Till skogs

De flesta som är födda och uppväxta i Värmland på 80 och 90 talet minns säkert den fantastiska utomhusteatern om djuren i Svingelskogen. ”Här kommer vi som bor i Svingelskogen”…

När jag läste dramatik så skrev jag målande om de olika djuren och mina minnen av handlingen och hur det sedan ledde mig in på teaterns väg. Men nu är det varken dramatik eller teatern som är temat för denna historia utan en slags uppgörelse med skogen. Och kanske även naturen. Jag är inte någon diva som inte kan få skit under naglarna men så är jag definitivt inte någon friluftsmänniska. Att komma från Sverige med allemansrätten och allt naturen erbjuder och inte vara så förtjust i den är lite som att komma från Australien och inte gilla att hänga på stranden och att varken bada eller surfa.

Jag är inte så extrem som den där nya tjejen till pappan i filmen Föräldrafällan (också från 90talet) som aldrig varit på friluftsdag, vandring eller sovit i tält. Hon var som den filmens Cruella devil alldeles oavsett småflickornas små bus gentemot henne under deras vistelse i skogen. Men jag har glömt vad karaktären hette. Jo just det, Meredith!! Ännu en film indirekt om skogen som gjort avtryck på mig.

Jag har önskat att jag skulle gilla att vistas i skogen och se det som en naturlig del av att leva. Jag har försökt gilla det mer än jag faktiskt gör eftersom jag kommer från en familj av gröna sköna kvistar. När vi gick på sörmlandsleden på dagsutflykt var jag jagad av myggor, fuktig om baken så som man blir av en baddräkt man haft på för länge, så det kliar på baken. Och det är det enda jag kan tänka på. Jag minns också att på dagis var det en evig utelek och de här galonbyxorna för de höll tätt men också just för att man var klibbigt svettig jämt och ständigt men jag saknade ord för att beskriva min vantrivsel. Kroppsliga förnimmelser, känslan av tyget. Usch.

Någon gång i femte klass åkte vi på naturutflykt och fick köra traktor, plocka bär och den gången minns jag att det var torrt och helt okej. Jag fick med mig en planta hem som jag efter lång diskussion fick plantera hos mormor och morfar. Den tallen som visade sig vara en gran. Nu har den stått där i snart 27 år. Givetvis hade man närkontakt med naturen på de sätt man har som barn, på rasterna lekte vi i skogen och byggde kojor och kunde sitta under ett paraply på en sten och berätta hemligheter som vi trodde var det viktigaste som hände i världen just då. På ett sådär oskyldigt och barnsligt ärligt och autentiskt sätt. Sen fick vi lära oss om skogens djur, växter och om Rochachill som förgiftat Hallandsåsen, vi hade också något barn på skolan som trampade ner i tjärret dit det var förbjudet att gå på rasten. Tur nog hade vi smarta och starka lärare och fritidsledare som fiskade upp ungen utan att fastna själva. Så även om skogen var där i periferin kring badhuset uppe i Älvdalen när vi var där på träningsläger eller runt om oss på orienteringen eller nere på västkusten så blev vi aldrig ett. Jag och skogen, eller jag och naturen. Jag har för övrigt extremt svårt för begreppet ”det är naturligt” som något slags argument för ett tillstånd eller för att bortförklara vad det nu må tänkas vara. Att det är naturligt är synonymt med att något är normalt. Men det betyder inte att det är problemfritt eller att det upplevs lika av alla som tar del. Algblomning är naturligt men inte fasen är det normala tillståndet för sjön. Att kvinnor menstruerar är naturligt men inte betyder det att alla upplever det som ett problemfritt tillstånd fritt från stigma och smärta. Jag vill snarare hävda att det naturliga tillståndet ibland kunde skita på sig.

Det är roligt att paddla kanot, bada och cykla i naturen men sen vill jag åka hem och vara inomhus och torka. Jag går gärna på promenad eller vistas i torrt naturlandskap och vill helst inte bli fuktig och blöt om fötterna för då kan jag inte fokusera på något annat än just det och jag har alltid varit sån.

Hemmafillifjonk, en varelse som trivs bra i sin invanda miljö och gosiga säng med fluffiga och puffiga kuddar. En flink flirtig skojare som säger ja till det mesta om det är hyfsat bekvämt. Social och glad men som vissnar av för mycket vatten och som är lättskrämd där det finns småkryp och andra varelser med spunk. Fillifjonken är känslig och omtänksam i sitt släkte, föredrar att umgås med likasinnade och hemmaförtjusta fantasifulla humorister som kan skoja åt de där som frivilligt åker på husvagnssemester eller cyklar Vättern runt bara på skoj. Vi är ombytliga och romantiska som letar efter stimulans och intellektuella samtal, helst inomhus i sällskap av katt och en stor kopp te/kaffe eller annan varm dryck. Vi trivs i ökenvärme.

Ja, jag kunde breda ut mig än mer i liknelser och metaforer för att hålla skogen på avstånd men så blir det ju inte bara så att man är i osynk med något bara för att. Hur ofta beror det inte på att man saknar tillräckligt många positiva minnen eller associationer eller rent av har fördomar om det man tar avstånd ifrån?

Förutom den där där dagen på E2-fältet i Karlstad när allt var torrt, när vi gick på promenad till fyren på Morupstånge och korna inte jagade oss, när vi sov i tält och man kunde vakna utan att tro att man blivit återuppväckt från de dödads dal av mumier. Oftast tog man ju hastiga andetag som en mumie som kommit tillbaka till liv innan man stapplade sig ut ur tältet och snubblade på snöre eller våt gräsmatta. Något av det. Varje gång. Jag tycker att blött gräs skaver mot knäna. Ibland tror jag att det kryper på mig. Oftast är det ju gräset som spelar en ett spratt. Men det räcker absolut med en gång av tillräckligt många kryp på ett ställe för att det ska räcka och bli över. Varför det stannar kvar hos mig längre än hos andra det vet jag inte men det är nog så och att om jag blundar så kan jag minnas svedan, det är kanske för att jag är en känslomänniska som tar in information somatiskt/kroppsligt och auditivt och såklart även visuellt men i första hand genom känseln.

Här kan du läsa om våra sinnen om du är nyfiken:

Våra sinnen

Jag minns när det fuktiga tog över en sommar och var överallt i vår sommarstuga. Det kröp in i tv:n och in i barnprogrammet. Jag gnällde och gnällde om att det skavde och kliade. Jag skulle tänka på annat, sysselsätta mig och jag försökte mitt bästa tills det kändes som fuktigt gräs snuddade benen. Jag stod i köket och rev av mig de ballongformade prickiga jasmin från Aladdin inspirerade byxorna och finner mina ben fulla av tvestjärtar. Säkert 50. Jag minns att jag skrek och hur min pappa sedan slitit ut mig på baksidan och spolade av mig med trädgårdsslangen. Iskallt vatten på svidande ben. Jag har sedan dess alltid kollat ner i mina byxor, varje gång jag tar på mig ett par. På instinkt. Vissa säger att det här är ett trauma, det är nog så. Men jag bestämde mig nästan 10 år efteråt att inte låta mig hållas tillbaka av en dålig erfarenhet. Jag ville utvecklas och träffade en kompis som var med i Lotta-kåren. En sån som inte är rädd för något och som på något sätt alla vill vara som, om de bara vågade. Hon hette till och med Jasmin. Slump. Nä, det kändes som om det var en uppgörelse med skogen.

Började minnas utflykter med pappa som liten, hur jag plockade näckrosor i kanoten. Försökte framkalla sådana motiv som hade blivit fina tavlor. Vi åkte på en helg av aktiviteter däribland skjutning och skogsvandring. Jag trodde att jag var i dålig form men jag var bara obekväm. Än mer av att vakna med sovsäcken full av pissmyror och behöva bada naken av bara farten mitt i natten. Iskallt vatten mot svidande ben och armar som bränner. Jag kom hem och vill minnas att jag inte kunde tänka mig sova efter det i ett tält igen.

Jag blev bra på att bråka och kanske främst försvara mig i tonåren, det är en historia i sig för en annan gång men jag fick för mig att jag kunde göra nytta som sjukvårdare och tänkte att köra ambulans är ett viktigt jobb. Jag var något på spåren. Jag hade kunnat bli en utmärkt soldat också, om jag hade hamnat på rätt plats. Marinen. Just för att jag är höjdrädd så är flygvapnet inte aktuellt och jag är dessutom helt usel på att springa så varför jag blev satt som närskyddssoldat är ett mysterium. Efter sjukvårdstjänstgöringen och de gånger vi letade efter försvunna personer, då när jag hade koll och fick bra feedback så insåg jag att det här med att medla konflikter nog är mer min grej än att vara med och elda upp dem. Att jag var bra på att skjuta, på föremål i rörelse gav mig inte heller någon vidare bra magkänsla.

Manligt översitteri och toxiskt maskulint beteende är inget jag svarar särskilt bra på. Jag hade kunnat skriva aggressivt beteende men det ger inte hela problemet sitt ärliga namn. I skogen finns många namn. En del kan säga grejer på latin. Jag försökte så tappert jag kunde att bli i synk med skogen under militärtjänstgöringen men fann att jag inte gillade hur manssvett luktar på ullsockor och får dåliga vibbar än idag varje gång det är Gothia cup i stan för det luktar pojk-nästan-man-svett i hela stan. Det är förstås inte skogens fel att jag var utsatt för övergrepp i den miljön och att jag ännu en gång vaknade i ett tält och hade svårt att andas för att jag kände hur någon stoppat ner händerna i min sport bh. Men skogen som var långt från hem och bekvämt gjorde det hela värre. Och mina tidigare erfarenheter av skogen och skogens alla djur och tidigare övergrepp på något sätt kulminerade där i skogen. Det fanns bara en sak att göra och jag har sedan dess övertygat mig och överträffat mig själv i hur jag är i osynk med naturen och att jag faktiskt också skojat och gjort sketcher på det här för att förlöjliga det som andra tycker om med skogen. Det är kanske inte så konstigt och inte är mina erfarenheter av skogen det vanliga eller det naturliga men det förklarar varför jag har en nyckelring som det står följande på: jag älskar att inte tälta. Det kunde istället stå, jag vill inte att män tafsar på mig när jag sover.

Gå och kissa i skogen längs vägkanten har gått bra när det kniper eller bakom buskarna vid kyrkan när kön var för lång och i någon slags tyst protest. Det kändes bra att pissa på helig mark när Gud ställt till det och inte verkade bry sig vad som hände med mig eller mina medsystrar.

Hade kunnat skriva en arg kritisk krönika om försvarsmaktens sätt att hantera sexuella övergrepp igen. Eller en bok om övergrepp och efter-effekterna. Kanske gör jag det någon dag. Men jag har behövt göra upp med själva skogen först.

Kanske mer vågat än jag insåg och så mycket utanför min comfortzone. Två år sen lite drygt. Konstprojekt med övernattning på landsbygden. Den konstnärliga idén så pass spännande att jag inte kunde säga nej. Jag laddade och hörde mig säga ja, tog mig an en ryggsäck och lånade prylar, en tallrik som kunde vikas ihop, en kniv, smarta skor, överdrag till skorna och en sån metallmojäng som låser sovsäcken inifrån. riktigt bra regnbyxor. Jag hade allt i materialväg. Sen ringer telefon efter en dag av två. Då är mormor sjuk och ligger med lunginflammation på sjukhuset. Min emotionella värld smusslas i småbitar och inga kryp bekommer mig men det svider på benen och armarna är som eldklot. Jag är nog överhettad eftersom vädret ännu en gång är på min sida. Inga blöta fötter, solsken och lätt bris, åka häst och vagn. Det var lite som att vara med som vuxen på ett Barna i Bullerbyn lek och utforskande projekt med gärdsgårdarna och landskap som bredde ut sig omkring. Vackert.

Det brann på ett fint sätt efter ett tag och jag beslöt mig att stanna om inte mormor blev sämre. Och det hade inte ett skit med skogen att göra bara det faktum att det är viktigt att ta avsked och att jag mått pyton alla gånger jag hoppat över eller blivit snuvad på det. Att inte få säga farväl är nästan lika illa som själva döden varit i den emotionella världen för mig. Människa eller djur.

Dag två var bättre för jag hade gjort det ofattbara. Sovit tält med människor jag upplevde som väldigt snälla, de snarkade inte. De sneglade inte och inga olustiga känslor fanns. I ärlighetens namn var jag så uttömd emotionellt att jag sov som en sten. Med vetskap att min bil stod 200 m bort på parkeringen ja, det underlättade. Jag hade kört dit. Gett mig själv the benefit of a doubt. Bunkrat upp med emotionell trygghet. Jag hade kunnat sova i bilen, fuck you skogen.

Jag har alltid velat bo vid vatten, men jag vill inte ha kallt vatten på mig bara sådär. Jag kommer aldrig vilja cykla när det regnar. Tycka att det bara finns dåliga kläder. Ni vet det där hurt-bulle snackset om att naturen läker och sådär. Men så för ett tag sen så mindes jag när jag gick vilse på kyrkogården och fick springa i regnet och köra bil hem utan byxor för att jag var dyngsur. Eller när jag stod i Hallsberg och Sj-tåget ännu en gång var försenat. Hur jag skojat och gjort roliga sketcher av det också. Men sen glömt.

Det onda och läskiga med skogen trumfar alla mina bästa minnen, tyvärr är det så. Jag går inte och plockar svamp eller väljer en semester på campingen med rullskidor och båten i högsta hugg. Jag önskar att jag vore mer sån. Mest för att jag tror att min familj skulle ha mer glädje av att jag kom med. och ville följa med. Jag vill absolut inte följa med.

Jag har gömt och glömt minnen i skogen. Icke godkända förälskelser gömde man sprit åt i skogen en gång för längesedan. Det fanns snuskiga tidningar i skogen. Jag kommer från stan men hade alltid haft skogen för dörren. Jag behöver träd och vatten för att trivas. Och häromdagen gick jag i trädgården intill skogen hos en vän och plockade blommor. Sen gick vi en vecka senare på midsommar längs vägen till en liten skogsdunge och där fanns en liten glänta av somrigt myller, tyger och kransar, lupiner och grässtrån torra som fnösigt juttesnöre och jag trivdes. Inga slemmiga förnimmelser så långt känslospröten kan nå. Mina två favoritbarn i världen dansade fram som oskyldiga små fantasifulla ungar, en sån jag minns jag en gång var när jag lekte koja i skogen. Innan det var viktigt om man var tjej eller kille eller mitt emellan. Man var bara barn som lekte i skogen.

Det högg till i hjärtat och jag tänkte att om någon skadade dom här barnen så som nazitrollen eller andra fulgubbar skadade mig så hade jag ta mig fan lekt skogsbrand med deras lemmar och tagit hämd för alla andra som hållit käft och som blivit utsatta. Vreden ligger där på lur som ett bergatroll som slumrar. Men det är bara i ett ögonblick jag ser det jag är rädd för innan min mardröm stängs ner av att bägge barnen skrattar hål på min rädsla och skräckscenariot som spelas upp i huvudet, jag tror det är lika bra att lägga ned striden med skogen och hamna i synk för det är inte längre skogen som skaver. Det är jag som fortfarande har skoskav i själen.

Till skogs nu? Nej, jag har jag inte anmält mig till naturinspirerat måleri eller tantra kurs i något naturreservat med herrgård. Jag lovade mina kollegor i Molkom och jag står vid mitt ord att jag inte är den typen av kulturtant. Inte heller konverterat till buddistisk meditation någonstans mitt ute i ingenstans och jag kommer inte åka på festival och sova i tält men jag har hittat en form av yoga som går att göra intill en sjö i en skog, fördelaktigt om det är i vackra Sörmland och jag behöver inga Budha statyer eller rökelser utan det räcker med vanlig H2O och jag stannar nog här. Barfota i skogssnåren så länge bebyggelse finns i närheten och helst ska det finnas musik och något vacker att se och röra vid. Och torrt ska det va. Snustorrt. Inga slemmiga insekter eller gräs mot benen. Det kan vara tvestjärtar. Inga pannkaks-stora maneter som bränner och inget som låter som en orm.

Jag har absolut stenhårda krav på att skogen ska leverera på det annars är jag inte med alls, okej?

Och den här fascinationen med att plocka svamp den får ni absolut aldrig med mig på. Det var nämligen i Älvdalen på träningsläger som vi åt köttfärs med svamp i, det blev vi alla magsjuka av. Det är något alldeles speciellt i konsistensen med svamp och konsistensen av att spy upp svamp. Det är som gummi och jag kommer aldrig att glömma den kroppsliga förnimmelsen av det. Aldrig aldrig någonsin. Bara det att det är enklare att förklara för andra med en mening: allergisk mot skogens guld.