Förra året stod jag i Molkom vid en brasa på en utomhuskonsert och längtade ihjäl mig. Jag ville hem, jag trivdes jättebra men jag fick på något sätt syn på att hem, det är ingen plats. Snarare ett sammanhang, oftast en person.
”Jag ska älska dig, så som du är, för du betyder allting för mig” Kärleksvisan spelades…
Tänkt på alla resor med tåget, med bilen, tystnaden. När alla vännerna gått hem, när dörren har stängts igen. Vill dessutom tro att den gamla dängan med Gyllene Tider spelade på radion någon kväll, då kändes livet rätt så deppigt. Då snurrade det i skallen. Så mycket innehåll, positiva kollegor, ändå något som fattas.
Jag och Mellerud, så ofta genomblöt och frusen. Hallsberg, alltid försenat, folktomt och skulle du mot förmodan stöta på en person så är det en Sverigedemokrat på väg till medlemslokalen. Passade på att peka finger som den rebel jag är, alldeles för tidigt på morgonen en kylig höstdag, då hänger inte humöret eller vettet med. Den trotsiga barnungen inuti uttrycker sitt fullkomliga missnöje.
”Fuck you, dude!” Jag har inget annat för mig, du borde inte få ha dina åsikter, dina ruttna åsikter. Som en antites på det Jöback sjöng en gång, i Kristina från Duvemåla. ”Du måste finnas, du måste, hur kan du då överge mig? Fast tvärtom.
När jag inte pendlat och jobbat på tåg så har jag åkt till Örebro, för att skriva dramatik och sedan för att fortsätta i samma spår, kring manus och syntolkning. Och vips, så har redan halva utbildningen genomförts. Jag har lärt mig så mycket om att måla bilder och göra konst och kultur tillgängligt. Att syntolka är på många sätt som ett eget språk och att med lite snitsande få in beskrivningar i film som ger det visuella bildlandskapet, utan att begå våld på det konstnärliga verket.
Min pjäs kom att handla om arga män, svek och att allt sällan är som det verkar där kulturkrockar möter ideal, ja det bäddar för konflikter. Den dramatiska kurvan, den är bara en fantasi och jag vill absolut inte ha något av det i verkligheten.
Förutsägbart, tydliga förutsättningar, inga överraskningar. Jag är ganska tråkig, men jag behöver den här pendeltåg-tiden, förberedelsen. ”Åååka pendeltåg, jag är en loser, baby.” … Men jag har körkort! Jag behöver den mellantiden, körtiden för reflektion, kaos utan den. För att orka med. Flyttade ut och hem till en fuktskadad lägenhet för att aldrig flytta in, jag flyttade ut istället, omgående.
Jag tappade fullständigt tålamodet, att behöva vara en kommunikatör mellan byggarbetare och inkvarterad hyresgäst, igen. ( min lägenhet fuktskadades 2020) Där ingen kunde konsten att skapa förutsättningar för återkoppling. Jag provade som alltid, att be snällt, resultatet var ju bra om det var stiltje jag var ute efter. Den inre vidundret vaknade! Barnet, och fuck you, dude attityden. När den framträder, när jag är skoningslös, ja då går allt i lås. Och slutsatsen skulle kunna bli. ” Var otrevlig och få hjälp, på momangen.”
Jag gick på tre lägenhetsvisningar innan jag, ett- tu- tre på det fjärde ska det ske, skrev på kontrakt. På en lägenhet i hamnen, vid havet. Där har jag sedan skrivit och knåpat med mina projekt och jag trivs mer än jag trivts med något på mycket länge. För som skapande människa är fördomen sann för mig, jag är sällan nöjd.
Mina större mål om att skapa mer för världen, humoristiska pjäser, där har jag haft ett starkt stöd i mina kurrande katter. Enda gången jag var glad att inte ha dem hos mig var när jag till slut fick pandemisjukan. Det gick knappast att ligga still, 4 veckor av rastlöshet och klåfingrighet, nytt hem och nytt jobb. Japp, här sker allt samtidigt, tjolahopp tjolahej.
Blåsa glas, en resa till fredsmonument i Morokulien, strax efter att kriget brutit ut i Ukraina. Det blev det sista jobbet för kommunen, teatern i förorten till Karlstad har däremot fortsatt, det är riktigt kul att skapa med barn, deras sinnen är öppna och nyfikna redan från början. I mitten på året spelades vår föreställning om Doris, en berättelse hämtad i en pixibok och omarbetad för en grupp på 6 stycken.
Teater och workshops med normkritik och drag har varit ett av årets absoluta höjdpunkter och något jag vill kunna erbjuda ännu fler som är nyfikna på det under nästa år.
Fantastiska förebilder hade nypremiär 2021 på Westpride och spelades sedan ett par gånger innan jag fick ta paus för att jobba med den ateljé som erbjuder konst och kultur för barn och unga i Bergsjön. Det har varit givande. Däremot kom livets nyck ikapp mig och jag fick gråa hår lagom till sommarsemestern. Jag är inte 25 år längre, fast det känns som jag varit 25 i 10 år så det kanske är bra med förändring.
Men visst ska vi bland alla måsten också hinna självförverkliga oss, kompetensutveckla och stöpas eller döpas i självhjälpsböcker och teorier? Så även jag, en kurs för högkänsliga i arbetslivet. Det hann jag med.
Efter en ljuvlig sommar och mer skrivande, kom valet allt närmare. Så även den existensiella rädslan för att brutalt drabbas av arga vita CIS-män och deras rasistiska förslag. Vad som helst med aldrig SD T-shirten blev en politisk handling, varför inte ha den på gymmet? Alltid retar det någon.
Besökt mina favorithörn i världen, Glommen Falkenberg, Hälleforsnäs och Karlstad. Och så personerna som fyller dem med innehåll. Mormor, mina (s)katter, familjen.
Det gick att sitta ute och sola redan i april och fram tills oktober. Det minns jag för att jag känner vädret, jag blir inte bara blöt och kall när det är kallt. Jag blir hård och stel.
Där i solen skrevs några av de bästa sketcherna som blev material till uppföljaren av Maraton, Musik, Mänskligt, 3MMM. Min kortare humorföreställning med det kvinnliga alteregot Jeanie Battle Bitch Black. Den är tänkt att spela under senare delen av 2023. Arbetstiteln är just nu. Konsulten. Farligt sarkastisk, hoppas ni kommer gilla den!
Kånkar så mycket grejer detta år, flytt till ny lägenhet, flytt dit, flytt av lokal med jobbets verksamhet, flytt av förråd, flytt från sambons lägenhet. Hämta och lämna. Festival och event. Min ryggsäck väger 13 kg, det måste liksom bli ändring på det. (Jag har ont i ryggen)
En annan höjdpunkt. Utklädd till Sjörövare, på valupptakten för att jag är mer av ett rödskägg än en hal sjöjungfru (läs Ulf Christersson) och då simmar jag ändå en gång i veckan i saltvattensbassäng. Bastu och massage tillhör livets godare inslag detta år samt att jag såg till att njuta av chockladmassage, glamping i egen bil i ett försök att vara närmare naturen. Det var helt okej. ”Jag älskar att inte tälta”gäller dock fortfarande.
Skrev en scen med inspiration utifrån en massagebehandling helt baserad på ljud och skuggor, det är i skuggorna som humor dyker upp. Sen vågade jag testa,… Auditions är alltid krävande men jag var på en, så nära-nära-nära att jag kom med. Men nära skjuter ingen hare, stannar upp och övar. Kvar där kring det målet om att spela och vara del av en grupp. Min 20 år gamla dröm om ett teater/comedy sällskap där man inte behöver göra precis allt, själv. Och dessutom kunna spela helt andra berättelser som inte innebor inre röster eller inslag av scitzofreni.
Slutversion av manus och att nå mållinjen var tufft, som mycket annat i livet detta år som inneburit förändring och snabba lösningar. Omtag och repetition är inte min grej, jag ogillar att behöva upprepa mig. Men vem fan gillar det? Klimax är väl det som kunde göras repetition på om det tvunget ska upprepas något överhuvudtaget.
Saknar alla de många givande sammanhang som finns längre bort än vad man kan hinna med på en dag. Utan att trolla bort sig. Eller förminska sig själv, tjillevippen. Och så blev världen med ens väldigt stor, bara under sängen. Nils Karlsson Pyssling mötte sin rädsla och slogs mot råttan. Råttorna kryllar det av i samhället nu, redan när jag bodde i Stockholm så kryllade det av dem i stan på natten. Jag är pacifist men några få undantag, vissa råttor skulle kanske ges en enkelbiljett till Tornedalen, det land som Bröderna Lejonhjärta strider mot för att befria Nangijala, dit man kommer när man dör, om man är en godhjärtad person. Dit kommer inte råttorna.
På något vis vill jag tro att det finns högre nivåer av spänning och frekvenser och därmed andra verkligheter och parallella universum. Ett guds mörkrum där karma soldater likt dementorerna i Harry Potter äter upp själarna och brännmärker råttorna. En gång en råtta, alltid en råtta. En lort.
”Ibland måste man göra saker man inte vågar, annars är man ingen människa, bara en liten lort. ” – Astrid Lindgren
Och om du inte hajat det ännu, jag är en värderings och känslostyrd människa.
Asså, jag sticker till ett sådant universum när hjärnan skapar berättelser och kroppen bara hänger på. ”Mind” ful-ness. Det är sällan tråkigt i mitt huvud, ofta en karaktär som strider mot någon annan. Eller så spelar dem ett spratt och drar upp kalsongerna på någon högfärdig makttörstande skitstövel, för så går det till där jag får bestämma, det är mer rättvist helt enkelt. Och nej, jag har ingen lekplats jag går till, det är ingen fysisk plats. Det kan förvisso låta mer galet än jag tänkt om man läser denna text med fel perspektiv på glasögonen.
Det bästa har varit all god mat, filmkvällar i soffan under filten, i all enkelhet. Mina provokativa outfits och nyskrivna material som lever i sitt eget parallella universum. Min andra hälft, grunden, kärleken och passionen det där jag inte slutar att göra fast att de gått snart 20 år. Det blir mer av det nu. För i källaren, där står nu resväskan merparten av tiden. Jag är en mind-traveler, en sån nattvaken Uggla som kan bli övermänskligt produktiv för att sedan som en Fenix brinna upp och födas på nytt ur askan.
Kanske kan fenixfågeln utgöra en mall för den svenska politikens nedmontering och fall, där behöver nämligen en del bitar få självdö medens vi ger de mest utsatta konstgjord andning. Först efter det kan det gå att bygga något av det som jag tror på. Det är hemskt att inte höra hemma i ett land, en retorik och ett språk som skrämmer människor (inklusive mig själv) och där inget av det jag är får plats. (Bi, queer, Feminist, Normkritiker) om nu råttorna får bestämma.
Jag har längtat ofantligt mycket efter en nystart som ju ett nytt år innebär. Varje månad kommer ha ett tema och den som vill kan ta del av det framöver.
Det tog nästan 35 år att komma på det igen, det jag visste när jag var liten. Jag är som Alfred i Emil i Lönneberga och jag vill göra världen lite snällare, lite mer rättvist och lite roligare och det är helt enkelt därför jag är här. Klart som kristallglas. Och med det så avslutar jag 2022 och tackar för de lärdomar och utmaningar som tagit mig hit.
Normstorm 