Det är ofta genom en historia som jag kommer på en ny, inte sällan genom att tjuvlyssna på vad människor talar med varandra om på bussen eller på ett café. Eftersom jag inte går ut så ofta och numer hör så dåligt i brus så skulle jag inte kunna tjuvlyssna på människor på krogen, möjligen på de som skriker och de har ofta ganska ensidiga tankegångar som jag inte vill avvara någon tid. Kanske ett finare sätt att säga att man tycker någon är en idiot. Denna gång blev ordet idiot ett nyckelord till ett citat som sen rabblade fram en hel massa annat. Min pappa brukade säga när jag hade fyllt min kvot av dem, de ska ju också uppehålla sig någonstans och det byttes sedan ut till att ja, kort och gott. ”Idioterna ska ju också jobba någonstans”. Men nu till min lilla anekdot om att efterapa och ärva och imitera den du liknar mest.
Sportfantasten Peder som är välkänd i de flesta idrottskretsar är väl den vars egenskaper jag ärvt flest av. På det vis man kan vara lika och ändå inte alltid nå varann tills man kan det. Den intellektuella sidan, höjdskräcken, snäll på riktigt, den obräckliga envisheten och ett visst mått ärvd arbetarklassmentalitet från den tid det inte skiljde sig så mycket mellan moralen hos de som jobbade hårt och de som var i det övre skiktet arbetarklass. Det som nu kallas övremedelklass. De som alltid haft ett jobb från 1970 och framåt, typ. Fantasin och visionerna är det heller inget fel på. Har förvisso vissa skillnader i vilka aktiviteter jag förkovrar mig i men det är samma entusiasm, kreativitet och till viss del ett hyperfokus, ett måste. Som med att söka kunskap varesig det är NLP (neurolingvistic programming) idrott ur ett barnperspektiv eller det som kallas sarkasm och humor. De säger att varje barn i en familj har en unik relation till sina föräldrar som inte kan jämföras med syskonen. Det stämmer nog, jag blev uppfostrad till första barn och på många sätt som en son som ska ärva mycket ansvar. Genom åren har jag förstås som min far haft en del knäppa idéer och mer idiotiska och envisa projekt som jag sedan knappt kunnat fullfölja. Det har inte rört sig om att gräva en fiskdamm på tomten eller ägna sig åt fasanjakt eller olagligheter men just av den här envishetens mått mätt och ett stort mått av att leva som om livet hade deadline, som för att leva upp till bilden man har av sig själv eller något i den stilen.
Att lägga golv i en villa är ett större projekt men också lite av ett konstverk för en vanlig dödlig som inte egentligen är intresserad av annat än slutresultatet. Kapa träd eller designa en trädgård är lite på samma tema. Och alla de sportprylar som alltid fanns för att allt ändå var igång samtidigt, var lika viktigt och prioriterade ärenden var som en hög på golvet, av papper, av oändliga skisser eller idrottsprogram. Ibland fantiserade jag om att tapetsera hela mitt rum med post-it lappar och liksom bara låta hjärnan spotta ut alla de tankar, idéer och den ständigt pågående ström av visioner, tankar och dialog som finns där inne.
Och likt farsan blev mitt första projekt att fylla ett tomrum efter att ha slutat simma.
Det blev ishockey, sen var det flykten till Köpenhamn och min underskattade inställning hur svårt det kunde vara att jobba kreativt och vara au-pair. Tur för mig så lärde jag mig ett och annat om hemmagjorda lögner, överklassfasoner och vad som skulle ta död på mitt känsloliv. Att tänka sig ett viktigt jobb utifrån vem jag var i 20 års åldern, vad jag önskade i tempo och hjälpsamhet ledde mig in på spåret att bli ambulansförare och det är egentligen inte så konstigt. Det är för det första ” ett riktigt jobb” och inget man kan förklara eller prioritera bort. Efter att militärt tränat på sjukvård så föll det ur min intresserymd lika fort som man kan säga simsalabim. Nästa fokus blev då teatern och texten och det är två av de fåtal röda trådar som jag fått behålla. Resten av visionerna jag haft om eget företag, snöskottning på koppartak, formgivning eller indesign for dummies är lite som en ADHD i kvadrat på crack, uppåttjack eller nåt som ger den effekt som vanliga dödliga har på en högre dos amfetamin. Och många av mina idéer har funnits som en guide till galaxen. En support för att jag behövt den lika mycket själv.
Det är aldrig något som fått ruttna eller mögla men jag är helt övertygad om att jag aldrig kommer ha så städat att jag kan låta bli att arg-städa och därför städa bort grejer varannan månad ungefär en vecka innan det månatliga niagrafallet inträffar. Skulle jag ge mig i kast att renovera ett kök igen så skulle jag nog kvävas av astma och det byggdamm som nästan tog kål på mig första vändan och ett alltför djupt dyk ner aktier skulle lagom till medelåldern leda till en konkurs och alla psykologiska följder av en sådan. Brist på självkänsla, skam, ångest och mardrömmar. Och jag har så det räcker och blir över.
Den emotionella kapacitet som ändå driver på att inte hamna snett eller snedare än jag kan styra mig till stiltje från är också nedärvd. Det är en ångestdriven rädsla i grunden för eventuella konsekvenser som står som stand-in för att kontrolltornet i hjärnan har lite brist på den resursen. Sen tror jag det rör sig om ett mönsterseende som jag ofta kunnat skryta med fast att de jag sagt, ” vad var det jag sa” till ofta inte varit lika imponerade. Så jag slutade med det.
Om det gick att likna sport vid jakt eller spel så hade nog farsan blivit sorgsen av att skjuta ett djur och har nog inte i sig att döda för att göda mentalitet.
Jag fick själv när jag och min mor krockade med ett rådjur hålla tårarna tillbaka. Jag skulle på lacrosse träning, ett annat tillfälligt intresse som höll i ungefär 3 månader innan jag snöade in på bokmärken igen, eller var det att lyssna på Hansons nya album varvat med Nordman och Tim Mcgraw tills man kunde varenda textrad och andetag utantill?
Hade det blivit jakt när vi gick där i skogen när jag var barn så vill jag tro att farsan hade satt mig på behörigt avstånd i ett sånt älgtorn och sagt att jag skulle titta på himlen och molnen. Vilka djur kunde jag se där uppe?
Sen hade jag fått apportera bort och hämta fågeln eller haren och sedan plockat eller styckat den efter instruktion ute på garageuppfarten på en kanotstol ungefär som så man skalar potatis. Vi hade båda låtsats att det inte kändes så illa som det egentligen gör. Han som vuxen med en mans regler att leva upp till och jag någonstans mitt emellan barn-pojkflicka och vuxen. Men vi hade varit modiga och det hade hållit ända fram till måltiden där det hade blivit svårt för mig att hålla känslorna i schack. All pådyvlad kaxighet skulle vara som bortblåst och pappas duktiga flicka skulle vara både illamående och ha tårarna i halsen. Det är inte lätt att vara stor när man är liten än mindre att vara människa utan pådyvlade illusioner om vem som får visa vad. Känna vilka känslor.
Som Påskgubbe kunde man ju rymma till Blåkulla eller ett annat fantasi-land med sina känslor. Men som vuxen, vart tar man vägen då?
Med ett hyperaktivt känsloregister och empatisk förmåga har jag ofta fått höra att jag är för känslig men jag tänker att det är andra som är underkänsliga. De har aldrig stannat upp och letat efter djurskepnader bland molnen. De har säkert inte haft lika många tokiga projekt eller infall och därmed är väl livet ganska grådaskigt, lagom och mer hanterligt. Ibland vill jag ha lite mer av det, men det varar inte så länge. Förhoppningsvis infaller en slags fridfullhet men det tror jag inträffar först när jag är så urless att jag hoppar på nästa idé och hobby eller karriärsval eller möjligen när jag fullkomligt kört slut på bränsle. Precis där innan gränsen går. På linjen. Precis som i idrott vill jag komma i mål snabbt.
Jag tråkar ihjäl mig på tanken att försöka stämma in i den lunk som andra kör, jag har försökt men det går ju inte. När det ena mötet än det andra inte leder någonvart och det pratas utan att det blir verkstad. Bromskloss-syndromet är den form som kommer ta död på mitt engagemang vilken dag som helst om jag omges av det. Och det oberäkneliga i att låta käften gå och tänka sen är ändå bättre än passiv aggression. Eller att vänta på att livet ska börja och sen ångra allt det man aldrig gjorde.
Jag minns att vi gick på utflykt, farsan och jag. I skogen eller med kanoten. Drack varm blåbärssoppa eller åkte skidor och det efterapas, mina lånade favoritbarn tar jag med på utflykt och de får dricka blåbärssoppa när de har ont i magen. Det har inte varit så mycket äventyr på sistone utan mestadels kamp och då är det kanske inte så konstigt att man blickar tillbaka, som en del gubbar gör med VM-kval där också de minns varenda detalj. Och vem som fick vilken medalj.
När kommer den kunskap jag förvärvat bli nyttig så som jag trodde? Även när jag ifrågasatte varför man skulle kunna derivata (matematik) och ingen jävel kunde ge en rimlig förklaring. Förstås är väl pandornas parningsritualer eller lite spontan läsning om franska revolutionen lite svårare att passa in men nog behövs mer nytänkande konst och kanske fler människor som vågar vara konstiga och konstiga så det går att göra business på det? Om vi nu ska leva vidare i ett kapitalistiskt samhälle.
En dag kommer jag kanske hitta en skatt eller skopa upp precis lagom med mod och jävlaranamma som gör det möjligt att förverkliga allt det jag fått för mig inte längre får plats i den här världen eller som jag är rädd skulle falla platt som en pannkaka för kvinnor får ju fortfarande inte bete sig hur som helst. Och jag är trots att jag är rebellisk ändå ett barn av min tid. Jag kan lära mig stå upp och kissa om jag gav mig fan på det men vem skulle jag sen visa det för? Logiskt felslut.
Jag ska nog snart ge mig i färd med att starta nästa gedigna projekt, jag ska bara komma på vad det är först. Det projekt som kommer vara i snitt ett decennium innan något av det ser dagens ljus. Fast jag springer snabbt som en av de många hyenor jag sett bland molnen så är jag hopplöst perfektionistisk. Min hjärna kommer välja åt mig, så har det alltid varit. Hoppas det blir något roligt.
Normstorm 