Tunnel är en underjordisk transportväg eller distributionsled. Någon exakt definition på vad som kan definieras som tunnel finns ej, konstruktionen är en passage som omges av berg eller i andra fall har en längd av minst 100 meter. Tunneln kan vara en metafor för transport till en bättre plats.
Det är alltid så att ett nytt år frambringar känslor och förhoppningar om mer glädje och lycka. Om Gud har stoppat in mig i ett mörkerrum så är det väl nog av lärdomar?
Äh, klaga. Det vore väl som att manifestera just den energi frekvensen du vill befinna dig på. Än dock finns det tillfällen av prövningar och när tunneln liksom bara blir längre? Inte ens är en metafor?
Det finns givetvis mycket maktlöshet i att gå i tunneln och det gör mig till sämre. Ändå har jag gått, fyllt på med energi längs vägen och försökt ta vara på varje högtidlig sommardag, när hjärtat tar extra skutt ner för en kulle och du plötsligt undrar hur benen kunde bli så stela. Men det går ändå. När havet lockar sig och kyssarna blivit fler än du kan räkna på fingrarna.
Jag har lärt mig vem jag är bakom allt det jag vips i ett nafs, bara gör. Jag är en prestationsinriktad, kreativ, envis, snäll och passionerad person. Fast jag funkar ganska dåligt. Och det är okej, det är vardagsbruset som tråkar ut mig och som vanligtvis gör mig rastlös och rivig, av ännu en skopa tillsynes meningslös uppgift, som att vika kläderna, sortera bland alla färger, kritor och projekt, byta gardiner. Jag har inte ens några. Inte längre. Jag har hoppat över, hittat genvägar, trollat med inget och de där projekten, som fyller upp mig tills dom tar över. Dom finns i periferin. Min uppmärksamhet har lagts i en enda tematik. Något jag velat lösa. För att när jag älskar så gör jag det stenhårt.
Jag har sorterat och skivat och delat och tagit känslorna i tur och ordning, önskat jag kunnat ge igen för gammal ost, för att i samma stund påminna mig om att det är ett kort rus av spänning och sedan känns det precis lika meningslöst som innan, och lite mer tomt. Ge igen eller komma igen? Kanske båda. När boven är under skinnet, inte en person?
Enligt Maslow så har vi grundbehov som måste finnas för att människan i längden ska kunna upprätthålla sig själv och vidareutveckla eller självförverkliga, vad det nu är man vill. Jag har svårt för det här individualistiska överfokuset. Klart jag har drömmar och vill vara kreativ, men nu går jag i tunneln. På tal om det, ett sidospår…
Såg en förbannat bra film med samma namn, du hittar den här: https://viaplay.se/store/the-tunnel-2019
Det som händer när en lastbil krockar och börjar brinna, det vet vi. Och vi kan oftast skatta oss lyckliga att det inte händer så mycket dramatik och action i verkligheten. Jag har alltid haft den fantasin att inte mycket alls behöver hända för att alldeles så där, vips pannkaka så finns berättelsen där ändå. Och det är ju för åhöraren som jag skriver, för att berättelsen ska leva vidare i någons tanke, tid och rum. Som inspiration, kanske något mer? Ja, det räcker för mig. Och så skratten.
När det som berättas skapar glädje då är jag i det högsta bästa. Inte att framträda som berättaren nödvändigtvis och det är väl därför det alltid varit lite av varje när det kommer till mig. Jag har stuckit iväg med den ena idén efter den andra. Och det har varit jobbigt att ständigt vara på äventyr och leta fram energi och dölja det som är svårt.
Sen finns det svårt och så finns det egenskaper och personlighetsdrag som oftast sammanfaller i blandad kompott, som risotto. Det är inte bara gott.
Det är enklare när det är en själv. När det är svårt för att man misslyckas ibland. Men när det inte finns en motprestation utan bara ren otur och orättvisa, hur gör man då? B
Bara existerar?
Kläm fram det. Säg det bara. Fast det blir mer verkligt. Cancer. Cancer är förjävligt. Själsligt tungt och bär på maktlöshet, vrede och skoningslöshet. Jag förlorade min katt Nimbus i mars och jag vaknar fortfarande av att jag gråter i sömnen. Nala har varit sjuk från februari och blev bra, men cancern kom tillbaka, orättvisan kommer med minnen kring förlust och bär på existensiella dilemman. Det strömmar genom mig. De har alltid funnits, det finns nästan inga vuxna minnen av att de inte mött mig i dörren när jag kommer hem, hållit mig sällskap när orden inte finns eller räcker och kärleksfullt utan komplikationer bara varit, glädje. När jag själv inte haft någon har de fyllt på.
När det tar slut, ofrånkomligt, då sticker jag tillbaks in i fantasin där det finns lite fler lyckliga slut. Tränar på att inte göra det också, nästan varje dag.
I tunneln har jag skrivit på tok för lite, det har varit för mörkt. Det är ingen skillnad på 2024 och nu, hoppet är där, om att det går att vända eller hitta något ljus här bland all bråte och det som oroade mig innan, det bekommer mig inte, når inte riktigt fram. Vad når egentligen hela vägen fram?
Jag tänkte testa att publicera många av de korta berättelserna jag nu har letat fram och se vilka som landar och blir lästa. Kanske känns det mindre mörkt i tunneln om det studsar tillbaka ett leende eller skratt?
Jag ger inte upp och de som älskar djur som sin familj, de vet, de som känner mig som den känslosamma människa jag är, de vet. De som inte kan förstå, ja dom finns ju alltid. Dom är på den där låga frekvensen där empatin liksom inte når upp till ett medelvärde och det har jag verkligen lärt mig, inte bara 2024, utan 2021 som var ett ensamt år. De som inte går i tunneln med dig, de ska inte heller få ta del av dig när det går vägen, när du är ditt bästa. Och i det står jag stenhårt fast.
2025, give me all you got, I’m ready.
Normstorm 