga frekvensen där empatin liksom inte når upp till ett medelvärde och det har jag verkligen lärt mig, inte bara 2024, utan 2021 som var ett ensamt år. De som inte går i tunneln med dig, de ska inte heller få ta del av dig när det går vägen, när du är ditt bästa. Och i det står jag stenhårt fast.

2025, give me all you got, I’m ready.

Man måste vara sig själv, det finns ingen annan som du, så sa du jämt.

Du kommer alltid finnas för jag minns dig. 

Jag berättar om dig och blir glad när pappa säger att jag påminner om dig. 

Det är inte lätt att vara modig nog att vara sig själv oavsett vad andra tycker. 

Av universum gavs du många talanger.

 Du kunde berätta på ett sätt så tiden stannade, jag hälsade på dig, i lägenheten på Norrstrand och sen på Gunnern serviceboende, inte för att man borde utan för att jag ville. 

Du kunde måla bilder med flera perspektiv och ibland kan jag i en av mina favorit tavlor se både en dam, ett landskap och ser nya detaljer där jag redan tittat så många gånger. 

Konst är oändligt. 

Som fantasin. 

Allt är möjligt. 

Du föddes in i eran av det, möjligheterna var på uppgång år 1912. Året då Titanic gjorde sin första och sista resa, jag hade en släkting som var med på den båten berättade du. Vad han heter verkar ingen minnas. 

Innan första och andra världskriget bodde ni i hyttan i Karlstad och levde som de flesta vid starten av förra seklet med utedass där tvättmaskin var ett påfund flera decennier bort. Du hade 8 syskon, en syster som dog väldigt tidigt. 

https://digitaltmuseum.se/0210410489023/hyttan-karlstad-malning

Du var inte obekant med sorg men valde glädje framför att gnälla. 

Du var feminist även om du aldrig använde just det ordet. 

Du kunde själv. 

Envist virke och trots motstånd, gjorde din grej. 

Hade inte tänkt gifta dig men det blev så, barn skulle du inte ha, men ett fick du. 

När du var 41. Min pappa, Peder. 

Du skiljde dig för att du inte stod ut med karln som drack, min farfar var utbildad elektriker, jag tror inte ni drog jämt. 

Vem kunde fylla dom skorna? 

Det fanns andra saker att fokusera på i livet än att behaga en karl. Jojomensan! 

Kanske var det något du aldrig sa. Ibland var din version den sanning du valde, alldeles oavsett. 

Du tyckte aldrig det var ett misslyckande att skiljas, gifte aldrig om dig, men behöll farfars efternamn. 

Du ville att jag skulle heta Öllegård som din bästa vän, eller Linda men istället fick jag din mormors namn, Cecilia. 

Du sa alltid din åsikt, du var pratglad och energisk. 

Du älskade oss och när du fick besök. 

Även på slutet när jag påminde dig om mitt namn så mindes du mig om och om igen…

I ögonblicket du såg mig på nytt fanns en sprudlande lekfullhet. 

I år hade du blivit 112 år, den 8 augusti. 

Nästa år har det gått 20 år sedan du lämnade oss och jag saknar dig fortfarande. 

Istället för alla samtal jag önskar jag kunde haft med dig så minns jag det bästa av att vara barn genom dig. 

Innan jag gick på disco, innan jag blev kär, innan jag reste utanför stan, innan jag flydde min kos för att växa upp för snabbt. 

Så långt bort jag kunde från patriarkatets makt -och sexuella övergrepp. Tills jag såg det överallt. 

Upptäckte Staffan Hellstrand, punken och hittade hem i lilla fågel Blå och,…  inte ens du kan måla hela himlen svart.

Jag älskar dig för allt du lärde mig även om jag glömde bort att vara lika modig som du när jag saknade kompisar i skolan. 

Eller mycket senare när jag trodde att livet handlade om att vara stark. Och lösa allt själv. 

”Man måste vara modig även fast man inte vågar, annars är man ingen människa, bara en liten lort” du levde efter det. 

Tror inte att det är en slump att jag träffade en bästa vän som heter Modig i efternamn när jag som mest behövde en. 

Jag älskar dig för allt du var och är för mig och för att du inte lät något stoppa dig. 

Dina råd var rakt på utan ursäkter. 

Du läste, reste och levde livet, långt innan jag fanns, nu lever du någonstans som den essens och själakropp du är. 

Du får säkert universums krafter att asgarva i de mörkaste stunder. För inte heller du kan måla hela himlen svart. Du lutar mer åt, ”jag ska måla hela världen lilla mamma” mer färg och energi som smittar.

Kanske har du mött den andra människor kallar för Gud. 

Kanske tar du hand om de käraste av katter som vi på denna sidan regnbågen saknar. 

Du sa att man fick älska vem man vill. 

Att det där krånglar andra till alltför mycket för att de inte är modiga nog, att de liksom inte räcker över kanten och bara klämma fram det, det där de har på hjärtat. 

Jag har dig i, intill och runt om hjärtat, humorn och ett jävla anamma också, tack för det. 

Varför göra sig mindre än man är! Så rätt du har. Proppfull av känslor och ett språk som inte alla får med sig till vuxenlivet. 

Jag har dina hattar, stiliga 40-tals kappor och är lika mycket Victoryrolls klassiker som Rockn roll, pirat. Varför välja när man inte får plats i någon box. 

På en av mina favoritfotografier av dig… 

Du har attityden, icke ursäktande, ”Vill ni se en stjärna så se på mig” och du hade tenortonerna aningen högre än Zarah Leanders kontraalt. 

Min fina farmor, så länge jag sörjde och sjöng på ”Du måste finnas”… från Kristina från Duvemåla. Och då är det upptakten jag tänker på som speglar mina känslor för att du fattas mig.

”

Och nu darrar min själ inför svaret
Att du inte finns till
Fast jag trodde på dig

Vem skulle hjälpa mig uthärda livet här ute?
Vem skulle ge mig den kraften som jag måste få?
Vem skulle trösta mig, jag är så liten på jorden?
Om du inte fanns till
Ja, vad gjorde jag då?

Nej, du måste finnas, du måste
Jag lever mitt liv genom dig
Utan dig är jag en spillra på ett mörkt och stormigt hav
Du måste finnas, du måste
Hur kan du då överge mig?
Jag vore ingenstans
Jag vore ingenting om du inte fanns ”

Nu sörjer jag mjukare och kan le åt att du dyker upp här och där. 

I ett fågelkvitter och i en riktigt bra historia som har en knorr, i en kontroversiell karaktär och allt det där jävla anamma som finns både i filmer som allt och inget ”The full monty” och hur det inspirerar, för att bara du skulle våga… 

Ända tills jag gjorde min version och tribute till dig, föreställningen Normalitetens glassplitter i ögat. 

Du finns i dom bästa retoriska språklekarna när jag har skriv(flow) i skapandet och när jag sitter under the Lemon tree. Where the green grass grows. 

Tack universum för att jag fick några av dina talanger och din kärleksfullhet och mod. 

Jag försöker iallafall. 

Anna-Greta Andersson, född Hall. 

Min magiska farmor. 

Vi möts där vägen slutar i skogsdungen som du målat och skålar med hallonsaft. 

Nynnar på, saft saft, hallonsaft bättre saft har ingen haft… 

Och vips är du där igen, i mitt minne.