Fördärvad och förälskad i potential

Det finns inte mycket skrivet om att vara besviken över att se potential. Jag menar förstås att där du ser den, hos en annan men förblir för denna ett mysterium.

Jag är komiker/entertainer och känslomässigt kompetent. Jag är projicerade av den energi som smittar, i mitt jobb och privat, min energi går ut på att skapa idéer och projekt som har bärkraft och potential. Med människor jag ofta såg både potential och gjort mycket lyckade genomföranden med. Men, så har vi när det blir åt andra hållet. Om du liksom jag inte kan bortse från energi i rum och projicerar och använder potential som en variabel i det du gör så kanske detta landar hos dig.

Hela livet har jag kunnat koppla ihop och skapa koncept som varit lekfulla, fulla i fan, politiskt aktuella, barnperspektivet i handling – konstutställning utifrån barns perspektiv. Ja, vi har alla favoriter som liksom gått i lås och gjort win-win-win effekterna till wow. Och vad är inte ett leende av nyfunnet självförtroende på ett ansikte som tidigare inte vågat ta plats, det är värt allt slit om du frågar mig. Jag har kunnat trolla fram resurser som inte finns med ”övertalningsförmåga” eller min energi som jag tror det är. Jag är autentisk när jag ser potential och tror på det jag ser framför mig. En hög med skrot kan bli en steampunk inspirerad maskin. En mindre lokal teatermetod kan hjälpa oss finna nycklar för att bygga bort utanförskap. Jag tror det. Och jag skiter i om du inte tror på det, jag har sett det hända.

Hur en ”trasa” kunde bli en silkesväska, pärlor åt svin eller nåt åt det hållet. Och frågan har funnits där. Hur gjorde du? Och, visst har jag kört övertid på att passionerat leverera en passion eller tummat med mina egna hobbys under en period. Men ofta har det gått av sig själv, improvisation, en jävla handlingskraft och autentisk energi. Och det är så underskattat. När jag i befunnit mig i yttre kant och sett potential i de uträknade, de konstiga eller de som är utanför normen, som jag själv så många gånger är. Normen är tråkigt förutsägbar så kanske bara därför håller sig min humoristiska identitet därifrån. Jag använder mycket av min intuition, kreativitet och autentiska energi i alla delar av mitt liv. Jag kan känna av agendan och vet om någon ljuger tillexempel. Men alldeles oavsett hur mycket energi och passion investerat så räcker det ibland inte.

Det är då det blir så himla tungt att se potential. Nu menar jag inte nödvändigtvis en projektplan där man får anpassa ekonomin till c-planen. Det där är ju inte så ”in your face” eller så har jag vant mig.

Jag hör ja när andra ser hinder och säger nej. Jag kan se vart en person saknar tillit i sin egen förmåga och kan backa upp personen att expandera till en annan insikt och inspirera till utveckling och guida på vägen. Vad är inte teater, om inte att skapa igenkänning och inspiration hos andra? Eller att genom rädsla och otäcka berättelser bygga empati och medkänsla?

När jag fått frågan om att coacha så har jag gjort det, i skrivande, i livets utmaningar och framförallt i den konstnärliga skapandets process som ofta tassar in på andra mer privata områden som scenskräck, minne, oro, ångest m.m. Och ser fortfarande potential där andra kanske räknar bort den. Har tex. Jobbat med kids som inte passar in och som socialt får olika signaler om att de avviker. Aldrig haft något problem med det för jag vet så väl vad för typ av trygghet som ska sändas, vilken energifrekvens jag måste vara på. Och jag är en av dom. Jag passar inte och vet hur det känns. Vill inte att någon ska känna så. Komikern och skådespelaren Robin Williams sa en gång att de ledsna och mest sorgsna ofta ger av sig själva för att de inte vill att andra ska känna så.

Men så kommer vi till den där punkten där det inte går. När du lever i möjligheternas land och vill vara i den, för att verkligheten ska vara rimlig, så är det en enorm besvikelse när en person/ en grupp eller en partner inte ser potentialen i sig själv och därmed inte förbättrar eller avancerar till nästa nivå. Och det måste inte alls handla om hårda resultat och siffror utan det kan vara så enkelknäppt som att lära sig säga Hej och kommunicera på en önskad ljudnivå. Kanske kan alla tonårsföräldrar relatera? Men med vuxna?

När den andre, inte vill bli… inte ser potential, inte hjälper sig, inte tar sig vidare och motivationen inte finns, inte självkärleken heller. Då är det mordoraktigt (påhittat ord som syftar till ödesland i Saurons land i böckerna och filmerna om Sagorna om ringen)

Projicerare av energi, inspiratören eller koncept och idégenereraren samlar på projekt och erfarenhet men ibland i form av människor och grupper av människor som inte vill resa sig en nivå i energisystemet och som inte ser vad vi kan se för dem. Då, lika väl som vi kan konstpausen i ”Att vara eller inte vara” från Shakespeares pjäs Hamlet så kommer bitterheten.

Det känns otacksamt. Men mest obegripligt. Vi tycks tro att alla är som vi, även när det inte är så. Min största skräck är att leva ensam, ensamhet i sig men ännu mer att leva ett meningslöst liv. Så hellre ensam än med människor som inte gör att det känns meningsfullt. Och vad som är meningsfullt för mig är förstås inte det för alla andra. Och det är helt okej. Att se potential är att utgå ifrån vem den andre är och var den är på väg utifrån vad den vill, gör, ser, önskar. Och sammanfoga det. Sen att krossa pusslet och därmed de potentiella drömmarna. Det är tungt. Det är som att inte få julklappar på julafton, som barn fast att tomten är i rummet.

Och ibland blir man fast med en samlad grupp eller en människa som inte vill, kan eller som låtsas. Och det märker jag direkt. Det är lätt att fastna och tjata om möjligheter och att du kan se allt du ser, de kanske till och med ser det glimmande hoppet men rör sig inte en tum. Den motiverade expansionen kommer inte. Är det coach-döden? Nej, för ofta blir du inrullad när personen vill ha lite ljus och lust och sen utrullad med övriga kulissen när kvoten är fylld. Jag säger inte att personerna är desamma som säger — Jag ska börja imorgon. Följt av ett långt tjat om att de vill ha förändring men sen inte ändrar något i livet för att få ett annat resultat eller känna andra känslor. För det pratas det för lite om, energi är känsla. Att vara i en och samma berättelse är att stanna i samma energi och på så sätt få samma resultat i form av känslor och då räcker det att titta på hur världen är på väg att brinna och bli än mer deppig. Eller deprimerad.

Berätta hur fantastisk jag är, spegel spegel på väggen där… säg mig vem som vackrast på Instagram är. Hela den baletten är så konstlad att jag inte längre orkar med det. Nu säger jag ifrån. Jag säger till personer som ser mer ut som dockor än människor i ansiktet att de har plastikopererat bort sitt känslospråk ur ansiktet. Alla gör som de vill, en rynka eller korrigering, ditt val. Men när du ändrar hela dig, hardcore. Och det blir vanligare och vanligare. Det autentiska är däremot med i matchen fortfarande, många vill tillbaka till någonting annat, jobba kortare dag, ha mer tid med sina nära och kära, må bra i sig själva. Höja sin frekvens.

Vi har alla haft en relation som inte funkat, slutat umgås med någon av olika anledningar, flyttat ifrån hemstaden och därmed de som bor där. Men när vi samlar ihop fel människor och omges av den här icke-potentialen, bromskloss-sjukan, tillitsbesvär är vad som finns i botten. De tror inte på det hela vägen, för att de inte kan se hela dig, som du är. Och att inte bli bekräftad och sedd för det man gör på scen, i kulissen eller i köket hemma är ett besvär som skaver och att stanna i sin energi med människor som inte kan vara det du behöver av dem. Det blir ojämt. Det kan kännas somatiskt, i kroppen. En stelhet, mycket kallprat, en seg stämning eller klibbig dagordning med svävande mötespunkter. Istället för att gå rakt på sak. Jag brukar känna det som en spänning i solar plexus, när jag känner efter. Diafragman expanderar inte riktigt, man anpassar sig, ofta omedvetet.

När jag hör saker som; Jag vet inte hur du gjorde det men jag är imponerad.

Du är så modig som går mot strömmen.

Vad får du allt ifrån, du håller det aktuella levande i rummet.

Du har makt och styrka i det du gör, men jobbar i det tysta, det respekterar jag.

Jag känner mig bekräftad och ser nya perspektiv efter att vi pratat.

Du skulle bli världens bästa lärare.

Du inspirerar mig.

Du ger även om du inte får gensvar, för processen, men du ser allt.

Det är förstås oerhört tacksamt att få denna feedback men baksidan av det?

Du är så jävla arrogant.

Det är patetiskt att fortsätta försöka med den här idén när vi ser att det inte funkar. Du är odräglig eller oberäknelig.

Kan du dämpa dig?

Även om du inte gillar upprepningar och våra möten så behöver du ändå lyssna, anpassa dig efter vår form.

Varför är du så högljudd/gränslös/överdriver?

Släpp det där nu, du är så känslig. Man kan inte bli arg på folk som inte vill ändra sig.

Och även om det sista må vara sant så är det en inlärd livslögn som härrör i potentialen. Den handlar om att se gott i andra, om att vara påkopplad sin empatiska och sympatiska förmåga och att vilja försöka justera sig på ett diplomatiskt sätt för att kanske nå fram dit man inte når som sitt mest självaste själv. Men det är en falsk ridå.

Det är som livslögnen jag blev lärd, visa inte att du blir ledsen så kommer de sluta mobba dig. Så många vuxna som påpekande detta. Det där med att hålla känslorna privata så inte vem som kan utnyttja dig, den är jag med på. Men varför skulle känsloyttringar vara en svaghet? Om vi tänker att det inte är psykopater och narcissister som äter den här energin utan normalt fungerande personer, är det inte bra att förklara vad som hände så att personen får en chans att be om ursäkt och förstå för att sedan inte göra om samma misstag?

Eller är det nu min potential som talar, att jag tror eller vägrar sluta tro att de allra flesta vill, kan och vågar. Utan den skulle livet kännas ganska meningslöst. Men nu när jag funderar över om jag måste överväga om potentialen ska vara ett mindre element i livet .

Eftersom jag ofta blir så besviken och sårad så kan man tycka steget är litet. Flytta ner ett ord från metod till aspekt, men det innebär samtidigt att ändra en stor del av personligheten för att hålla, ja att hålla på livets fortsatta väg. För när ens styrkor börjar förstöra mer än de ger då vill jag nog hellre vara någon annan version av mig själv. Och det är väl aldrig försent, eller?

Det är svårt att ge och ge och önska att potentialen slår in och sen den utebli, energin i universum är oändlig men människokroppen är inte det. Jag är förälskad i den del av mig som är modig och djärv men samtidigt fördärvad av potentialen perspektivet på glasögonen.

Hur var det nu, finns det någon gyllene medelväg?