Normer och stormer och önskade trollformler.

Jag satt på en stol för längesedan och försökte summera det jag då hittills gjort kring kreativa jobb i ett ord, kanske var det 2011. Mitt sinne för ordlek har väl alltid varit en ström av kreativa påhitt men just med namn på saker så kan det ibland ta lite tid.

Normstorm blev det nog för att livet tycktes kretsa kring ett tema som jag ständigt kom tillbaks till, i teatern, i drag, i skrivandet och i livet och de svåra och mer grumliga konflikterna inuti eller i relation till andra.

Skulle livet vara sådär fint som på Instagram så hade det efter ett tag varit händelselöst och tråkigt. Fint, flådigt och en bouillabaisse. Även jag hade tröttnat på den där fina hotellfrukosten. Utan utmaningar och svårigheter blir det ingen vind i seglet. Men när man väntar på medvind är det svårt att hålla i. Utan karta och kompass är det svårare med motivation eller destinationer.

I famlandet, undrar jag och kritiserar och den inre dialogen är därefter.

Normer som tankar är ju till för att synliggöras och brytas ihop och isär och helst emot. Det händer inget nytt om alla gör samma eller likadant som alla andra. Och jag faller inte in i ledet. För jag har inte hittat tillräckligt många beröringspunkter för att känna att sammanhanget bär de normer jag behöver för att trivas. Och som jag sår, här och där. Ändå ingen skörd. Det är helt okej, jag har vant mig. Jag blir inte upprörd eller ledsen och är sannerligen inte lättkränkt. Men om kritiken bara pågår och du ständigt ska återuppfinna dig och kamouflera och justera så finns till slut inget kvar av dig.

Jag är inte immun mot grupptryck även om jag lycksaligt nog inte känner någon stark tillhörighet till en särskild krets. Varesig det är ett hockeylag, en musikgenre eller en förening. Kulturens vida begrepp och mening möjligen. Men det finns värderingar som jag attraheras till och söker efter. När det inte funnits har jag skapat det jag vill ha, för mig och för andra.

Abra kadabra. Nu stormar det igen. Omvärderar som många andra när det är sorgligt och ledsamt men också för att jag måste. För det är mycket som inte fungerar längre och jag gillar inte det jag ser. Varsesig i världen, omkring mig i närmiljön eller inuti. Det som jag möter och reflekterar mig i är inte det jag längtar efter eller det jag tror ska leda mig framåt. Tyvärr tvärtom. Det som man vill och det man behöver är inte alltid samma sak.

Det finns normer kring uppbrott, hur man gör slut på en relation men knappast någon rad kring vänskap och när den behöver ta slut. Bara larviga ord som att fånga dagen och gå vidare på sin resa. Är de normer vi har kring relationer inte för inriktade på jaget och kärleksrelationer och lite för lite på allt annat. Jag tycker det.

Kunde önska att det fanns mer normer kring empati, sympati och skillnaden mellan förväntningar och spelregler. Även inom familjer så är stöd ofta villkorat till hur den som stödjer vill och kan stötta och dennes kärleksspråk, inte den som söker.

Den utgångspunkt som borde finnas är väl vad den som söker behöver. Annars ska den som vill ha hjälp också stå för större delen av anpassningen och där tappar man mig. Det blir som att jag ska vara tacksam utan att kunna vara mig själv. Något annat men vet inte alltid vad.

Det är som att säga till någon. Jag älskar dig, men ändra på dig nu. Jag älskar dig som päron men bli nu en vindruva, tack.

Normstorm är inte bara mitt ”brand” -varumärke, tematik och samlingspunkt utan det jag klurar på mestadels av tiden. Det är eller berör det jag också har så svårt för att leva upp till. Hur man förväntas vara, utefter hur andra ser en.

Jag är ständigt missförstådd på den punkten. Och jag är inte medveten om alla lager och diskurser och fina akademiska termer, det räcker att leva mitt i. Och en del jag umgås med har aldrig ens bekymrat sig eller reflekterat eller haft de tankar och funderingar jag har. Det är som identitetspolitik, ytligt. Och det verkar så skönt, att förenkla och acceptera och spela med. Men det har aldrig fungerat för mig i längden.

Förr eller senare så trillar jag dit på en energidipp eller en missad kvittoredovisning när fokuset ska ligga på exakt 25 andra saker som pågår parellellt. Kan inte få till den typen av splitvision och låta det pågå med allt annat brus och den konstanta kreativa ström som pågår i huvudet, varesig det är jobb eller privatliv så finns här ingen multitasking, avancerad planering och punktlighet eller schema. Och jag har inte tålamod hur länge som helst. Jag är snäll, för snäll har jag hört, kanske det. Intensiv skojare. Den som vet hur det är att vara less/nedstämd/ledsen/deprimerad vill ofta att andra ska slippa känna så. Du blir det du vill ge kontrast till.

Efterfrågade talanger är ofta engagerad, flexibel, stresstålig och social. Och det ska pågå och vara ett ärligt beteende samtidigt som man lever sitt liv.

Tanken på det heterosexuella livspusslet och den socialiserade (läs inprogramerade) meningen med livet (hus, barn, bil etc.) tråkar ut mig fullständigt. Lika mycket som en person som talar för långsamt, eller som för femtielfte gången ställer samma fråga. Och sen ber mig att anpassa mig lite och läsa dem och förstå. De flesta tror att alla tänker som de gör. Men så är det ju förstås inte. Och att lyfta problem behöver inte vara negativt.

Att som jag skriva ur ett negativt eller kritiserande perspektiv är inte enbart för sakens skull. Normkritik är ju att riva runt i det som skaver. Inte göra det förväntade och utmana om man kan och tycker det är lämpligt.

Vad vill du ha istället? Det går ju inte att manifestera det du inte vill ha. Och inte heller komma på vad du vill omkring för mycket av det du inte kan spegla dig i. Eller personer som begränsar och håller dig tillbaka.

Har du tagit dig tid att lyssna eller har du mest tänkt vad du ska säga härnäst i samtalet? Ödmjukt sagt skulle det vara en uppmärksamhetsfråga.

Och avbryter jag så är det för att fylla i, fylla på eller visa att jag hör och förstår dig. Nickanden och hummanden är lite sparskrapat hos mig. Och det finns många normer för kommunikation (kanske för många?) bara det att det hjälper inte om bara en person använder dem och har ett engagemang. Det går inte att skapa dynamik i en orkester med en triangel och en gurka, inte ens med bästa fantasin och låttexterna. Det låter skit, det känns inte och det berör ta mej fan inte.

Tacka vet jag att abstrakt konst kan få kritik men så är det så många som kommer undan med sitt manuskript av trams. Kritisera utefter vad du själv kan leverera på. Är det inte så?

Utifrån just normer ska vi vara bra på olika saker, det beror på vem vi är, hur vi kodas och uppfattas av andra och det är så mycket av det jag är dålig på som tjejer ska vara bra på. Och då väljer jag ju bort det. Inte för att det är en ”tjej-grej” (för det är ju bara en social konstruktion) utan för att det är dumt att fokusera på det man är dålig på. Och när det inte går att fixa med vilja, eltejp eller superlim så är det trasigt.

Nu önskar jag att jag hade en trollformel som kunde lösa de dilemman som det saknas normer och tydligare spelregler för medens jag som vanligt tycks drunkna i andra som jag inte kan leva upp till och inte ens vill leva upp till. Det är svårt att retirera, dra sig tillbaka, avsluta eller inte hjälpa, rationalisera det som varit en stor investering av tid och energi. Lätt att ångra eller vela fram och tillbaka. Oavsett så ska tomrummet inte fyllas alltför snabbt om det är ett nödvändigt avslut för i mitt liv har det fyllts med så mycket knäppt och tillfälligt fängslande.

Ta bara lacrosse, militärtjänst, en flytt till Danmark eller att man byter en idiot mot en annan.

Abrakadabra och så vips? Nä, inget.

Ibland går det förstås att göra ingenting. Det är också ett val. Tystnaden är tydlig. Men är den hjälpsam?

Kan man få sakna en version av någon som inte längre finns?