Band(y) på tal om band från en illusion till verkligheten.

Jag skrev tidigare i veckan om min svettiga tågresa för att hälsa på de närmsta och gjorde i vanlig ordning en slags anekdot där jag tog med det bästa, skippade det andra och hoppade över. Vill du läsa den där versionen som ska vara fyndig och självklar så hittar du den här:

https://www.facebook.com/share/p/19ACWadxy7/?mibextid=wwXIfr

Det är mycket riktigt så att jag drar paralleller ständigt kring referenser som gör att huvudet är fullt av uppslag, det tar lite tid att uppfatta när det egentligen är så roligt, har ganska få referenser på skräckfilm och ångest, humor är min baseline. En svensk klassiker— Gottfrid och Ivar är hembjudna på middag hos Rut med man i filmen Änglagård och så skryts det om handplockade jordgubbar, ja, hur annars ska man plocka dem skrockar Gottfrid, med fötterna? Det går ju inte att plocka med fötterna, men det går att resa sig och gå.

Pratade i telefon när jag steg på ett tåg utan ventilation, där konduktören lite skämtsamt sa att det fanns mekanisk ac om man ville. Det var redan uppenbart då halva vagnen satt med allt från keps till solfjäder och vevade. Varje större insug av luft möttes med AH, från en folkskara så som man kan höra alla andas ut i ett lättat Ah när karusellen eller färden på tågspåret lutade likt en sån på Liseberg och luften rörde sig.

Kunde minnas hur det susade i träden på den gamla goda tiden när fönstren gick att öppna halvvägs. Jag ger mig tillkänna och jag syns, jag hörs nog också som hamrar med väskans handtag flertalet gånger mot golvet, håller en flaska lika stor som en vattentank fast den egentligen inte får plats i min hand. Byter plats för att sitta i färdriktningen.

Hamnade bredvid ett Gubbgäng (de kallade sig själva det) från Kristinehamn som påpekade att i Katrineholm dit jag ska, det är ett bandmecka.

Jahaja, jo det vet jag ju sade jag. Sen blev det tyst på det vis som jag kan tycka är norm, men då ska det pratas och frågas en massa annat. Vi pratade lite om ditt och datt, men sen kan det vara nog också.

Ta en hint, det blir tyst för att vi inte har fler ord att byta med varandra. Så efter en lång tystnad, när jag sjunkit in i andra tankar tar tråden vid på samma plats.

– Fast jag är ju bra äldre än du så det är kanske inte så poppis längre, (det babblas om än det ena än det andra) jag ser konstig ut, men sen när min uppmärksamhet glider tillbaka så får jag veta att jag ser bättre ut än konstig, faktiskt väldigt bra.

Tack, det är en full mening. Jag måste inte ge en komplimang tillbaka. Så det blir tyst igen, sen får jag en chockladkaka att ha med mig på resan. Eller kasta ut genom fönstret om jag hellre vill. Det var nästan en passivt aggressiv replik på att min positiva respons uteblev. Jag var neutral, jag var inte ens otrevlig. Jag viftade med min anteckningsbok och räknade ner.

– Vi åker ibland till storstan bara över dagen och endast på festivaler inomhus. Nu för tiden.

Är det meningen att jag ska fråga om förr i tiden eller konstruera frågor utifrån att du gillar den eller den musiken?

Vi kom in på kultur och musik som alla samtal brukar svänga in på förr eller senare.

– Vilken tidning jobbar du på? Inte längre sa jag då. Det gick inte att sätta fingret på om han ville med draghjälp från de andra få mig att avslöja detaljer om mig själv eller hur det gick att få tag i mig, eller om det bara var nyfiket tidsfördriv som spiller över i att man stör någon.

Jag nappade inte på det personliga, ville inte gissa hur gammal han var. Ville inte sitta och vara behaglig för att skapa bekvämlighet. Men jag reste mig inte heller.

Du får kolla upp Franssons sa han, fråga dina släktingar, de vet nog, om de funnits lite längre än du. Vad gammal tror han att jag va, mån tro?

Lite äldre än du kan ju vara som en skopa glass, en halvfull eller halvtom,

En liten fjösig, ett försök till kula som någon på bantning tänker sig äta med gott samvete. Jag upplevde inte att stämningen var hotfull, inte heller att de var på jakt efter kvinnligt sällskap nödvändigtvis. Jag har druckit vatten och viftat mig svett som jag redan var när jag kom. Lugna ner dig nu, tyckte den mest framfusiga. Det tar tid för mig att gå igenom scenariot efteråt och reaktionen är fördröjd. Jag fattar att det jag känner är obekvämt. Men jag kopplar inte upp mig mot varken klassisk kvinnoroll eller den sexuella anspänning som hänger i luften. Jag är bara svett, människa och resenär i det läget.

Knepigt att du vill kommentera mitt utseende och ge mig råd och tips och gåvor eftersom du är helt okänd men jag avvisar inte det vardagliga samtalet. Något är det som inte duger, han stövlar av med sitt gubbgäng med tillsynes aggressivt kroppsspråk och frustration som för att gestalta för alla att han inte fått uträtta eller kommit i mål innan tåget stannar på slutstationen.

Vad är du ute efter? Det är subtilt som fan. Uppmärksamhet ville du ha. Men du söker den i ett läge där alla har jämt att göra med sig själva?

Glömmer bort att fråga släktingar om band, för det glöms och ersätts med god grillad mat och ost på fina delikatessfat med strofer från Strindberg. Jag duschar och spelar upp tågresan för mitt inre. Blir sur och plockar ihop och isär meningarna som för att förstå vad som förväntades som jag inte svarade på.

När jag lagt mig för att vila så inser jag att en bokstav föll bort, det är som Fem myror är fler än fyra elefanter. B-A-N-D(Y) ja, såklart det vet jag också att det är en ort med gedigen sporthistoria men det är inte det jag hör. Och det faller bort för i mitt fokus hamnar istället den absurda slätstrukna konversation om än det ena än det andra där den som drev samtalet ville att jag skulle förgylla den redan splittrade och extremt varma kupén med lite kvinnlig salighet och sensuell anspelning på heterosexualiteten. Men mina behov då?

Duschad kunde jag knäcka den kod som ofta flög över min frekvens och gör fortfarande. Jag har aldrig signat på ett kontrakt att vara kvinna först och främst i alla möjliga sammanhang. Min roll är inte att underhålla och behaga en uttråkad man som varit hemma för länge hemifrån, som säkert är nyskild och vill ha lite sällskap eller uppmärksamhet från någon han utåt sett tycker är attraktiv. Den dimensionen att jag är mycket yngre gör förstås att jag undrar om medvetenheten om att det blir obekvämt finns. Jag inser att svaret är ja, för jag tystnar flera gånger och då påpekar han att jag kanske bara väntar på att de ska lämna tåget.

Din attityd eller dina generaliseringar gör att jag drar mina egna. Om att du känner dig otillräcklig, att du måste vara tömd på kvinnlig energi och söker den någonstans, och blir sur när du inte får den av mig på det sätt du önskar. Fast att vi inte känner varandra, alls.

Jag sitter med min handplockade skivsamling på telefon och lägger till nya låtar på måfå. Sen läste jag om Henry och Eddy Fransson de forna bandylegenderna medens jag lyssnar på en låt av Challe Fransson, han låter lite som 2020talets Gärdestad. Hade aldrig hittat dit utan att ha handplockat en låt utifrån namnet, fast att jag då från första början fått allt om bakfoten.

Smultronstället på sörmländska landsbygden innebor minnen och omges av susande träd. Ingen uppmärksamhetssökande och för mig okänd karl, inga behov att gissa som jag ska spegla oavsett jag vill eller inte. Jag förstår förstås att det första jag skriver är ett inlägg om detta är så som jag önskar att det hade varit, handplockade det bästa ur dialogen och släppte resten. Som handplockade jordgubbar ungefär. Ville att det hade varit ett helt vanligt samtal om band och bandy, ett spontant samtal mellan generationer utan sexuell anspänning. Men så var det inte. Kanske har jag brist på idylliska sommardagar och samtal som inte har en agenda, kanske har jag en läggning för att se det bästa hos andra och skapa illusioner även inför mig själv. Men när jag landat, gått hela varvet runt, haft ett skepp kommer lastat lek inuti mitt huvud, bestämt att såhär var det nog, istället för mekanisk ac så kan jag bara öppna fönstret.