När man åker spårvagn i centrala Göteborg så händer det att du passerar kyrkogården vid Svingeln och möts av en pompös skylt som säger – Tänk på döden. Lite som att den stod på lur runt hörnet. Så som wreeswijk skrev i sin hyllade visa, Somliga går med trasiga skor. ” Jag är en tvivelaktig figur; duger ej mycket till, bakom ett hörn står döden på lur, han tar mig när han vill”.
När så i visan om Hönan Agda får ett ärligt svar om att tuppen minsann älskar henne passionerat, att allt hon ber om det ska hon få, men att han vill ha henne naken då, den sexuella anspelningen är given men kan tolkas som att kärlek också är att älska någon naken, utan kläder, tillgångar eller materiella ting. Inpå bara skinnet, ärligt och utan villkor eller med krav på annat än närvaron av dennes värme och omtanke. Kanske så som Gud hade tänkt när vi gick nakna i Edens lustgård.
Jag tänker inte leva som att livet är ett väntrum för döden, eller om allt och alltings förgänglighet. Livet är kontrasten till det som känns tomt och definitivt med döden. Att älska är kanske att mista, men att låta bli är ett liv på småsprutt av beslut tagna utifrån rädsla och de beslut är sprunget ur ett fixerat mindset. Att om det ändå tar slut, är det då någon idé? Har du gett upp innan du provat? Som ett barn som inte lärt sig cykla. Det går att ha stödhjul, det räknas också som cykling. Är det därför vissa stannar i kärlekslösa relationer, för att de väntar på att få slippa undan livets halvtakt och lämna långt innan sista halvlek?
Livet är summan av dina relationer. Det stämmer. Att man blir som man umgås, det stämmer. Du blir vad du äter och det du väljer att fokusera på. Rädsla eller kärlek? Det går att vara rädd men välja det som är mest kärleksfullt i varje kontext.
En del av mina jämnåriga har numera barn och jag har stått bredvid och se dem trivas i sina liv. Någon gång har den där tanken dykt upp, känslan av att vara odödlig är en form av rus mot det som vi gör när vi är modiga. Stannar i känslan. Andas in och talar sanning. Jag väljer livspassion efter behov och efter intresse och utifrån mina dödliga begär för att så länge det är möjligt känna mig livs levande. Obekvämt, progressivt, framåtlutat och med det nakna bultande hjärta som fått ligga intill det som kommit att betyda mest.
Nu tänker jag på döden som en objuden gäst till en grisfest. Odräglig, snål med att dela och utslagen som från det värsta av fylleslag av att gå den till mötes, ha den om hörnet som en realitet.
När farfar lämnade minns jag mest att vuxna pratade och pratade och att vi skulle nog ses igen i det där kapellet, döden var bara att vi aldrig mer såg den snälla farbrorn som hade med sig hårda karameller och relativt fåordigt fyllde sina besök med en norrländsk framtoning. Visste det inte då men sen kom nyheterna ofta på telefon och jag på distans fick alltid göra det sorgearbetet på egen hand. Ganska mycket som jag gjort med allt annat.
Självständig(t) har varit ett smattrande radband på min rygg som ibland till mitt förtret och flimrande huvudvärk vägrat släppa taget om mig. Distans som medvetet lagts gör livets brak flyttad framåt. Men någon gång i framtiden kan vara imorgon. Hur många besök blir det med åldrande mor eller farförälder innan det förgängliga med livet når sitt slut.?
Det blir aldrig enklare. Det är en stum mage som inte vill äta. En anhörig som står handfallen. Hoppets låga brinner i huvudet n övertro på att vi kan lura till oss mer tid eller förhandla med döden. Eller lukta illa så att när väl döden dyker upp som i pjäsen I väntan på Godot. Då säger den bara barskt till svar på om det blivit din tur att bli hämtad. Att nej, dig vill jag inte ha.
Som en trasdocka i trasiga skor, men med livet i behåll. Somliga lever närmare hundra år men vågar aldrig riktigt leva eller modigt möta de svårigheter som livets väg tagit dem till. Har man levt då? Alltså på riktigt eller är det mer som en distanserad monoton pågående rörelse där man av vana fortgår som man alltid gjort tills det säger krasch-bom-bang.
Mina mest förtrogna hemligheter har jag talat om för de djur jag haft i mitt liv. Hästarna på Sörmon. Familjens första katt när jag var barn och sen andra. Jag grät mer när vår grå snuslus lämnade än när farfar dog. Det blev tyst som i graven hemma och för jag kunde inte få säga hejdå. Jag var inte heller då på plats, på distans får jag nyheten, på telefon. Och mina känslor sprutade som en sprinkler utan hämningar eller fördämningar.
En del vet vi vara av det slag att de bara hör av sig när det är dåliga nyheter. För det är bara det som får dem att lyfta luren. Men att förskottsbetala för att slippa undan dödligt allvarliga besked är som att äta glass utan strut, direkt i handen. Kallt, kladdigt och uppenbart bristande som handling och skäl. Som att att leva på depositionen till en naiv tillvaro som gå i kras.
Lite trasiga och knasiga och krasiga … är vårt trasdocksgäng… vi som vridit ur varenda emotionell trasa ur trollerilådan för att blidka den tår som inte uttalar mer än stilla lidande. Det syns mindre inuti än utanpå tror jag för annars kunde döden nog ta fatt i fler som dör av just ett brustet hjärta.
Och jag sover inte för att jag står där i dödens väntrum, det som skulle vara livstid för inget annat är värdigt en så omtänksam och kärleksfull katt som min Nova. Nova Astrid Bomulslstuss Grönkvist. Min rosa gosnos. Du som fanns innan min man gjorde entré i mitt liv, en länk mellan mitt yngre jag som trodde jag var än odödlig i det jag skapat och det jag står för. Så som jag trott hon alltid skulle finnas för att jag inte vill tänka på ett slut som jag är rädd för ska bli alltför tidigt.
Lämna mig som en skadeskjuten fågel vid motorvägen. Betydelselös. Bottentyngd i dynga av tårar och röda skrubb skabb märken mot den illröda gråtfyllda kind som skulle vilja lura döden för att köpslå tycks för osäkert. Höga odds känns som ett spel för galleriet, ett gladiatorspel med en segrare som lever. Men om jag lever så vinner jag inte den högsta vinsten. Min kärleksfulla Astrid Lindgren kloka kisse, du är älskad för att du är tätt intill, ger av din kärlek som en frikostig och modig vän. Du fanns när jag var ensam. När jag behövde vara ensam är stark, bygga fasad, vråla alla svordomar i kudden till narcissisten som spelade ut alla sina kort.
Du har varit en känslosam och klok kärleksbok och jag vill ha dig och mer än något önskar jag dig frisk för att du är det finaste jag har. Det är du och Ako som är min familj. Och ni är alltid välsignade med min totala närvaro, lojalitet och kärlek utan förbehåll. Den är inte förgänglig för den kommer leva kvar som en enveten soldat som i kärlekens namn omöjligt kan ge upp på den och de jag älskar mest. Jag kommer lämna med ett arv av kunskap som sprids med vinden, ett rekordlångt årligt jam,
Vem vore jag att stappla eller ta beslut som är påverkade av andras åsikter? Ibland måste man vara modig fast man inte vågar. Annars är man ingen människa. Bara en liten lort. Så tänk på döden. Det gör dig mer levande. Både i stunden och sen.
Nova min kloka, du var så liten när du kom till mig. Nu måste du stanna. Jag behöver dig som en som för att denna tvivelaktiga trasdocka ska orka hålla livsgnistan och vilja reda ut meningen med livet.
Katterna har gett mig mening, de är nog summan av de mest sunda och emotionellt fulländade samtal jag haft. Med djur blir allt lite enklare. I självständigt hjulspår och jag kan nog…
Men:
Jag vill inte behöva klara mig utan dig min fina vän och kära Noomalainen, kämpa.
Normstorm 