Min skatt, min själ, mitt hjärta.

Berättelsen om djuren i mitt liv började dagen jag föddes och kommer fortgå livet ut. Men från början, då fanns Snuttan, mamma och pappas och vår första katt. Hon kom alltid och höll mig sällskap när jag inte tyckte att någon annan förstod mig eller begrep sig på mina känslor. Jag är en högkänslig människa med en icke-linjär hjärna, livlig fantasi, passion och engagemang för det jag gör. Så när jag går in i något så gör jag det med hela mig. Som barn väljer vi anknytning till våra föräldrar och viktiga vuxna i vårt liv men också andra familjemedlemmar. Jag fick lära mig mestadels av mitt känslospråk på egen hand, begripa mina styrkor, försvar och även trauman och hur de påverkat och gjort mig till den jag är. Det är fullt rimligt och helt okej att vi har olika känslospråk, behov och kärleksyttringar men för mig är det fysisk närhet och kvalitets tid som trumfar allt, även över fina ord och kärleksförklaringar.

För det är i dina handlingar som du blir den du är. Inte så mycket snack alltså, kanske udda för en skrivande människa att känna så eller så är det något jag fått för mig men de där orden kommer först på tredje plats. När vi blir äldre och vi kan välja att vara autentiska och sanna mot oss själva så går det också att bli medveten på ett djupare plan om vad som är viktigt och sant. För mig är det det som ger energivibrationer på en högre frekvens.

När jag miste min första bästa vän kunde jag inte ta avsked och det har varit något som påverkat mig. När jag sedan miste min farmor som var den första centrala mänskliga relationen i mitt liv att försvinna så gick jag under. Jag stannade flera år i förnekelsefasen för att sedan vara i ilskan och skylla på bristande vård. Oavsett det fanns brister eller ej så ändrade det inte utfallet. När jag kom till acceptansen hade det gått mer än ett decennium.

Du kan vara medveten om dina behov men ändå så slukas du upp av sorg när den slår till. Men jag hade verkligen ingen aning var jag skulle göra av känslorna. Det var inte så längesedan jag insåg att jag faktiskt hälsade på min farmor flera gånger i veckan när jag gick på gymnasiet och att vi fikade, skrattade och att hon kände igen mig även när hon glömt vilken dag det var, eller om hon ätit och trots det så kunde hon berätta fantastiska historier. Och jag valde det framför att hänga på stan med andra i min ålder.

Djuren särskilt dem som bor i vårt hus berättar mycket för oss om vi kan lära oss att lyssna. När det är dags att vila, när du behöver stanna upp och reflektera, leka och sova. De har lärt mig ge kärlek på det sätt jag behöver ge den och hur jag måste paketera den och ge den till andra, se deras behov framför mina. Prata deras kärleksspråk, eller testa mig fram om jag inte vet vilket det är. Och tvärtom. Och när jag längtar efter tystanden har alltid min plats för säkerhet och lugn och ro varit med dem eller hos mormor och morfar i Hälleforsnäs. Och jag behöver tystnaden mer än andra.

Det är djur som får hjärtat att gunga och slå hårdare, de är unika själar, personligheter och familjemedlemmar. På samma sätt som att barn är centrum i många människors familj så är katterna och min partner mitt centrum. Där jag hämtar kraft, inspiration och mycket av min glädje.

Självklart förstår jag att när närstående hör av sig så menar de väl, de vill beklaga sig för att någon man älskar inte längre finns hos en och säga att de finns där som stöd. Men det är jag inte redo att ta emot.

Jag har inte i mig att släppa in alla samtidigt, det finns bara plats för en i taget, några på raken, kanske, om ett tag. Jag behöver faktiskt inte svara i telefon, just idag har jag ingen lust att vara anträffbar och det är ingen kritik mot någon annan. Kanske känner jag såhär i flera månader till, det vet jag inte.

När mamma och pappas andra katt Snurran plötsligt blev dålig så hade vi heller inget ordentligt avsked, det är svårt att hålla i en sådan tillställning men det blev så fruktansvärt tomt utan den där lille blyga men keliga om det skedde på hennes villkor och känslan av meningslöshet och sorg fyllde mig. Jag hann inte.

Det naturligaste i min värld att fråga de som har en relation till mina djur att vara del av det och även deras avsked, det kändes viktigt att inte vara ensam och vi blir starka ihop, det här skrivs inte för att skuldbelägga. Önskar bara att det hade funnits mer av samma kärleksspråk i min familj och det är jag själv ansvarig för att skapa och lika ansvarig för att inte lyckas så bra med som de andra är.

När världens ställs på ända i mötet med dödliga sjukdomar så försvinner jag in i tunneln, jag har tränat, men inte kroppsligt utan själsligt med hjälp av det idrottsliga ledarskapet har jag löst många omöjliga uppdrag, jag bär med mig tron på att jag kan, det sitter där bara, ett steg, ett samtal till, research. Så mycket proteinshakes, långa bilturer, meditationer med NLP-tekniker och inre mantran. Så många nätter av frenetiskt läsade av avhandlingar på olika cancer hos djur. Forskningsmedel och rön på området. Yoga och många försök att lugna nervsystemet. Sömn och vitaminer men jag har också fuskat med mig, prioriterat min kärlek till den andre. Så som jag socialiserats till att vara, snäll och kvinna.

Det har tärt på mig, men jag kör ändå, det finns inget alternativ. Det är ett medvetet val.

”Du har gjort allt du kan, …du har gjort mer för dina djur än många andra skulle gjort….”

”Du gjorde allt, det är så fint, jag är stolt över dig och ditt stora hjärta. ”

”Du har tagit så bra hand om henne, och din Nimbus, en katt blir inte 16 år utan bra omvårdnad. ”

Orden ekar, snurrar runt bland alla bilder, känslor och den enorma trötthet jag känner. Orden tröstar inte ett endaste dugg. Inte nu. Kanske kommer det sen, en tid för samtal men nu vill jag? …

Jag vill inte finnas. Idag finns jag inte. Jag har bara sovit och ägnat mig åt allt det där som man gör när det känns skit, smärtlindring på kort sikt, med andra ord det som inte är så hälsosamt. Men det är väl också sorg? Ångest. Vrede. Maktlöshet. Att vara eller försöka vara i en existens du skulle vilja byta bort. Fly. Men lite flyr jag i tanken, förnekelse är att fly. Att vilja slippa ta avsked.

Jag vet att fly är det sämsta möjliga. Så jag gör inte det. Men så tror en del av mig fortfarande att hon finns och ligger och vilar i garderoben, på sin plats. Den sista happysnack godis pappret kan jag inte slänga, det sista hon åt, alla tassavtryck som ligger utspridda i lägenheten och de avgjutningar vi gjorde i gips, det var en distraktion men också ett sätt att behålla henne närmare mig än jag hann med Nimbus.

Jag är i tystnad, det finns varken ord eller korta sammanfattningar som duger. Jag är social, ambivert med behov av kloster-tystnad. Jag fipplar jämt med saker men avskyr när andra smaskar eller river med besticken på porslin eller harklar sig. Men tänk att det samtidigt går att bli så lycklig av kattens vatten sörplande eller smaskande på kyckling. Motsägelsefullt, nja. Många är dom som tycker bebisar är gulliga när dom äter. Jag är inte en av dom. Jag kommer sakna alla detaljer och aspekter av liv som du fyllde vårt hem med.

Jag kan skriva och jag kommer skriva om vår sista resa ihop. Det känns oerhört viktigt att få göra det. Behandlingar, tider, hur, varför… Och när jag ställs inför dödliga sjukdomar nästa gång så vill jag kunna göra det jag gjort igen, krigaren i mig vill kämpa för det som är riktigt, sant och betydelsefullt. Saker och pengar spelar ingen roll, det är bara materia. Jag har faktiskt sålt en hel del grejer för att kunna betala för hennes vård. Mitt samvete är rent, jag gick ända in i tunneln, simmade sista metrarna in i kaklet och det är mitt känslospråk. Sån jag är, mina gränser suddas ut för jag blir det som driver mig. 100% är hela vägen på full hastighet. Och vad jag förstår är jag inte ensam om att ha en hjärna som funkar så. Och ha ett kärleksspråk som tar sig uttryck så och som är en av mina bästa egenskaper sedd i rätt ljus, med rätt perspektiv på glasögonen. Du kan inte fejka effekterna av ren kärlek. Lojalitet, omtänksamhet utan att förvänta sig något i gengäld, integritet, stillhet.

Det som varit mest jobbigt är de många åsikter dom vid sidan av har, veterinärer och bekanta. Därför har jag velat berätta om det. Jag tar det nog mer till mig än du kan gissa.

”Du driver dig till mental ohälsa och utbrändhet om du fortsätter?” ”Tänk på dig själv också” ”Skulle det inte vara bra om hon fick vila nu? ”

Så lätt att ha åsikter om andras liv. Stå vid sidan och se på. Om jag hade lyssnat på andra i deras försök att bry sig så hade jag mått ännu sämre. Jag funkar inte på samma sätt som du, jag har en annan känslomässig kontakt. Jag är inte lika pragmatisk, praktisk, (läs underkänslig och beige.) och kanske för att vi framställer de hårdare än egenskaperna så behöver den som är känslig försvara sina val och ibland sin hela person och beteende. Eller ändra eller anpassa sig och jag är så JÄVLA färdig med det. Ta mig som jag är eller skit i det. Det har jag definitivt tagit med mig från min kärleksresa med Nala även om den fick ett sorgligt slut som kom för fort.

Ett försök till metafor. Vem åker halva wasaloppet och sen vänder tillbaka? Är nöjd med att ha försökt. Inte jag. Skulle jag ge mig in i det så skulle jag göra det 100%.

Jag tänker vara sann mot mig själv. Och jag sörjer allt vi inte hann göra, att jag fick dela på min flock när jag tog jobb på annan ort, det var svårt. Och att jag fick anpassa min villkor för hur det skulle göras. Men framförallt för hur det fått mig att känna under lång tid. Nala har varit sjuk i 14 månader, vi besegrade cancern första gången så allt var inte förgäves, vi fick mer tid. Jag ser ljus i mörkret. Men jag känner samtidigt allt det andra. Och det är tom tystnad.

Hennes begravningstal är jag inte redo att dela, kanske aldrig. Det var skrivet till henne, det är privat och själsligt blottande på ett sätt som jag inte delar med de flesta och är det så att jag delar det bandet så är det oftast inte en människan vi pratar om. Jag föredrar djur framför de flesta människor.

När klockan slog 16:43 och ditt hjärta hade stannat så kände jag att vissa saker var så himla mycket mindre viktiga. Det formades en tidskapsel runt om den tiden och känslan, det blev ett före och ett efter. Så det finns ett jag före och efter.

Och jag tackar för det stöd jag fått, ni vet vilka ni är. De som inte funnits här.

– Ja, vi behöver ju inte heller låtsas att det vi hade var så mycket mer än vad det faktiskt var. Ofta behövs min hjälp till än det ena än det andra, när jag inte vill eller kan är det däremot så tydligt, ojämnt, det är också ledsamt. Men jag har lärt mig även det från de kloka djur jag har, du kan vara snäll men ändå gå din väg.

Jag är förkrossad. Manglad av en ångvält. Så mycket av min kärlek fanns bundet i Nala, att mista henne och Nimbus bara med 11 månaders mellanrum är inget annat än ett svart hål.

Jag är ledsen om det låter otacksamt men alla ord som skickas min väg låter otillräckliga, högfärdiga, floskliga (är det ens ett ord?) och det är inte det jag vill ha eller behöver. Jag vill vara ifred med bara en enda person som varit med hela vägen och sett mig slita som ett djur, bokstavligen.

Han som inte minimerar mina känslor och ser värdet av mitt stora ömsinta hjärta och som kan ta emot mig på baksidan av alla mina positiva egenskaper, i känsloutbrotten utan att bli rädd eller ta avstånd. Där jag kan finnas bara i det fullkomliga mirakel att jag fortfarande andas. Och det låter kanske dramatiskt för en mellankänslig eller medelvarm människa som lever på normens breddgrader. Men jag förutsätter att kärleken också känns medelvarm eller medelmåttig med mitt mått mätt. Alltså jag vill inte byta bort något som är jag för att bli mer som du.

Det storsinta, starka och ömsinta, mjuka och passionerade är den enda typ av kärlek som räknas för mig. Och den fick jag av både Nala och Nimbus, ovillkorligt, jag finner tröst i att jag har kvar den och inte tvekar på den och kommer älska den katt som ännu finns kvar hos mig precis lika hårt, ömt och varmt som jag alltid gjort.

Ibland tror man att det finns tid och sen plötsligt finns den inte mer så nu tänker jag ta tillvara på det nya jag med ögonblick som gör att det viktigaste av det som återstår framträder och där finns tröst och svar och kanske någon mer lärdom innan jag kan vända det till något fint som kan göra skillnad. Eller som känns mindre tomt.

Det som inte behöver ältas eller funderas över. Intuitionen, vägen som obehindrat och i takt faller framför fötterna om du följer den. Ännu något jag lärt mig från djuren och aldrig hade lärt mig utan hjälpen på vägen.

Jag minns när jag fick hem två ettåringar som direkt hittade hem i min luggslitna lägenhet. Hur de lekte och gjorde alla dagar, de bästa, lite bättre och det dåliga suddigare. Nala är döpt efter Nala i Lejonkungen, Nimbus efter kvasten Nimbus 2000 som trollkarlarna swishar fram på i Harry Potter. De är två av de bästa filmer som någonsin gjorts. Två av de vackraste och känslomässigt stora filmer om existens och kärlek.

Filmerna handlar också om att komma hem, om att ingen är perfekt och modet vara sig själv och vara sann och snäll mot sig själv. Tack för att jag fått vara hos dig Nala, hela vägen. Du och jag hade det finaste av relationer och vi pratade verkligen samma språk, kärlekens språk och hade närheten och handlingar som byggde på att ge, det var enkelt för det var rent och sant. Det var utan tankeverksamhet eller tvivel eller den typ av tveksamhet i kraftansträngning för det var äkta.

Och jag hade gjort om allt igen från och inte ändrat ett endaste dugg. Utom om vi skulle rengjort tänderna en gång till, tänk om, hade det gjort skillnad? Om vi åkt till Falkenberg? Och till Öland och haft fler äventyr och fler fina filmer och bilder? Ja, mer av allt. Då hade jag behövt både skuldbelägga mig och trollat fram tid.

Istället fick du, käraste Nala vara fri sista tiden och vi var nära och hon sov och vilade tätt intill.

Hälsa Nimbus och ta hand om varandra tills vi ses igen i Nangijala.

Jag glömmer dig aldrig. Och jag är inte densamma utan dig. Tack för allt och för allt du lärt mig. ❤️