När man åker spårvagn i centrala Göteborg så händer det att du passerar kyrkogården vid Svingeln och möts av en pompös skylt som säger – Tänk på döden. Lite som att den stod på lur runt hörnet. Så som wreeswijk skrev i sin hyllade visa, Somliga går med trasiga skor. ” Jag är en tvivelaktig figur; duger ej mycket till, bakom ett hörn står döden på lur, han tar mig när han vill”.
När så i visan om Hönan Agda, då hon får ett ärligt svar om att tuppen minsann älskar henne passionerat, att allt hon ber om det ska hon få, men att han vill ha henne naken då, den sexuella anspelningen är given men kan tolkas som att kärlek också är att älska någon naken, utan kläder, tillgångar eller materiella ting. Inpå bara skinnet, ärligt och utan villkor eller med krav på annat än närvaron av dennes värme och omtanke. Kanske så som Gud hade tänkt när vi gick nakna i Edens lustgård.
Jag tänker inte leva som att livet är ett väntrum för döden, eller om allt och alltings förgänglighet. Livet är kontrasten till det som känns tomt och definitivt med döden. Att älska är kanske att mista, men att låta bli är ett liv på småsprutt av beslut tagna utifrån rädsla och de beslut är sprunget ur ett fixerat mindset. Att om det ändå tar slut, är det då någon idé? Har du gett upp innan du provat? Som ett barn som inte lärt sig cykla. Det går att ha stödhjul, det räknas också som cykling. Är det därför vissa stannar i kärlekslösa relationer, för att de gett upp, slutar lära sig och utvecklas, väntar på att få slippa undan livets halvtakt och lämna långt innan sista halvlek?
Livet är summan av dina relationer. Det stämmer tycker jag likväl; Att man blir som man umgås, det stämmer och att du blir vad du äter och det du väljer att fokusera på. Rädsla eller kärlek? Det går att vara rädd men välja det som är mest kärleksfullt i varje kontext.
En del av mina jämnåriga har numera barn och jag har stått bredvid och se dem trivas i sina liv. Någon gång har den där tanken dykt upp, känslan av inget fattas mig, att barn inte varit nödvändigt för att livet ska kvala in under meningsfullt livsspel tills slutspel. Mitt liv har kanske inte nått elitserien, eller fått stanna och skörda av mycket hårt slit, men jag arbetar hellre hårt än får något gratis.
När något klickar i efter mycket slit kan känslan av att vara odödlig, stark och tillfreds infinna sig. Det är en form av rus (antagligen adrenalin och lyckohormon) en kontrast mot det vardagliga, men inte nödvändigtvis, det kan vara rimligt att fira, eller bara se att det går och att rikta in sig mot det som vi gör när vi är modiga. Om du känner dig älskad, är du mer modig då? Jag tror det.
Jag älskar min man, mina djur och närmsta kretsen (ni vet vilka ni är) och jag är med dig genom hela berg och dalbanan, de som är mest värdefulla, de infinner sig, som att de alltid har funnits och vi kan tro att de alltid ska få leva. Det är aldrig besvärligt att finnas för dem som funnits för mig på det viset. Och skulle min närvaro eller mina känslor som är jag, vara mer besvärligt än du glädjs av min närvaro så tänker jag att vi nog inte hör samman. Vill du inte ha mig som jag är så kan det kvitta. Jag är mer än någons åsikt, upplevelse eller intryck av mig, inklusive mig själv, vi är inte sällan vår egen mest kritiska röst. Mer än erfarenheter som är mina, jag är vad jag givit, effekterna av mitt varande och handlingar, mitt sätt att påverka och älska och lämna avtryck. Jag är också allt jag inte vet och skurken i någons berättelse, snäll men inte dum och visst om du letar fel eller så behöver du inte gräva så djupt. Du behöver nog inte ens en sån spade eller lie som döden symboliskt gestaltas tillsammans med.
En del tycks tro att man vill vara i centrum som scenkonstnär. Det är absolut nödvändigt att orka vara i det, men det har aldrig varit ett skäl till mitt varför eller min drivkraft. Mer i linje med; jag vill ha kul i livet, jag vill ha kul på jobbet, jag vill påverka-berätta-beröra-dela med mig-uppleva med andra- skratta. Det är ju framförallt humor jag ägnat mig åt i snart 25 år, är det framförallt min genre oavsett jag är utövande eller publik. Jag är nog rädd för att dö och inte hinna få sagt det jag vill, inte lämnat ett avtryck djupt nog, inte haft tillräckligt kul så att det väger upp för det som är svårt.
De flesta som ligger på dödsbädden ångrar att de jobbat för mycket och inte vågade vara mer sig själva, att andras åsikter och normer fått ta för mycket plats. Har tänkt göra tvärtom, så jag inte ångrar något som är så fundamentalt livsviktigt.
https://www.svt.se/nyheter/inrikes/de-fem-saker-manniskor-angrar-pa-dodsbadden
Stannar i känslan. Andas in och talar sanning. Med andra, med mig själv, när ingen annan hör. Jag väljer livspassion efter mina behov och efter intresse och utifrån mina dödliga begär för att så länge det är möjligt känna mig livs levande.
Så många omstarter som varit en del av lösningen mot vad jag ska göra sen, SEN-drömmen som flyttats framåt för att den inte fått plats. Allt som egentligen inte fått plats men som tagit eller bara behövt få utrymme. En prioritering och ett beslut om tillfällig kraftansträngning. Det tillfälliga blev långt, utdraget, för länge. För mycket av allt. För lite av mig fick plats i det.
Allt man jobbar hårt för något är inte alltid jobbigt, eller förenat med uppoffringar. Vi ser det helt enkelt inte så. Det är lika självklart som en naken oskyldig barnrumpa eller för mig en varm arm med lite gips och fasadfärg på tröjärmen, en doft av aftershave i gropen vid nyckelbenet där min haka tycks få rum, en mjuk och go katt som tycker att du är det finaste som finns. Jag har en tillvaro där alla omständigheter inte kan störa. Livets varande är också att flera ting finns, är och existerar samtidigt, motstridigt och ödmjukt behöver du bocka eller niga inför att kontroll endast är en illusion.
Du kan konstruera om och lägga nya fundament, murbruk och bärande väggar. Är du inte nöjd, så rensa spelplanen och byt ut några spelare. Ändra taktik, ja, allt sånt där som sportkommentatorn tjabblar om. Jag har över 10 000 timmar simning, vattensport, träning, rehabilitering, satsning, lärande, utbildning och egen pedagogisk tränare erfarenhet. Jag är expert. Jag kan också säga att jag har mer än 10 000 timmar av kultur, konst, teater, manusförfattande, karaktörabyggande, syntolkning, event, projektledning, kreativ utövning, spel, skrivande, omarbetande, gnetande, vidareutveckling, ledarskap och pedagogisk erfarenhet. Närmare 88000 timmar däremot av oro, stress och inflammation. Inflammation som är kronisk, sjukdom, gradvis bättre, överbelastning. En kropp med överlevnadsinstinkt påslagen. Det är 2190 timmar per år. Det är nästintill en fjärdedel av tiden på ett år. Det hade kunnat motsvara 9 expertgrenar inom valfritt område. Gott om tid att skriva klart den där boken jag skrivit på i ett decennium. För mycket oro för andra eftersom jag är socialiserad till kvinna, för många otillräckliga spelare på spelplan, många bakslag men också mycket fint. Det är lätt med en hjärnan som har negativitetbias att inte se det som varit bra och underbart också, även när allt annat pågick. Jag har levt mer än halva livet i en kärleksrelation som under tiden den pågick var sann, fin och läkande på sitt sätt. Jag vet vem jag hör ihop med och har haft glädjen att träffa min andra hälft. Alla hittar inte rätt person. Jag har förverkligat många projekt och idéer och sett dem landa i verkligheten eller framför en publik, testat nytt, bott utomlands, lärt mig bygga motståndskraft, lärt mig vila och våga be om hjälp och det är inte så lite bara det. När jag läste boken No fucks given av Sara Knight så skrattade jag en hel del, alla borde läsa den.
Det är en fight. Obekvämt, progressivt, framåtlutat och lättare sagt än gjort med det nakna bultande hjärta som känner mycket och allt på samma gång men jag har fått ligga intill det som kommit att betyda mest. Jag vågar leva.
Nu tänker jag på döden som en objuden gäst till en grisfest. Odräglig, snål med att dela och utslagen som från det värsta av fylleslag av att gå den till mötes, ha den om hörnet som en realitet. Som av ondo. Så som den kulturellt gestaltas på film. Det är inte så enkelt.
I vrede har jag absolut önskat livet ur mina förövare som utsatte mig för sexuella övergrepp. Visst har man tänkt att om man vore Gud som Bruce Allmighty för en vecka, att man ändrat på en del saker. Eller att som Daniel Sloss ger uttryck för i sin standup. Om du fick en lista, du kunde fylla med namn, de skulle dö helt smärtfritt, hade du verkligen inte kunnat uppge några namn till den listan? Det är förstås svart humor som gör uppror mot det där politiskt korrekta vi lärt oss om att allt liv är värdefullt. Han menar också på att om det är så, hur kan man då skapa det slentrianmässigt eller av misstag.
Se mer av Daniel Sloss här: https://youtube.com/shorts/NkJT0bOrv18?is=S6ncuzJaxXBq70UH
När farfar lämnade minns jag mest att vuxna pratade och pratade och att vi skulle nog ses igen i det där kapellet, döden var bara att vi aldrig mer såg den snälla farbrorn som hade med sig hårda polkagriskarameller och relativt fåordigt fyllde sina besök med en norrländsk framtoning. Visste det inte då men sen kom nyheterna ofta på telefon och jag på distans fick alltid göra det sorgearbetet på egen hand. Ganska mycket som jag gjort med allt annat.
Självständig(t) har varit ett smattrande radband på min rygg som ibland till mitt förtret och flimrande huvudvärk vägrat släppa taget om mig. Jag har piskat mig, gjort humor på trauma, låtsats som inget bekommer mig. Distans som medvetet lagts ut på spelplan gör livets brak som en flyttad pjäs framåt. Men någon gång i framtiden kan vara imorgon. Om du klipper gräset visas alla ormarna.
Det friska, realistiska kan plocka fram frågor som behöver svar. Stora och små. Hur många böcker till vill jag läsa, vilka är dem? Hur många besök blir det med åldrande mor eller farförälder innan det förgängliga med livet når sitt slut? Vad är så viktigt att det inte kan vänta? Vad pockar på och gör sig påmint oavsett hur mycket du springer ifrån det? Visst kan man få slippa välja mellan Jobb och fritid. Kärlek och trygghet. Sjuk eller frisk. Ibland kommer precis allt att kräva det bästa av dig utan hänsyn till belastning eller rimlighet. Det är då det gäller. Ansikte mot ansikte med det oundvikliga visar vi vilka vi är och om man är något att räkna med.
Det blir aldrig enklare. Det är en stum mage som inte vill äta. En anhörig som står handfallen. Hoppets låga brinner i huvudet, en övertro på att vi kan lura till oss mer tid eller förhandla med döden. Eller lukta illa så att när väl döden dyker upp som i pjäsen I väntan på Godot. Då säger den bara barskt till svar på om det blivit din tur att bli hämtad. Att nej, dig vill jag inte ha. Eller som i sjunde inseglet där mannen spelar schack med döden.
Sjunde inseglet: https://youtu.be/7_FOmsqm1uc?is=vcPIgPRxwp_iTdgc
Som en trasdocka i trasiga skor, men med livet i behåll. Somliga lever närmare hundra år men vågar aldrig riktigt leva eller modigt möta de svårigheter som livets väg tagit dem till. Några gör aldrig något åt att livet inte blev som de tänkt. Kanske är de missnöjda eller så ska vi lyssna på deras klagosång år in och år ut. Men de har heller inte verkligen levt, älskat, skrikit, sjungit och njutit. Har man egentligen levt då? Alltså på riktigt med kraft och hjärta eller är det mer som en distanserad monoton pågående rörelse där man av vana fortgår som man alltid gjort tills det säger krasch-bom-bang. Men, Cizzi sa en vän. Alla känner inte så starkt, en del är ganska praktiskt lagda, har inte kreativitet som självändamål och högsta bästa. En del vill inte ha kärlek. Det är förstås provocerande att tänka att en del helt enkelt inte känner livet så mycket, känslor kan vara svåra eller mest till besvär, en del stänger av medvetet. En del för att de måste.
Mina mest förtrogna hemligheter har jag talat om för de djur jag haft i mitt liv. Hästarna på Sörmon. Familjens första katt när jag var barn och sen andra. Jag grät mer när vår grå snuslus lämnade än när farfar dog. Det blev tyst som i graven hemma och för att jag inte kunde få säga hejdå. Jag var inte heller då på plats, på distans får jag nyheten, på telefon. Och mina känslor sprutade som en sprinkler utan hämningar eller fördämningar. Jag har oftast fått dödsbesked på telefon.
En del vet vi vara av det slag att de bara hör av sig när det är dåliga nyheter eller när de ska ha något eller ha hjälp med något. För det är bara det som får dem att lyfta luren. Men att förskottsbetala för att slippa undan dödligt allvarliga besked är som att äta glass utan strut, direkt i handen. Kallt, kladdigt och uppenbart bristande som handling och skäl. Som att att leva på depositionen till en naiv tillvaro som kommer gå i kras.
Lite trasiga och knasiga och krasiga … är vårt trasdocksgäng…
https://youtu.be/QuJDMKAZGGs?is=Hg84amD1Ew0CneEP
Vi som vridit ur varenda emotionell trasa ur trollerilådan för att blidka den tår som inte uttalar mer än stilla lidande. Det syns mindre inuti än utanpå tror jag, annars kunde döden nog ta fatt i fler som dör av just ett brustet hjärta.
Och jag sover inte för att jag står där i dödens väntrum, det som skulle vara livstid för inget annat är värdigt en så omtänksam och kärleksfull katt som min Nova.
Nova Astrid Bomulslstuss Grönkvist. Min rosa gosnos. Du som fanns innan min man gjorde entré i mitt liv, som en lycklig slump, en länk mellan mitt yngre jag och den jag blivit. Den version som trodde jag var odödlig i det jag skapat och det jag står för. Så som jag trott hon alltid skulle finnas för att jag inte vill tänka på ett slut som jag är rädd för ska bli alltför tidigt.
Lämna mig som en skadeskjuten fågel vid motorvägen om jag fick slippa att hon hade ont. Betydelselös kan jag stå ut med om det ändrar smärtfördelningeb. Bottentyngd i dynga av tårar och röda skrubb skabb märken mot den illröda gråtfyllda kind som skulle vilja lura döden med för att köpslå tycks för osäkert.
Höga odds mot döden är oftast det som gestaltas i våra filmer och berättelser, eller så är det magiska vändningar i hopplöst underläge, känns som ett spel för galleriet, ett gladiatorspel med vapen, någon som är förberedd, som har combat training, en segrare som lever efter fighten, ibland mot alla odds. Men om jag lever efter fighten och hon är här hos mig så vinner jag den högsta vinsten. Kärlek. Min kärleksfulla Astrid Lindgren kloka kisse, du är älskad för att du är tätt intill, ger av din kärlek som en frikostig och modig vän. Du fanns när jag var ensam. När jag behövde vara ensam är stark, bygga fasad, vråla alla svordomar i kudden, slåss och fly från narcissisten och det spelar roll. Du fanns när jag hade premiär av Fantastiska Förebilder, när jag flyttade från storstan för en paus, när jag längtade efter stabilitet men sökte på fel plats. När jag skrev min första bok, när jag kom hem från Indien helt uppslukad av färg-form och fylld livstank.
Du har varit en känslosam och klok kärleksbok för de finaste av minnen och jag vill ha dig hos mig och mer än något önskar jag dig frisk för att du är det finaste jag har. Det är du och Ako som är min familj. Och ni är alltid välsignade med min totala närvaro, lojalitet och kärlek utan förbehåll. Den är inte förgänglig för den kommer leva kvar som en enveten soldat som i kärlekens namn omöjligt kan ge upp på den och de jag älskar mest. Jag kommer lämna med ett arv av kunskap som sprids med vinden, ett rekordlångt årligt jam av sökande, svar, kamp, behandling om så krävs och hos de bästa. Jag har byggt ett fundament och en väg in för att i händelse av det värsta kunna ge allt jag har.
Jag är stark som fan i det läget. Som fan själv. Fast beslutsamhet. Som alstrande på ett extra batteri. Attityd är mycket av andan och själen hos en person om du frågar mig. Upp till kamp. En för alla, alla för en. Den är där, den har alltid funnits där. Jag kommer dö med den intakt.
Vem vore jag att stappla eller ta beslut som är påverkade av andras åsikter? Ibland måste man vara modig fast man inte vågar. Annars är man ingen människa. Bara en liten lort. Så skrev Astrid Lindgren mycket klokt i berättelsen om Bröderna Lejonhjärta. Så tänk på döden, det var tanken med den där skylten mitt i stan i centrum av Göteborg, en påminnelse om livets förgänglighet. Jag tänker att döden är slutet på mod och påverkan i den kropp du har. Döden kan vara ett läge i livet, stiltje, dödläget i matchen när bollen studsar fram och tillbaka. Tiden går men inget av betydelse för (liv)spelet händer. Döden är i sig inte meningslös men den lämnar ett tomrum. Varje gång jag sett den har jag varit ledsen men jag har levt ändå. Det gör dig mer levande. Både i stunden och sen.
Nova min kloka, du var så liten när du kom till mig. Nu måste du stanna. Jag behöver dig. Stöd mig, en grundsten som för att denna jag, denna tvivelaktiga trasdocka ska orka hålla livsgnistan och vilja reda ut meningen med livet. Så som jag vill ha det nu och inte sen. För SEN är inte givet.
Katterna, deras unika personligheter och kärlekskriser jag haft förmån att dela min tid med har gett mig mening, pausen, attityden, övertygelsen styrkan att sortera och ja, No fucks given to those things that are not of enough importance.
De är nog hela summan av de mest sunda och emotionellt fulländade samtal jag haft. De kan lyssna, de kan nå in i själens innersta om du håller dörren öppen. Med djur blir allt lite enklare. Enklare som i dynamiskt, icke komplicerat, givet, centrerat. Understruket. I min baseline drar ett inkört självständigt hjulspår och jag kan nog fastna. Men det jag fastnar på är alltid iögonfallande viktigt utan undantag, för mig. Och det fastnar på mig som limmet jag var som höll samman det som aldrig var mitt ansvar när jag var barn.
Men:
Jag vill inte behöva klara mig utan dig min fina vän och kära Noomalainen, kämpa.
Kom hem så jag inte behöver sörja som Mattis i Ronja Rövardotter. Slåss som Bröderna Lejonhjärta eller Maximus Decimus Meridius i Gladiator och gråta tyst med stängd dörr för att hjärtat inte ska gå sönder.
Men jag är redo, om det krävs så slåss jag för dig tills jag stupar och måste jag möta döden så ska jag med karaktär och högsta närvaro, artigt men argt påpeka att han misstar sig och ska leta upp någon annan elak jävel att plocka bort från jordens yta. Det måste vara jämvikt, hur man levt måste räknas och ens meriter måste göra att man kvalar in i himmel eller helvete. Om det inte biter så ska jag kontra med en hel jävla kunskapslåda och erfarenhet av sjukdom. Alla döda timmar av vånda. Jag vet hur man gör, jag kan vänta, jag orkar jävligt länge. Det är enda svaret på varför jag klarat mig, klarade mig själv så länge och ser samband. Fråga om döden, om han har combat training, det ska jag, för det har jag. I längden, om jag kan trötta ut döden, om jag kan få välja gren (läs ej schack) så kanske det går att lura till sig mer tid för liv och kärlek. Gud, vad jag hoppas att det är så och att det blir så.
🐾🐾🐾🐾🐾🐾🐾🐾🐾🐾🐾🐾🐾
